Dom kallar oss Måns

England har fått en ny premiärminister

2010-05-12T09:58:00.002+02:00

"David Cameron is 100% something. He isn't even a man; more a texture-mapped character model. There's a different kind of software at work here, some advanced alien technology projecting a passable simulation of affability; a straight-to-DVD retread of the Blair ascendancy re-enacted by androids. Like an ostensibly realistic human character in a state-of-the-art CGI cartoon, he's almost convincing – assuming you can ignore the shrieking, cavernous lack of anything approaching a soul. Which you can't."

- Charlie Brooker, Guardian 3 maj 2010

Göteborg - där skämten aldrig dör

2010-05-10T22:36:00.002+02:00

Varje gång jag kommer till Göteborg och ska filma på offentliga plaster kan jag alltid räkna med följande:

(Obs! Citaten måste läsas på er allra bredaste göteborgska)

Go gubbe som går förbi och pekar på kameran och vrålar "ska ni spela in porrfilm eller????". Detta följs av ett hysterisk skratt och en blick som söker bekräftelse från andra goa gubbar.
Go gubbe som stannar till och uppmanar mig att "snacka med hans agent om gaget". Detta följs av ett skratt och ett "herre jävlar" innan han går vidare med riktning mot Masthugget.
Go gubbe som frågar om vi "är från TV4 eller??", innan vi hinner svara kommer "jag kan änna vara stjärna vettu".

Söker du jobb? Ring BP.

2010-05-04T15:43:00.005+02:00

Det finns inte jättemycket som är roligt med oljeläckan i mexikanska golfen. Men det finns åtminstone något ofrivilligt humoristiskt och världsfrånvänt i just den här historian. Som jag förstått det är, eller kanske var, BP det rikaste och mest lönsamma företaget i världen.

Så vad gör man då nu när allt gått åt helvete? Flexar de ekonomiska musklerna och skickar ut den största jävla räddningspatrullen världen någonsin sett? Sätter C-H Svanberg i världens största helikopter som hovrar över läckan så att han kan ge tuffa order via megafon? Bygger världens mest avancerade ubåt som kan dyka ner och...fixa..lite?

Nej.

BP väljer att gå ut på Facebook och värvar volontärer för att städa upp.

Smaka på den. Gratisarbete. För världens rikaste företag.

Resa med SJ (att dö en smula)

2010-03-18T15:57:00.009+01:00

Igår hände något sällsamt. Telefonen ringde. Ingen ringer mig i vanliga fall. Jag tycker inte särskilt mycket om att prata i telefon. Det flesta vet det. Numret i displayen är 0771-757575

Jag känner omedelbart igen numret. Det är SJ.

Jaha, säger jag rakt ut i luften. Vilken service! Men varför ringer dom mig månntro?

Jag svarar. En robotaktig autogenererad röst informerar om att "samtliga linjer mellan Göteborg och Stockholm är inställda den 19 mars. Men gå gärna in på www.sj.se och boka om resan. Det är alldeles kostnadsfritt!"

Jag skriker rakt ut i ren och skär frustration och sätter mig likt en ilsken pensionär i telefonkö.

En "vänlig" röst informerar om att det är "ca 39 minuters väntetid"

Efter exakt 38 minuter bryts samtalet.

Jag tar ett djupt andetag. Går ut i köket. Blandar en gimlet. Omsorgsfullt. Spända handleder. Munnen ett streck.

Jag ringer igen. Nu är det 35 minuters väntetid.

Till slut kommer jag fram till ett callcenter. Hon har dialekt.

Hon: "Hej, jag heter Kerstin, vad kan jag hjälpa till med?"

Jag: "Det sägs att min resa är inställd. Kan du kolla upp hur vi löser detta?"

Hon: "Nej, det ser ut som att alla tåg går som det ska!"

Jag: "Men varför ringer en spökröst då och säger tvärtom?"

Hon "Det kan jag inte svara på"

Jag "Kan jag få tillbaka den senaste timman av mitt liv?"

Lucifer gästar Vasastan

2010-03-02T18:06:00.005+01:00

Det var en gång en kvinna som dejtade en man. Det var den där sommaren då Magnus Hedman släppte in det ödesdigra målet mot Senegal. Det var väldigt passionerat mellan mannen och kvinnan och allt var härligt. Lyckan var stor och deras hjärtan bultade. Till och med hunden samtyckte. Ibland tittade de på film och lagade mat tillsammans. Ofta i hennes lilla men mysiga lägenhet i Vasastan. Det skrattades och bekräftades. Kvinnan sa "jag tror du är mannen i mitt liv".

Två månade senare skrev hon en låt.

Den hette "Lucifer"

Och den handlade inte om hunden.

Svart och sjuk humor utlovas

2010-03-01T11:21:00.002+01:00

Fadde Darwich gör i morgon debut som ståuppkomiker på nya klubben "Maffia Comedy" på Underbara Bar.

Han kommer inte att leverera "typisk svensk humor" för den är "tråkig". Innebär det att vi vågar vi hoppas på några sköna "hej-min-mamma-har-mustasch"-skämt á la Özz Nujen? Eller något festligt om stekare på Stureplan?

Fadde känner stort förtroende för sitt egenskrivna material för han skulle bli förvånad om "ingen skrattar."

Det skulle jag också bli. Men kanske inte av samma skäl som Fadde hoppas på.

Semester

2010-02-24T09:52:00.001+01:00

Kanske rätt uppenbart, men den här bloggen tar lite tjänstledigt ett tag. Återkommer 1 mars.

Fight the fat

2010-02-16T17:29:00.002+01:00

Ok, jag vet vad ni tänker; varför lägger han upp ett klipp på Jamie Oliver? Har vi inte fått nog av den lilla lönnfeta geezern som ett tag dök upp i varenda program plus att han satte sitt namn och nuna på varenda köksprodukt som kom hans väg?

Svar nej. Vi har inte fått nog av honom. Ta 20 minuter och kolla in det här klippet och se en man som aldrig slutar brinna för sin sak. På riktigt, kolla in det!

I morgon återgår vi till de vanliga cynismerna men idag så tror vi på Jamie och hans "hopey-changey-thing" som Sarah Palin brukar säga.

Att övervärdera sin bransch

2010-02-16T10:38:00.003+01:00

På kontoret har vi för tillfället inte mindre än två rum som går under beteckningen "War Room". För er som inte arbetar i denna hitte-på-bransch kan jag berätta att det är ett annat ord för arbetsrum, men eftersom alla byråer drivs av män (som sällan har gjort lumpen) vill de göra tillvaron lite tuffare än vad den egentligen är.

