Så här vinner du en Oscars

Hade det tvivelaktiga nöjet att hamna framför filmen "A Beautiful Mind" av Ron Howard. Det är ju en allt igenom bedrövlig melodram och sannolikt den mest ovärdiga Oscars-vinnaren i modern tid. Och jag, som många andra, sitter ju ofta surmagat i soffan och undrar "hur svårt kan det egentligen vara att vinna en Oscar?"

Så på ren spekulation presenterar jag här mitt egna förslag på en film som rimligtvis borde göra rent hus på Oscarsgalan.

The Gift of Life (Miramax)

Tagline: "The greatest war was within"

Europa, tidigt 1940-tal (Viktig detalj; vissa partier har en voice over)

En lätt efterbliven men godhjärtad ung man (DAVID) hamnar i Auschwitz där han måste kämpa dels för att överleva den dödliga terrorn och ständiga hoten från de onda tyska vakterna, men även mot den inneboende hierarkin fångarna emellan.

Mot alla odds lyckas han överleva Förintelsen och han lyckas även förälska sig i en lika godhjärtad (dock ej efterbliven) kvinna (RACHEL). De delar en natt tillsammans alldeles innan amerikanarna befriar Auschwitz. I tumulten som uppstår i och med befrielsen skiljs dom åt. Han vet inte hennes namn, bara hennes nummer som var tatuerat på armen.

Amerika, tidigt 1950-tal

David är numera förbittrad och alkoholiserad, tyngd av överlevarens skuld. Han går knappt att känna igen. Han sätter sig i sin bil efter ännu ett barbesök i ensamhet. Han råkar köra över en pojke som blir svårt skadad. I rättegången som följer lyckad den hala advokaten fria David eftersom han åberopar Davids efterblivenhet.

David drabbas dock av samvteskval och besöker pojken på sjukhuset. Där visar det sig att Mamman till pojken är Rachel! Rachel förklarar mellan tårarna att pojken är Davids son!!

Det enda som kan rädda pojken är avancerade organdonationer men det finns inga organ att få. David bestämmer sig för att offra sitt liv för sin son och ber läkarna ta de organ som behövs. David dör, pojken överlever. Rachel dör av sorg några år senare.

Amerika, tidigt 70-tal:

Pojken är nu fullvuxen och sitter på en veranda och vi förstår att det han som varit voice overn genom filmen. Han tittar ut över sin farm och ler åt sina två söner som springer och leker. Vi hör en slutmonolog om att offra sig för andra är det största man kan göra.

SLUT.

DAVID: Daniel Day-Lewis, Russel Crowe eller Kevin Spacey
RACHEL: Nicole Kidman eller Julianne Moore
ADVOKATEN: Christopher Walken eller Alec Baldwin
POJKEN: Joel Haley Osmont
POJKEN som fullvuxen: Christian Bale

Regi: Ron Howard eller Milos Forman
Musik: James Horner
Längd: 2tim 46min

Superkrafter

Tanken att besitta övernaturliga krafter; ja helt enkelt vara en superhjälte av klassiskt snitt är ju en idé som aldrig upphör att fascinera.

Det finns en uppsjö av mäktiga förebilder.

Stålmannen är ju ett givet men kanske ändå lite tråkigt exempel. Röngtensyn, flygförmåga, övernaturlig styrka och om man bortser från kryptonit, osårbarhet är ju inget man skulle tacka nej till. Fast som Clark Kent är han ju en jubeltönt och hela telefonkioskprylen känns lite dammig så det gå ändå bort.

Wolverines ilska, knivhänder och okuvligt skelett är mäktigt men hamnarbetar/övervintrad biker-looken gör ändå att man tvekar en smula.

En dark horse är Gröna Lyktan som med sin ring kan skapa vilka former som helst. Ett annat är plus att han hänger med Gröna Pilen som ser mäktig ut i sitt musketörskägg och sin feta pilbåge. En dynamisk duo absolut, men det finns en homoerotisk underton som kan bli lite tröttsam i längden.

Silversurfaren är fin, men han har alltid varit oerhört melankolisk och ensam på sina evighetsfärder genom rymden. Livet kan vara deppigt, trots en hud av silver.

Men till syvende och sidst finns det egentligen bara EN övernaturlig egenskap som jag skulle vilja besitta. Det är att kunna läsa tankar.

Det framstår mer och mer som en essentiell egenskap för att kunna dechiffrera människor år 2009.

Gamla hjältar

Fick ett mail om att min gamla idol Ace Frehley kommer till stan. Ska villigt erkänna att det pirrade till lite i magen när jag möttes av detta glädjebesked; men sen började jag fundera kring det här med gamla hjältar. Är det verkligen sunt att se dom?

En kompis hade får några år sen oturen att bevittna ett haveri till gig av Johnny Winter . Det var tydligen så bedrövligt att vuxna män stod och grät i publiken. Folk gick hem långt innan spelningen var klar för att på något sätt kunna bevara den bild de en gång hade av blues-legenden.

Jag har hört ett otal historier från Sweden Rock om forna storband med sparsamt antal originalmedlemmar som har gjort bort sig fullständigt och till och med blivit utbuade. Och då pratar vi ändå om världens mest lojala fans; hårdrockare!

Men jag kommer såklart att stå där. För sån är jag. Ger aldrig upp. Slutar aldrig att hoppas.

Och när han kör "New York Groove", hur falskt han än sjunger och hur surt han än spelar, så kommer jag att älska det. Och när han kommer bort sig i solot i "Cold Gin" kommer jag att ha överseende och ändå tycka det är världens bästa låt. Och när det mäktiga riffet till "Rocket Ride" fyller salen kommer vi ändå enas om att ett finbesök från rymden ändå är något man vill bevittna.

Uttryck som svensk Hip-hop har annekterat.

1. "Rulla in"
2. "Det går bra nu"
3. "Kompisar från förr"
4. "Fint väder"
5. "Vinden har vänt"

Mod

Vi brukar ofta uppmana våra kunder att vara "modiga" i sin kommunikation. Vi brukar trycka på vikten av att "ta risker" och kanske "sticka ut hakan" lite. Kanske rentav dra högsta vinsten och vara så vågade att man av bara farten skapar en kampanj som blir viral.

Efter att ha sett filmen "Burma VJ" på SVT ikväll som smygfilmades av videojournalister i Burma, där de med konstant risk för sina liv filmar munkarnas och studenternas fredliga protester mot juntan, känns det fullkomligt groteskt att någonsin igen prata om "mod" med J Lindeberg-män och Filippa K-kvinnor som aldrig tagit en kalkylerad risk.

Någonsin.

JA! Det är PRECIS som det där Simpsons-avsnittet!

Häromkvällen hamnade jag och mitt härliga sällskap på det aningen mindre härliga stället Big Ben. Det är en pub där Jack Vegas, stöl och ståuppkomik står i fokus. Det är ett hak där man hittar vad en del skulle kalla andrasorteringen av medborgare.

En man med hästsvans och ett antal trivselkilo lutade sig fram över vårt bord och utförde en misslyckad trandans riktad mot en av tjejerna kring bordet. När detta inte föll i god jord började han flacka med blicken och bestämde sig för att plocka fram sitt sista trumfkort.

Farbror Barbro-imitationen.

Det finns en typ av människor som i tid och otid, i brist på egna skämt eller bara på grund av humorlöshet, försöker åka free ride på gamla trötta sketcher. I absolut värsta fall återger man scenerna i sin helhet inklusive "autentiska" röster. Jag känner mig alltid lika illa till mods när det sker, men på grund av jag både är en småängslig liberal och väluppfostrad är jag ändå såpass artig att jag sitter där med ett stelt leende och skrattar med. Vanligt förekommande serier:

1. Seinfeld (Om man hade sin prime under 90-talet)
2. Simpsons/Family Guy (Om man har högskolepoäng och prenumererar på DN)
3. Vad som helst med Killing-gänget. (Om man är från provinserna)
4. Borat/Bruno/Ali G (Om man är från Uddevalla)
5. Frasier (Om man inte har någon humor)
6. Pang i Bygget (Om man är våra föräldrar)

Tatueringar på halsen: 00-talets tribals?