I morgon ska vi dissekera ett annat begrepp: "Base Camp".

Ha nu en trevlig dag! Jag ska nu återgå till det krävande arbetet i vårt "War Room".

Enhörning i sikte

2010-02-15T10:58:00.000+01:00

Besökte Hammarby Sjöstad och insåg att här är det är större chans att se en enhörning än att springa på en barnvagn med fler än tre hjul.

Din son är inte en guldklimp

2010-02-14T13:36:00.003+01:00

Note to generic Latte-mamma som står före mig i kassan på Coop. Självbetjäningskassorna är INTE till för att din 4-åriga son ska kunna väga varje banan separat för att visa att han "kan själv".

Tack för mig.

Hej Göran, vilka fina möbler du säljer.

2010-02-13T16:41:00.005+01:00

Profil av den genomsnittliga utställaren på Stockholms Möbelmässa:

Heter Göran och är 56 år. Bär blå skjorta och undertröja samt fotriktiga skor. Är villaägare i medelstor svensk stad. Har en årsinkomst på ca 700 000 kr. Jobbar med bärbar Dell 17 tum med Windows Vista installerat. Kör Volvo XC90 med CD-växlare. Har kaffeandedräkt och en förkärlek för rejäl husmanskost. Kollar mailen i mobilen med bluetooth i örat. Tar aldrig ketchup till varmkorven, bara senap. Dricker gärna tjeckiska starköl eller kraftiga rödviner från Sydafrika (där han även golfsemestrar.) Funderar på att sälja båten och köpa hus i Phuket. Tycker att det är viktigt att kunna bjussa på sig själv samt bruka sunt förnuft. Röstade på Ny Demokrati en gång på 90-talet men röstar nu på Moderaterna. Tycker att det är viktigt att vara hemma mellan juni och augusti eftersom ingenting går upp mot Sverige på sommaren. Läser minst en Mankell-roman om året. Tycker att det görs för få dokumentärer om Andra Världskriget. Prenumererar på både Illustrerad Vetenskap och Populär Historia.

Hur man snabbt avvecklar sin karriär i USA

2010-02-11T10:51:00.007+01:00

John Mayer som redan tidigare framstod en av planetens mest osköna snubbar har nu verkligen trampat i klaveret. Den självutnämnda sexatleten tillika alla svanktatueringsbrudars känslolivsuttolkare gav nyligen en intervju i Playboy där han glatt meddelade att han är en oförblommerad rasist. Han hävdar bestämt att "black people love me" varpå intervjuaren frågar om han har dejtat många svarta kvinnor. Då bjuder han på följande svar:

"No, my dick is sort of like a white supremacist, I’ve got a Benetton heart and a fuckin' David Duke* cock."

Ridå.

Hej då John. Vi ses vid lilla scenen på Viking Line om några år.

* David Duke är en före detta Grand Wizard i Ku Klux Klan.

Ny oumbärlig hemsida

2010-02-10T15:25:00.002+01:00

Nu har vi startat en ny och alldeles nödvändig hemsida där vi skriver om film och tv.

Häng med oss. Tyck om oss. Eller ännu hellre, tyck till om oss.

http://onyanserat.se/

"I´m actually losing IQ-points by just listening to her speak"

2010-02-09T13:59:00.012+01:00

Det gamla talesättet "vi får de ledare vi förtjänar" stämmer nog väl in på Sarah Palin. Det säger även något om USA:s polarisering och om väljarnas extremt märkliga uppfattning om vad som definierar "eliten". Att George W Bush inte bara en, utan två gånger lyckades dupera befolkningen att han är "precis som dom" och inte tillhörande den absoluta eliten är ett trick som slår samtliga David Cooperfields illusioner alla dagar i veckan.

Men de har inte fått nog av dårskapet ännu. Nu ska Sarah Palin rädda republikanerna och i förlängningen nationen. Inför hennes mest hängivna supportrar i Nashville gav hon häromdagen ett bejublat tal. Där attackerade hon Obama på det mest vämjeliga, populistiska och förment folkliga sätt hon kunde komma på. Det uttalande som rev ner mest applåder var:

"Treating [terrorists] like a mere law-enforcement matter places our country at great risk because that's not how radical Islamist extremists are looking at this. They know we're at war. And to win that war we need a commander-in-chief, not a professor of law."

Hon syftar alltså på att den sittande presidenten är en liberal mes som rättar sig efter lagen och kanske till och med gör något så fånigt som att läsa en bok emellanåt. Implicit säger hon att hon själv är mer lämpad för presidentämbetet. Att hon har den självbilden är i sig mer än lovligt skrämmande, men det är som är riktigt otäckt, för att inte säga pinsamt, är det som hände under "frågestunden". Jag väljer citationstecknen kring frågestunden med omsorg, för här var det inte frågan om någon grillning direkt, här var hon bland vänner. Det hon hade skrivit i handen var de frågor som hon skulle prioritera om hon blev president:

"Energy"
"Tax"
"Lift American Spirits"
"Budget cuts"

Vi har alltså att göra med en blivande presidentkandidat som inte ens kan memorera sina förmodade kärnfrågor! Hon behövde en fusklapp för att kunna svara på vilka frågor som hon tycker är viktigast! Titta här.

Kalla mig galen, men som amerikan hade i alla fall jag varit fullkomligt vettskrämd för en sådan commander-in-chief.

UPPDATERAD:

Vita Husets press-sekreterare Robert Gibbs plockar några billiga men välförtjänta poäng.

Skägg

2010-02-08T15:57:00.005+01:00

Om ni tyckte att den manliga befolkningen på Södermalm var ovanligt renrakade igår mellan 20:00 - 23:00 så berodde det på att samtliga skägg var samlade på Debaser Medis. Där förgyllde ärkeskäggen från orkestern Midlake söndagen med en helt enastående konsert.

Fast det blev nästan parodiskt när inte mindre än tre medlemmar av bandet greppade varsin flöjt (två tvärflöjtar och en blockflöjt) för att gravallvarligt blåsa igång ännu ett flöjtintro till ännu en av deras djupt deprimerande låtar.

Flöjt verkar vara det nya helskägget.