Det som bara för blott för några år sen var grymt bad ass och enbart stenhårda rockers, kåkfarare och en-procentare förunnat har nu blivit var mans egendom.

Bara idag har jag sett tre stycken på vägen hem. En hade en "ond" snögubbe, en annan en stiliserad drake och den tredje vad jag förmodar var hans barns namn. Och ja; det är utan undantag samma typ av man. Ni vet vad jag menar.

Tänk rakad skalle. Tänk gangsterbyxa. Tänk tvivelaktigt val av hund.

Inte sedan vågen av latinska citat och barn-namn i skrivstil på underarmarna har valet av placering varit en så tydlig klassmarkör som med hals-tatueringar. Hur coolt det än ser ut på en del (Mike Ness) så är det på grund av denna extremt osköna typ av män, en klubb man helt enkelt inte vill tillhöra.

Som med alla trender inom tatueringar så kommer det ju för eller senare en back lash som av naturliga skäl blir rätt svår att hantera . Jag gick till exempel i tio års tid och skämdes över en viking som jag valde att pryda min överarm med dagarna efter min 18-årsdag. Året efter gaddade jag in en sjukt ful tribal-skorpion som tack och lov har blekts bort (tack Micke Backelin).

Inför 30-årsgräns på tatueringar är min rekommendation. För när man är 18 år är man dum i huvudet.

Om att tala (till sig själv) medelst undertext

Ok, nu blir det lite till om min manus-kurs. En tänkvärd sak som Robert McKee tryckte på under kursens gång var att dialog inte under några omständigheter får vara bokstavligt talad. Det vill säga en karaktär får till exempel aldrig gå in ett kök och peka på kylskåpet och säga "jag är hungrig" för att sedan plocka ut en halväten kyckling och äta sig mätt. Slut på scenen.

Nej. Generalfel.

"Jag är hungrig" måste anspela på något annat, någon undertext. Till exempel kan det betyda "jag är frustrerad på min fru som aldrig lagar mat till mig längre. Jag vill skilja mig. Kanske till och med döda henne!"

Voila! Konflikt uppstår.

Varför pratar jag om det här då?

För att det just nu ligger så nära min verklighet.

Windows 7 gör livet till en fest

Fick en länk skickad till mig med en infomercial för Microsofts nya operativsystem Windows 7

http://www.youtube.com/watch?v=9oWWt_L-qeo&feature=related

Det är häpnadsväckande hur Microsoft kan vara så enastående osköna i sina kommunikation gång på gång. Minns bara debaclet "I´m a PC". Nu är jag definitivt inte någon förespråkare av positionering via dator á la MAC-användare. Jag har till och med ägnat en hel blogg åt detta ruggigt osofta fenomen: http://inteutanminmac.blogspot.com/ men att MAC gång på gång lyckas bättre i sin kommunikation är ju tveklöst.

Bara idén att göra en film där den bärande idén är ett informellt "launch party" för ett operativsystem i köket med fyra helt disparata människor som inte verkar bekväma överhuvudtaget är så världsfrånvänt att man baxnar. Till vem vänder sig filmen? Vem vid sina sinnes fulla bruk blir sugen på att skaffa Windows 7 efter den här horrorn? Min personliga favorit är den inkvoterade soul brothern på hörnet som agerar filmens ankare. Jag som jobbat en del för Microsoft är dock lite förvånad att det inte figuerar en asiatisk kvinna i filmen. Det kan ju såklart finnas fler versioner.

Låt oss innerligt hoppas att det är så.

Ajudar um tubarão!

Idag roar jag mig med att uttala alla Premier League-spelares namn som det skulle låta om de vore Brasilianare.

Alldeles själv i soffan.

La vida loca.

Guldet blev till hand

En av mina absoluta favorit bloggar är http://lokaltidningsbesvikelse.blogspot.com/ och i dagens DN fann jag en liten notis som lätt skulle kunna platsat om man bara haft en vass bild.

Verkstadsbolaget Kubal i Sundsvall har efter ryskt övertagande varit tvungna att se över alla sina kostnader. Så det klassiska upplägget där man tilldelades en guldklocka efter 25 års tjänst förvandlades raskt till ett billigare alternativ: ett kvartsur i stål.

Men även detta ansågs vara lite för påkostat så det nya upplägget blev istället en fin middag på Villa Marieberg. Då inte heller detta gjorde de ryska ägarna nöjda blev det istället en kaffe & mazarin i personalmatsalen.

Men till och med detta ansågs vara slösaktigt och då fann man lösningen.

Ett fast handslag från VD.

Stefan Hultman, ordförande för IF Metall på Kubal kommenterar:

"Det är dålig stil - rent ut sagt för jävligt"

Att skriva manus

Förra året var jag på en intensiv manus-workshop med Robert McKee. Robert är en synnerligen aggressiv man med självbelåtenheten som en ständig följeslagare. Han var inte sen med att prata om hur många Oscars-belönade filmer han har hjälpt att "fixa till" och att i stora drag att hans sätt att skriva manus är det enda sättet.

Manusdoktorn som Nicolas Cages karaktär går till i filmen "Adaption" är för övrigt baserad på McKee och görs underbart av Brian Cox. Man kan tycka att ha spelar över en smula men tro mig, det gör han inte..

Men Robert hade fel.

Att skriva manus är inget svårt. I dagens DN ger Guillermo Arriaga (Amores Perros, 21 gram och Babel) några handfasta tips:

1. "Jag gör inget synopsis, ingen research och vet inget om karaktärerna innan jag börjar skriva."

2. "Korta alla scener till en manussida. Låt inga dialoger överstiga två rader"

Inga konstigheter.

Vi kör.

Logik enligt Spock

Såg nya Star Trek-filmen igår och det var, som det brukar skrivas i DN för att ursäkta att man faktiskt gillade fulkultur, "skamlös underhållning" i två timmar. JJ Abrams vet var kameran ska stå, det är ett som är säkert.

Men jag har en fråga. En så kallad "lucka" i manuset som jag inte riktigt kan släppa.

Kirk blir avslängd från Enterprise av den unga Spock och hamnar på en snöig planet där han springer på den "gamla" Spock. Spock i framtiden med andra ord. Hur som helst, efter att den "gamla" Spock har räddat livet på Kirk upplyser han den unga Kaptenen om att det finns en Starfleetbas i närheten. De beger sig dit och tar kontakt med Enterprise.

Nu är det ju så att "gamla" Spock hade blivit strandsatt på den här planeten av Nero långt innan Kirk kom dit. Allså borde han rimligtvis sedan länge ha känt till Neros planer att förgöra planeten Vulcan. Tyckte inte Spock att det var värt att ta sig till Starfleetbasen och varna den yngre upplagan av sig själv på Enterprise om Neros planer INNAN Vulcan gick upp i rök? Varför vänta på Kirk då det redan var för sent?

Men att kräva logik i SciFi-genren är kanske lite som att begära självrannsakan av Jan Myrdal.

Andreas Wilson

Sprang på skådespelaren Andreas Wilson med kvinnligt entourage hos min lokala livsmedelsnasare. Blev oerhört provocerad och påmindes om hajpen kring honom när han 2003 slog genom med Håfströms pekoral "Ondskan".

Exakt vad var grejen?

Minns ni hans letargiska endimensionella spel? Minns ni hans enda ansiktsuttryck och enda temperament? Varför påstod en närmast enad presskår och biobesökare att han var "det nya svenska skådespelarhoppet"? Såg verkligen ingen att kejsaren inte hade en tråd på kroppen?

Allt detta passerade genom mitt huvud när jag långsamt strök förbi honom och hans härligt högljudda och spontana skådespelarkompisar på väg mot Ben & Jerry-kylen.

Comhem till mig

Jaha, vad döljer sig för härligheter på dörrmattan då? Ett nytt nummer av både Filter och Fiskejournalen. Strålande! Ett privat pensionsbesked (3 500 kr i månaden!) Undrar vilken kattmat som kommer att smaka bäst..

Och.

Ett brev från Comhem.

Min nemesis.