Att resa med stil

2010-02-06T12:42:00.011+01:00

Titta på honom. Hur han bröstar upp sig. Hur han när bilden tas känner den totala lyckan över att inte bara har snärjt den snyggaste tjejen i hela jäkla Cleveland, han är dessutom ägare till det saltaste fordonet i hela Ohio. Med stor sannolikhet är han också rejält pårökt.

Går det att hitta en mer tidstypisk bild från tidigt 1970-tal? Muskelbils-eran var på grund av oljekrisen och Nixons nya "nitiska" miljölagar på väg att ta slut och "The Van" var den naturliga arvtagaren för de som med sitt fordon ville uttrycka en frihetslängtan och en icke konform livsstil.

Endast fantasin satte gränser för hur man skräddarsydde sitt fordon. Förutom det givna såsom britsar, heltäckningsmatta från golv till tak, överdimensionerade högtalarsystem, gardiner, crazy biltutor och ölkyl var ju airbrushmotivet det absolut viktigaste. Varför inte en solnedgång, svallande vågor med en sparsamt klädd kvinna i strandbrynet? Kanske en allvarsam indianhövding med blicken riktad mot evigheten? Eller en flock vilda vargar som ylar på månen? Kanske en mäktig trollkarl som skjuter blixtar med händerna? Inga som helst konstigheter.

För en massa år sedan bilade jag från kust till kust genom södra USA. I en liten rostig vinröd Buick. Låt mig säga så här; på de bilder som togs på mig under den resan finns inte en enda bild där jag ser lika skön och nöjd ut som liraren på bilden. Men nästa gång; då ska jag resa med stil.

Frågan är bara vilken motivlackering jag ska välja.

The one who searches and destroys?

2010-02-03T10:22:00.003+01:00

"I´m a street walking cheetah with a hand full och napalm"

Företag är alltid giriga, onda och osköna

2010-02-02T19:17:00.004+01:00

Idag gick jag in i en butik med avsikten att inhandla ytterligare en rutig skjorta (jag har ungefär 6 000 stycken). Butiken ligger på centrala Södermalm och butiksinnehavaren var urtypen för en "skön" snubbe. I hans värld var allt "lungan" och "coolers" och "kör så det ryker". Vi hade till och med ett litet bromance moment när vi jämförde tatueringar. Det kanske låter som att jag hånar honom en smula, och till viss del ja, men hans stil kändes ändå genuin i all sin fånighet. Hade jag initierat en highfive när jag lämnade butiken hade han inte tvekat en sekund. Det kan jag lova.

Men när dylik hjärtlighet känns uttänkt och framkrystad av reklambyråer och kunder med ängsliga investerare då reser i alla fall jag ragg. Låt mig ge tre exempel:

1. Innocent Drinks

De tillverkar schyssta smoothies för "sköna" typer. Historien är att tre "sköna" snubbar från London; Richard, Jon och Adam var överens om att det var nånting med det moderna livet som gjorde det svårt att vara hälsosam. Skulle man inte kunna hjälpa folk på traven? Göra det lite enklare. Och godare. Så de köpte frukt för 500 pund och hade en smoothiefest för sina lika "sköna" polare. De bjöd på smoothies och när kvällen var till ända fick gästerna genom att rösta med lappar svara på frågan ”Tycker ni att vi ska ge upp våra jobb för att göra dessa smoothies?" Gissa hur det gick?

Vad är det för fel med det då? Inget. Jag gillar verkligen deras smoothies, om än lite för dyra. Problemet är deras approach och tonalitet. Tonläget på hemsidan är så mycket "sköna" snubben att man baxnar. De vill liksom signalera att de är på "vår" sida trots att de numer driver ett gigantiskt företag som säljer 2 miljoner smoothies i veckan. De har till och med en "banantelefon" som man kan ringa dygnet runt och bara "typ snacka lite". Helcrazy! En banantelefon!

2. Ben & Jerry

Återigen; en alldeles strålande produkt, men problemet är att deras storytelling ringer falskare än en hel skolklass med blockflöjtister. Förertagets schtick är att Ben Cohen och Jerry Greenfield är två "sköna" hippies från Vermont som en dag bestämde sig för att börja tillverka god glass. De har de lyckats med. Inget snack om saken. På hemsidan pratas det vitt och brett om "socialt ansvar" och att vara "klimatsmart" och det är barnsliga färger á la Teletubbies och animerade kossor som bara står och softar. Det pratas dock väldigt tyst om att företaget sedan länge ägs av den allt annat än sköna livsmedelsjätten Unilever. Lite om vad de håller på med runt om i världen kan man läsa här.

3. Brewdog

Slutligen det absolut värsta exemplet: Brewdogs Punk Ale. Man ska för övrigt alltid dra öronen åt sig när företag använder "punk" i sin retorik. Det blir väldigt lätt "Staten och Kapitalet" med allsång och slipsen runt huvudet. Det här företaget försöker hur som helst vara allt annat än den "sköna" snubben. Här gäller en "punkig" attityd. På etiketten kan man läsa att de inte bryr sig om man gillar den här ölen eller inte. De vill ge intrycket att de verkligen skiter i allt och copyn är så vämjelig och "rebellisk" att man nästan känner sig tvingad att bojkotta deras brygd för all framtid. Men återigen; det är verkligen en grym produkt.

Man får väl helt enkelt stå ut med lite fånighet om man inte ska gå och bli en Unabomber på heltid.

Diktatorer vi minns del 3

2010-01-31T12:59:00.000+01:00

Jean-Bédel Bokassa var en av de absolut skönaste diktatorerna som vandrat på denna jord, och då få vi inte glömma att konkurrensen var stenhård i Afrika på 70-talet. Den 4 december 1976 lät han utropa sig till kejsare, under namnet Bokassa I. Lämpligt nog döpte han då om landet till Centralafrikanska kejsardömet. På bilden ser vi hans kröning. Ceremonien är en EXAKT kopia av det event som Napoloeons anordnade många år tidigare. Låt gärna blicken dröja kvar en stund på den örnformade tronen. Den är i massivt guld! Enligt uppgift kostade ceremonin kring kröningen mer än halva landets BNP.

Bokassa; Folkets Kejsare!

Bonusinfo: Jean var även en synnerligen viril herre med sjutton fruar och runt femtio barn!

The Diamond strikes back?

2010-01-30T12:50:00.003+01:00

Jag har nyligen noterat en oroväckande hög trafik på min gamla insomnade blogg: http://mansmakingmillions.blogspot.com/

Har möjligtvis min filippinska vän på omvägar funnit bloggen och lackat ur, eftersom han alltid påpekade vikten av diskretion oss emellan? Eller har Mr Diamanté på denna väg återfått sitt intresse för ett närmare samarbete? Har han kanske skickat runt länken till sina kumpaner? Behöver jag känna oro? Skaffa skyddad identitet?

Eller?

Är detta min genväg till rikedom?

Jag behöver svar och jag behöver det nu.

Sovjet 1981

2010-01-29T16:55:00.003+01:00

Med solsken i blick och äppelkäck uppsyn gick jag med raska steg mot Systembolaget på Götgatan. Men där blev jag motad i grind! Där stod nämligen en tämligen anemisk man med basker och tveksam skäggväxt och skramlade med nyckelknippan och försökte utstråla myndighetsutövning á la Securitas.

"Vänta lite bara så att folk kan komma ut" säger den lilla mannen med den ostbågeaktiga kroppshållningen. Jag tittar in i butiken och visst det är väl lite köer men inte direkt någon anstormning. Jag tittar sen till höger och ser att det faktiskt har bildats en rätt ansenlig kö på grund av Securitas-mannens godtycke. Vi förväntas alltså stå uppradade utomhus i snöfallet som ett gäng kronalkisar och KÖA för att få köpa lite vin. Men som den kuvade löneträl jag är ställde jag mig ändå en stund. Fick dock omgående en utomkroppslig upplevelse och såg på mig själv och hur sjukt ovärdigt detta beteende var. Så vad gör man som god svensk?

Man knyter näven i fickan och fnyser, svär lite tyst och skickar en hatisk blick mot vakthjonet, för att sedan snällt lomma hem.

Nästa gång ska jag nog hytta med näven också.

Japansk matematik

2010-01-28T17:35:00.010+01:00

Man måste ju ha ett hjärta av sten för att inte bli lite berörd av The Cove. Filmen är oerhört dramatisk och väl uppbyggd enligt klassisk spelfilmsdramaturgi. Kan man bara bortse från ett par slowmotionsekvenser på delfiner i motljus och lite obligatoriskt dravel från aktivister med kreativa skägg om att delfiner är hyperintelligenta djur så är det en väl fungerande propagandafilm.

Men det är en sak jag inte förstår.

Kortfattat handlar filmen om att ett litet antal fiskare lurar in ca 23 000 delfiner årligen i en liten vik. Där väljs ett antal av dessa delfiner ut - oklart hur många - för att flygas vidare till delfinarier runt om i världen. Dessa djur betingar upp till 150 000$. Big business med andra ord. Vad händer då med resten av delfinerna? Släpps de tillbaka ut i havet så att de kan växa till sig och komma tillbaka nästa år för att kunna inbringa 150 000$ igen? Icke.

De slaktas på ett ganska barbariskt sätt för att sedan säljas som "valkött". Vad tjänar fiskarna då per delfin hör jag er fråga? Jag svarar: 600$.

Hade det inte varit en dokumentärfilm hade jag påpekat att detta är en ganska gigantisk lucka i manus. Att japanerna är helknasiga och annorlunda jämfört med oss, det har vi ju lärt oss i filmer som Lost in Translation, men grundläggande kunskaper i företagsekonomi borde de väl ändå ha? Någon form av samsyn på hållbar utveckling? Ska vi månne flyga över någon svensk politiker som kan lära ut hur vi gör här i världen bästa land?

För att det handlar om pengar är det väl ingen som tvivlar på?

Snabba Cash

2010-01-27T16:07:00.003+01:00

Några tankar och frågor kring filmen Snabba Cash i allmänhet och Joel Kinnaman i synnerhet. Jag kanske bör tillägga att jag varken har läst boken eller har sett filmen men det har ju aldrig hindrat mig förrut:

Varför görs det en stor grej av att Joel Kinnaman har umgåtts med överklassen för att kunna "komma in" i rollen? I de flesta skapande yrken är detta en självklarhet. Det kallas research och det är inget som man brukar göra någon större väsen om. Men i varenda intervju tillåts Joel orera om hur han lärt sig att "sätta sig" i en soffa på ett korrekt vis och hur man för sig och talar i dessa kretsar. Är han verkligen så bekräftelsetörstande att han vill ha beröm för att han gör lite grundläggande research?
"Snabba Cash är den bok som jag tycker kommit närmast att beskriva verkligheten i den kriminella världen" - citatet kan inte tillskrivas någon specifik person, utan är allmänt förekommande i intervjuer med personer som är inblandade i filmarbetet. Min fråga är; hur vet man det? Sen när är filmarbetare experter på den undre världen? Och, nej det räcker inte med att ha varit med i Hammarby Ultras (Joel) eller att ha sprayat lite grafitti i Rågsved (Daniél) för att ha pondus i frågan.
Varför gör skådisar ett stort nummer av att "vi gjorde alla våra stuntscener själva". För det första; ni är alla utan undantag sämre på att utföra stunts än de yrkesmän som är satta att utföra jobbet. För det andra, och det här gäller främst i USA, är det ytterst få försäkringsbolag och producenter som tillåter att det överhuvudtaget sker. Så oftast är det helt enkelt en lögn från skådespelarna.
"I de första tre Johan Falk-filmerna skrev jag om all dialog" - Joel Kinnaman. Kommentar är egentligen överflödig, men med tanke på hur stinkande de filmerna är så är det ju en alldeles egen form av hybris som Joel uppvisar här.

Hej. Vill du har en streckkod av mig?

2010-01-21T13:33:00.005+01:00

Jaha. Jag har fyllt år och känner därför att det är min fulla rätt att gubbgnälla lite.

Tema: det var bättre förr.

Exakt vad var bättre förr, hör jag er ropa där ute i cyberrymden?

Lite bakgrund kan vara på sin plats. Jag fick boken om Pet Sounds historia av en kär vän och började omgående att läsa den med välbehag. Lennart Persson kunde ju verkligen skriva och han målar upp en härlig bild av ett yrvaket 70-tals-Stockholm där den hetaste vinylen kom på import från USA och man fick kallt räkna med en väntetid på upp till fyra veckor för att få hem sina skivor! Inga konstigheter alls. Att vara skivbutikinnehavare på 70-talet verkar dessutom inte helt olikt den livsstil som dotcom-valparna sportade i slutet på 90-talet. Det var både Rolls Royce och att bjuda flott på Vickan som gällde. Boken skapade en akut känsla av skivbutiksnostalgi hos mig. Jag bestämde mig därför att gå och köpa ett par konsertbiljetter på just Pet Sounds, istället för att som vanligt lite glädjelöst logga in på Ticnet och sedan hämta ut biljetterna hos någon dyster tobaksnasare.