Rubriken i brevet lyder "förändrade villkor för privatabonnemang". Alla vi som har oturen att vara Comhem-kunder vet ju såklart vad det innebär i klartext. Försämringar för mig som konsument. Så vad gör då detta sluga företag? De skickar med en tätt skriven bibba med paragrafer som ingen människa, särskilt som i mitt fall en milt onykter, orkar läsa genom. Så som den aspirerande rättshaverist jag är konstaterar jag helt enkelt att de är onda och vill mig illa.

Det är väldigt lätt att bli en Ring P1-människa.

Att bara dra iväg

http://www.folkvett.se/nagrarader/ skriver bra om det kliché-artade i att välmående 30-plussare med några glas innanför västen gärna snackar om att "bara dra liksom".

Som ett uttryck för en frustration över att livet bara blev? Som en ångestventil i en trygg men torftig vardag? På grund av en kvävande tresamhet med för många sömnlösa nätter c/o liten bebis? För att skapa sig en illusion av frihet som amorteringarna och mellan-chefsansvaret inte längre tillåter?

Vet inte riktigt; men det är ju onekligen ett ämne som även jag motvilligt har hört mig själv sitta och orera om när timman blivit sen och huvudet är grumligt och sängen känns som en ovän.

Så vad gör en 30plus-man? Åker till Bali och surfar i ett halvår? Cyklar genom södra Afrika? Into the Wild i Alaska? Gräver efter opaler i Australien?

Nej.

Han bokar en förlängd weekendresa till NYC mellan den 15-19 oktober.

Dekadens och hedonism står på programmet.

Inom rimliga gränser givetvis.

Polisen och Helikopterförvaring

Ja, jag är ju knappast först på den här bollen. Men det är nästan lite rörande att Polisen tycker att det är en bra lösning att förvara samtliga sina helikoptrar i ett obevakat tält.

Och att en attrapp som det står "bomb" på hindrar dem från att gå in i tältet.

Och att de väntar ut rånarna till de är klara med sitt rån.

Och att det alltid är samma tvärsäkra män som uttalar sig i media efteråt. Dick Malmlund och Leif GW lägger pannan i djupa veck och pratar om internationella ligor med militär bakgrund.

Ett är i alla fall säkert. Vi har ännu en gång blivit till internationellt åtlöje. Och aldrig har Snabba Cash-svennarna så unisont hyllat ett grovt rån.

För övrigt var det stor underhållning när Steffo Thörnqvist satt i TV-soffan och "analyserade" rånet om hur mycket pengar som egentligen gick in i helikoptern. Han satt tvärsäkert och påstod att "genomsnittsrånaren väger mellan 80-90 kilo så då går det ju faktiskt inte in så mycket mer vikt om helikoptern ska kunna lyfta."

Genomsnittsrånaren?

Några ord om att vara trött.

Den sannolikt vanligaste repliken på en arbetsplats en måndagmorgon, är utan några vetenskapliga belägg, "Jo, det är bra. Lite trött men annars är det bra".

Låt oss prata om att vara "lite trött".

Har man kuskat genom Sahara utan varken mat eller vatten för att fly ett folkmord är det helt lugnt att antyda en viss "trötthet"

Har man trängts på en knappt sjöduglig flyktingbåt från Senegal och förlist utanför Kanarieöarna och simmat slalom mellan hajar och rakbladsvassa rev för att sedermera hamna i spansk arrest där stämningen är allmänt finsk; ja även då kan man med fog spela ut trötthetskortet.

Men om du är en media/reklam/tv/film/whatever med trivselvikt, trygga bostadslån och en allmänt "fräsch" livsstil samt en vardagsedge som inte sträcker sig längre än att fulplanka på tuben efter en helkväll på Riche. Då ska du hålla lite lägre profil på trötthetsområdet.

Eller när du efter en helg som tillbringats i naturen med frun och ungarna som krönts av en trevlig konsenusmiddag med andra likasinnade kälkborgare. Då du kommer hel och ren till jobbet klädd i det senaste som du plockat upp från den generiska mannens bibel; King eller Café.

Säg då inte att du är "lite trött". Säg istället att du är jävligt nöjd.

Och sjukt självgod.