Sagt och gjort. Jag går dit och det är legenden själv Stefan som står bakom disken. Jag beställer mina biljetter och han mumlar och hummar lite och trycker och klickar lite på sin dator. Så spottar kvittoapparaten ut ett par lappar. Stefan tar upp lapparna och granskar dem noga. Vi ser båda lite snopna ut.

Stefan: "Jaha...det här är tydligen biljetterna"
Jag: "Va..?"
Stefan: "Ja, jag vet..skitfånigt"
Jag: "Ok..jaha..tack då.."
Stefan: "Lägg dem inte under lampan för då försvinner dem nog. 450 kr tack!"

Nu kanske ni tycker att det är fullkomligt irrelevant exakt hur en konsertbiljett ut men jag tycker ändå att det säger något om sakernas tillstånd när en biljett 2010 är ett sladdrigt kvitto med en trött liten streckkod på. Vad gjorde skivbolagen när det blev omöjligt att sälja CD-skivor? Jo, man tömde sina valv och gav ut exklusiva boxar med matiga häften i fyrfärgstryck. Man började pressa dyra vinyler med nyskrivna insticksblad och hög ljudkvalité. Man skapade helt enkelt ett mervärde. Det mervärde jag känner när jag tittar på mina streckkoder är obefintligt. Ge mig en biljett tryckt på tjockt papper. Ge mig hologram. Ge mig allt. Ge mig plusmenyn. Ge mig något som har lite mer värdighet en ett kvitto med en streckkod.

Behöver jag ens nämna att jag kastade lystna blickar på Johnny Cash-boxen på vägen ut.

Diktatorer vi minns del 2

2010-01-18T14:31:00.002+01:00

Idi Amin. Ugandas starke man och utan tvekan en av de vassaste tyrannerna i historien.
Filmen Last King of Scotland ger en fingervisning, men presenterar långt ifrån hela sanningen. Exempelvis utelämnades hans icke helt blygsamma men ändå glasklara titel: "His Excellency President for Life, Field Marshal Al Hadji Doctor, Head of State, Chairman of the Defence Council, Commander-in-Chief of the armed forces, Army Chief of Staff and Chief of Air Staff".

Som med så många andra mäktiga män florerar ju mer eller mindre trovärdiga rykten. Ett av de mer färgstarka är att Idi förvarade kroppsdelar av sina fiender i kylskåpet och tog sig en tugga ibland. Kuriosa; 1984 bodde jag i samma stad som Idi Amin.

Vill man veta mer om Idi Amin (och vem vill inte det?) kan man med fördel skaffa Barbet Schroeders utmärkta dokumentär Idi Amin Dada från 1974.

Diktatorer vi minns del 1

2010-01-15T18:20:00.003+01:00

Joseph-Désiré Mobutu var president i Zaire mellan 1965-1977. Till skillnad från många andra diktatorer var han en lärd man med smak för livets goda och han var särskilt känd för sina extravaganta matvanor. För att stilla sin hunger hade han ett flygplan som åkte skytteltrafik mellan Paris och Kinshasa med dagliga leveranser av franska delikatesser.

Men likt sina kollegor blev Mobuto mer och mer besynnerlig. 1972 lät han till exempel ändra sitt namn till Mobutu Sese Seko Koko Ngbendu Wa Za Banga som betyder: Den allsmäktige krigaren som genom sin uthållighet och oböjliga vilja att segra, går från erövring till erövring lämnande ett spår av eld efter sig.

1974 anordnades den klassiska fighten "Rumble in the Jungle" mellan Muhammed Ali och George Foreman. James Brown med flera stod för underhållningen och Zaires befolkning stod för notan.

En annan pikant detalj var att han tvingade alla TV-stationer att inleda samtliga nyhetsprogram med en sekvens där Mobuto likt en Gud svävar ner från himlen genom molnen.

Mobuto avled i exil 1997. Han var inte saknad av sina Kongolesiska landsmän.

Journalistikens bakgård - Krogrecensenterna

2010-01-14T13:47:00.009+01:00

Vilket är det mest effektiva sättet att bli av med sin reslust? Att titta på jönsiga reportar i "Packat och klart". Vilket är det mest effektiva sättet att bli sugen på att besöka en ny krog? Ja, inte är det att läsa krogrecensioner i alla fall. Finns det överhuvudtaget någon mer tröttsam stilistik än den som man möter hos krogskribenter? Från Björn af Kleens tröttsamt ironiska grabbighet i Metro till Gourmet/Gourmands kåserande i tredje person i Mitt i löper en röd tråd av fånighet. I DN, SvD och Nöjesguiden brassar man på med det mest överlastade språk som går att krysta ur sig, och som läsare går man omgående vilse i den vildvuxna adjektivjungeln. Inte ens Plura, som verkligen kan skriva, lyckas komma undan med hedern i behåll i City. Han begagnar en mustig prosa som närmast för tankarna till Fritiof Nilsson Piraten, och det blir bara larvigt.

Jag har svårt att se att man ens skulle kunna göra en trovärdig parodi på en krogrecension eftersom det i sig självt är en parodi på journalistik.

Ett musikaliskt geni

2010-01-13T10:57:00.001+01:00

Salem al Fakirs utvecklingskurva:

v. 2 Lär sig läsa noter
v. 4 Skriver sin första kuplett
v. 10 Komponerar ett stycke för stråkkvartett
v. 15 Skriver sin första opera
v. 23 Lär sig att spela nyckelharpa
v. 29 Bygger sin första kyrkorgel
v. 36 Salem al Fakir kommer till världen!

7 snabba inför 2010

2010-01-12T10:00:00.005+01:00

1. Att man automatiskt kan filtrera bort allas status om väder/barn/husdjur på Facebook.
2. Att det inte kommer några fler filmer där Noomi Rapace ÄR Lisbeth Salander.
3. Att folk slutar tillbedja sina iPhones som att det vore den heliga graalen.
4. Att män på Södermalm rullar ner båda sina chinos och sina Moneybrother-mössor.
5. Att Snabba Cash floppar stenhårt så att Daniél kan börja göra "arthouse-filmer" igen.
6. Att Marcus Birro börjar skriva i samtliga tidningar, medverkar i alla TV-program, pratar i alla radioprogram, startar 10 nya bloggar och att hans medverkan i Let´s Dance verkligen hjälper mot hans tilltagande reumatism.
7. Att Hammarby IF stannar kvar i Superettan. Länge.

Det viktigaste sidan på hela www

2010-01-10T18:43:00.001+01:00

Klicka här

Man vet att någon ljuger...

2010-01-10T11:32:00.000+01:00

..eller vi pådyvla sin egen dåligt underbyggda åsikt när berättelsen inleds med:

"Jag såg en dokumentär..."
"Jag läste en artikel..."
"Enligt en undersökning..."
"Jag och många med mig tycker..."
"Det har sagts..."

Hur man dör en smula

2010-01-09T14:54:00.001+01:00

Två kvinnor har den senaste tiden valt att ta med sina hundar till kontoret. Om detta har jag en del åsikter. Jag skulle välja att kalla dessa åsikter "starka". Medvetet har jag satt mig nära, för att på ett närmast masochistiskt sätt suga åt mig alla infantiliteter som passerar genom deras läppglansiga munnar när de pratar bebisspråk med sina hundar. Eller, förlåt "sina älsklingar". Och nej, ingen av dem har barn.

Nu är det så att jag verkligen tycker om djur. Jättemycket. I synnerhet katter. Men jag tycker inte om när man Disneyfierar sina sällskapsdjur och tillskriver dem mänskliga egenskaper och drag. Svunnen är tiden då hundar hette saker som Tussan, Fido och Svarten. Nä, nu ska det vara mer "riktiga" namn såsom Gustaf, Victor och Karl. Nuförtiden lär det till och med finnas gym och spa för hundar.

Någon form av gräns passerades när en av dessa hundkvinnor en fredag stolt deklarerade att hon hade med sig en bajspåse som var "jättefin". Den var nämligen rosa.

God natt.

Mimare förstörde min barndom

2010-01-08T10:13:00.004+01:00

Det flesta kan väl enas om att mimare är ett rätt störande fenomen. Det är faktiskt mer än lovligt fånigt. Jag skulle faktiskt kunna sträcka mig så långt som att påstå att det är en helt död konstform. Men att säga att man är "rädd" för mimare eller att man har "fobi" för clowner, där går gränsen för hur mycket koketteri jag klarar av. Att påstå att man lider av detta måste vara en av de mest konsensusframkallande saker man kan säga i sociala sammanhang. Hur blev det så? Varför har vi enats om att det ska vara så? Jag är mycket mer rädd för exempelvis gå genom isen, brännas levande eller att få ett slaganfall. Men är jag rädd för mimare? Inte det minsta. Tycker jag att de är lökiga bortom alla gränser? Tveklöst.

Ett liknande exempel är myten om att "Staffan Westerberg förstörde min barndom". Jag vet inte om det var Schyffert eller Jonas Gardell som hasplade ur sig detta befängda påstående nån gång på 90-talet, men omedelbart upphöjdes det till absolut sanning av alla. Jag är rätt säker på att de flesta som "tycker" så inte har någon relation till Vilse i Pannkakan överhuvudtaget. Det som reagerade kraftigast var ju lustigt nog Staffan själv. Han tog väldigt illa vid sig. Kanske till viss del för att har ett fullständigt ironibefriat förhållningsätt till världen. Så det enda han kunde komma på att göra var att sätta upp en pjäs där han gjorde upp med sitt 70-tal och åka land och rike runt och predika sin gospel.

Vi får helt enkelt den underhållning vi förtjänar och därför är våra gator och torg fyllda av Peruanska panflöjtsorkestrar, "levande" statyer och försupna gatumusikanter.

Och som vanligt är allt förmodligen Henrik Schyfferts fel.

När djuret blir ett problem

2010-01-06T15:53:00.002+01:00

Djur har ju en tendens att engagera. Den pågående vargslakten eller skyddsjakten beroende på vem du frågar, är ju ett tydligt exempel på det. Jag bara väntar på att någon ska uppmana oss att "skynka". Gråa lakan vore väl ganska lämpligt? Eller varför inte en protestkampanj som vi kan kalla "idag är vi alla vargar", så går vi klädda i grått och bär gula kontaktlinser för en dag? Visa vårt stöd liksom. Det gick ju verkligen toppen när vi klädde oss i rött för att stödja Burmas munkar. Militärjuntan sitter nog fortfarande och skakar av rädsla för vreden som vi uppvisade då.

Ett av de bästa exemplet på hur ett djur kan provocera hörde jag igår. Den franska provokatören, anarkisten, sångaren och kompositören Léo Ferré skaffade sig en schimpans som han döpte till Pépeé. Léo och Pépeé blev väldigt fästa vid varandra och umgicks nära nog jämt. Léo såg apan som en typ av musa och han komponerade storverk efter storverk. Det fanns dock en tredje part som inte riktigt uppskattade Pépeés inverkan på Léo. Det var Léos fru. Hon tröttnade på att apan var en ständig följeslagare och hon utvecklade en nästan manisk svartsjuka. En sen natt kom hon hem efter en osedvanligt blöt afton. Hon fann i vanlig ordning Léo i sängen med Pépeé. Rasande gick hon ner i källaren och hämtade en hagelbössa och avlossade båda skotten i apan från nära håll.

Léo Ferre blev utom sig av sorg och skrev en låt som lämpligt nog hette "Pépeé". Det blev en massiv hit i Frankrike.

Så inget ont som inte för något gott med sig.

Ironisk tisdag #2

2010-01-05T14:35:00.001+01:00

Som sagt...

Ironisk tisdag

2010-01-05T12:05:00.003+01:00

Det är med EU som det är med Nordkorea. Man behöver egentligen inte tillföra några lustiga bildtexter, kommentarer eller kontext. Alla dörrar står redan vidöppna och verklighetsförankringen är noll.

Som den här bilden. Fanns det verkligen ingen som stannade upp och sa...nä...det var nog inte.

Israels sista zebra

2010-01-04T17:45:00.000+01:00

Att utföra sina arbetsuppgifter

2010-01-04T10:26:00.007+01:00

Ponera följande, jag köper en tjänst av ett företag som är väldigt tydlig och lätt att förstå sig på. Eller närmare bestämt, jag tecknar en prenumeration på Dagens Nyheter för att varje morgon kunna läsa sanningen samt adoptera liberalt tankegods för att på så sätt kunna bibehålla min medelklassiga liknöjdhet. Upplägget för att jag dagligen ska kunna läska mig från denna kunskapens källa är relativt enkelt:

Redaktörerna dra upp riktlinjerna för tidningens innehåll, reportrarna skriver, fotograferna tar bilder, layoutarna sätter formen, tidningstryckerierna trycker tidningen, budbilar kör ut tidningen och slutligen tar tidningsbudet varje morgon en bunt under armen och trycker in tidningen genom brevinkastet.

Men på min adress, Ringvägen 141a, har tidningsbudet antingen helt missförstått sina arbetsuppgifter alternativt fått en väldigt vag arbetsbeskrivning. För sedan två veckor tillbaka lägger han glad i hågen en hög tidningar alldeles innanför porten. Vi förväntas alltså hasa ner för trapporna och hämta tidningen själva om vi vill läsa den till morgonkaffet.

Vad är det som händer, undrar jag lite försiktigt? Är det en tyst protest mot något misshagligt? Har hans chef tagit bort kaffemaskinen? Måste han bekosta sitt kulsäte för egna pengar? Jag har väldigt svårt att svara på det eftersom telefonkön till DN:s prenumerationsservice är lika snabb och effektiv som om man hade kombinerat Ticnets biljettservice med Comhems bredbandssupport.

90-talet, 90-talet, vad kunde gå snett, vad kunde gå galet?

2010-01-03T18:26:00.005+01:00

En pågående trend just nu i diverse sociala medier är att tävla i hur mycket man tycker 00-talet sög i allmänhet och hur stinkande 2009 var i synnerhet. Jag är inte på något sätt oskyldig i den här klagosången utan har stämt upp med både hög och klar stämma här och i det så kallade verkliga livet. Men nu börjar jag ledsna lite. Droppen var när jag i ett flertal bloggar läst helt oreserverade hyllningar till 90-talet! Som om att 90-talet är en måttstock för det ljuva livet?

Låt oss backa bandet en aning..hmm...Lasermannen, Ny Demokrati, MC-hammerbyxan, Teletubbies, Rollerblades, mobiltelefonhölster, Carl Bildt som statsminister, bostadskraschen, 500 % i ränta, Daniel Fridells samtliga filmer, Badrock och Rocktåget, ironiska generation tar mediasverige i besittning, Olle Nordin och fotbolls-VM 1990, rökning på flygplan förbjuds, Balkan-kriget, Magic Johnson får HIV, Rodney King, Eric Clapton startar en unplugged-trend, folkmord i Rwanda, Windows 95, Ebola, Tupac mördad, Hanson-bröderna, Cool Brittania, Pokemon, Pojkbands-invasionen, George W Bush bestämmer sig för att ställa upp i presidentvalet.

Jag väljer 00-talet alla dar i veckan.

Kondenserat bokslut

2009-12-31T13:40:00.004+01:00

Nu är året till ända, nu är året slut.

En tre punkters sammanfattning:

Ett oundvikligt haveri
Ett grandiost misslyckande
En lovande avslutning

Kom igen 2010. Nu kör vi så det ryker och lämnar 2009 i aska.

Roman gråter ut

2009-12-30T11:16:00.002+01:00

Roman Polanski var citerad i gårdagens DN:

"...så hjärtevärmande det är, när man sitter inlåst i en cell, att höra detta mummel av mänskliga röster och av solidaritet i morgonposten."

För det första herr Polanski, så sitter du inte en cell. Du sitter med fotboja i din lyxvilla i Schweiz i tillfällig husarrest. Frågan är; varför har så många prominenta figurer inom kulturlivet ställt upp för Polanski? Det har skrivits under manifest, av bland andra Wes Anderson och Woody Allen, för att rentvå den åldrade regissören. Fast med tanke på Woody Allens något tveksamma inställning till väldigt unga flickor, känns det mer som en björntjänst. Till och med Frankrikes kulturminister Bernard Kouchner har gått ut och sagt att han inte tycker att Polanski har behandlats så "trevligt". Vad säger Roman själv då i sin egen självbiografi?

"I couldn´t equate what had happened that day with rape in any form"

Men vad hände då egentligen på Mullholland Drive den 10:e mars 1977 hemma hos Jack Nicholson?

Enligt Samantha Gailey, då 13 år, hände följande: Roman bjuder på champagne och lugnande droger och ber henne ta av sig naken så att han kan fotografera henne för Vouge. Samantha går med på detta. Sen vill Roman bada. Han tar av sig alla kläder och uppmanar Samantha att göra detsamma. De sätter sig båda i jacuzzin. Hon i ena änden och Roman i andra. Roman närmar sig henne och lyfter upp henne på kanten och utför oralsex på henne. Samantha säger nej. Roman hör inte detta utan fyller på hennes champagneglas. Han fortsätter sen, trots att Samantha säger nej, med att vaginalt penetrera henne. I förbifarten frågar han om hon äter p-piller. Samantha säger nej. Roman tar därför det säkra före det osäkra och övergår till analsex. Återigen säger Samantha nej. Efter några minuter går det för honom. Han kliver upp ur badet, klär på sig och lämnar rummet.

Så frågan man måste ställa till Polanski, Allen, Kouchner och alla andra som försvarar honom; exakt vad i den här historian är det som inte är våldtäkt?

Nyinspelning

2009-12-29T18:21:00.000+01:00

Hej. Jag har varit och sett Dansar med Vargar i 3D

Den hette Avatar.

För vem?

2009-12-29T10:10:00.003+01:00

För mangroveträsken?

Eller för "gröna" Konsums varumärke?

På Twitter är det ingen som myser

2009-12-28T10:08:00.008+01:00

Jag hade en diskussion med min syster om Twitter vs Facebook. Nu under julen har det visat sig med all önskvärd tydlighet att allt det som en gång var roligt med folks FB-status en gång för alla ha migrerat till Twitter. Om Facebook är TV4 så är Twitter Vice TV.

De neutrala, trevliga och ibland provocerande ointressanta statusrapporterna är många. Status såsom "mys med familjen efter julklappsöppning", "nu har det fallit snö" och "mätt och belåten" är mer regel än undantag i juletid. Det är ungefär lika tråkigt som en Malou von Sivers-intervju. Så var finns den sanna skildringen av folks Norén-jular? Var kan man läsa härliga hembygdshån och bittra berättelser från middagshaverier? Twitter såklart. På Twitter vågar folk fortfarande vara subversiva och vassa eftersom det fortfarande är en typ av frizon. Den dagen man accepterar chefens och mammas friendrequest på FB begränsas ju yttrandefriheten omedelbart och varken man vill eller inte läggs en våt filt över tangentbordet. Till Twitter har de inte hittat ännu.

Så passa på. Börja Twittra. Innan det är för sent.

I think my blackness is interfering with the computer's ability to follow me,

2009-12-27T11:27:00.004+01:00

Vem hade kunnat tro att världens största datortillverkare anställer produktutvecklare som är ogenerade rasister? Är det verkligen sanktionerat på chefsnivå att afroamerikaner ska betraktas som icke-personer av datorns hårdvara? Många frågor söker svar...

Efter att filmen blev viral kände sig H&P nödgade att gå ut med en kommuniké:

"Vi tackar Desi och alla människor som har sett och kommenterat filmen. Tekniken vi använder oss av mäter ljusskillnaden i kontrasten mellan ögon, haka och näsa. Vi tror att kameran kan ha svårt att "se" skillnaden om det är undermålig belysning av ansiktet. Vi jobbar konstant med att förbättra vår teknik och hoppas att kunna åtgärda detta."

Ett kliniskt standardsvar från ett företag med tydlig ingenjörskultur. Men problematiken kvarstår. Om ditt ansikte av en eller annan anledning är för mörkt så kommer kameran inte att se dig! Vi kan med andra ord dra slutsatsen att det egentligen inte är personalen som är rasister utan att det är hårdvaran.

Ännu ett tungt skäl att gå över till genomhyggliga Apple.

Hemvändarkväll

2009-12-26T14:19:00.011+01:00

På kortsidan av bordet, där sitter han den snygge från Robinsson som åkte ut lite för tidigt. Han håller låda och betahanarna runt bordet suger i sig varenda ord. Åtminstone 50% av tjejerna i rummet kommer/vill/bör/måste ligga med honom. Vi går till baren och med B52, tändstickor och ansträngda leenden partar vi like it´s 1989.

Från det öppna köket ser jag min gamla klasskompis Andreas. Han viker ner sin molokna blick när han ser oss. Han låtsas ett tag, sen "upptäcker" han oss och hälsar. Numer har han en hårfärg som nog måste kallas "svart tulpan". Han har nu-metalskägg och lassar tröstlöst upp drivor med nachos och köttfärs. Han har en ylande varg tatuerad på vänster axel. Han kommer aldrig ut och hälsar. Upp för trappan syns Roger vid blackjacken. Han har druckit sen i morse. Han ser inte när han vinner, stannar aldrig vid 19 och croupiern strippar honom på varenda hundring han har. Fram kommer Jonas som flexar sitt vaxade bröst och visar upp sin AIK-tatuering och brölar att han hatar alla judar; "Det är jävla Israels fel liksom". På dansgolvet börjar två killar att slåss. Oklart varför. Det knuffas och bufflas och sen kommer en dansk skalle. Då kommer vakter som får använda både handklovar och walkie-talkie. Min kompis raggar upp en tjej som är född 1989. Hon gillar hans mustasch. Men hem till henne kan det inte gå för där bor hennes kille, så det får bli toaletten. Men han kommer snabbt tillbaka. Med skammens rodnad säger han att han fick kalla fötter när han började tänka på sin fru, så det blev "bara lite hångel". Bredvid oss finns en liten scen där en livstrött kvinna sitter med sitt förinspelade enmansband och slaktar evergreens. Ett par som förtjänar varandra fylledansar till hennes tolkning av Country Roads och de skriker att de älskar henne.

Vi dricker snabbare nu och konstaterar att 1974-tåget måste ha avgått för många år sen. 1984-loket dundrar däremot runt över våningsplanen, fyllt med Big Brother-rejects och vi känner oss som museumföremål. Kuriosa som ingen varken ser eller hör. På vägen ut ser vi att Anders har bestämt sig för att slåss med dörrvakten. Det går sådär och han dras ut på gatan och trycks ner i en snödriva av tre vakter. Anders flickvän står med sin mobil och filmar hela förloppet och skriker att hon ska anmäla "alla jävla facister" samt lägga upp filmen på youtube. Polisen kommer och packar in Anders. Snön faller och det finns inga taxibilar.

Välkommen hem. Det är hemvändarkväll.

Saker ni bör veta om Göta Kanal 3

2009-12-25T10:54:00.002+01:00

Antal gånger Janne "Loffe" Carlsson upprepar skämtet "Här ligger en gravad hund".

Fyra.

God Jul, eller?

2009-12-24T20:47:00.006+01:00

Att få opersonliga God Jul-hälsningar via sms, Twitter eller Facebook känns ungefär lika roligt som att få ett presentkort på en CD-skiva i julklapp.

Arne Weise - "Det är Kalle Ankas fel!"

2009-12-24T11:48:00.003+01:00

Jeremy Stahl skriver en rolig krönika i Slate om svenska folkets besatthet av att titta på halvsekelgamla Disney-filmer på julafton. http://www.slate.com/id/2239252/pagenum/all

Traditionen är ju mer än lovligt bisarr och jag mår lika dåligt av den som jag gör av alla andra tvångsmässiga kollektiva ritualer som vi ägnar oss åt. Men det är inte det som jag fastnade för i artikeln. Det absolut roligaste är citaten från Arne Weise där han indirekt beskyller Kalle Anka för att ha orsakat hans tre skilsmässor. I och med att han "tvingades" att direktsända julhälsningen kunde han ju inte vara hemma på julen och vara "en god far och en god älskare". Han fortsätter: "jag var inte lätt att leva med, jag var på dåligt humör på grund av nervositeten innan direktsändning och väldigt trött efteråt".

Så skilsmässorna kan inte ha berott på att Arne var hyfsat glad i flaskan och lite "kramig"? Nej, skyll på Kalle Anka för all del. Vi får även veta att sista gången Arne tände ljuset i rutan, 2002, tog han stora mängder morfin på grund av tilltagande prostatabesvär.

Arne Weise: "Jag var hög som ett hus"

Klassiskt.

Aj! Jag slog i huvudet, det är så lågt i tak

2009-12-23T11:08:00.004+01:00

Linda Leopold skrev roligt i DN om Nobelspektaklet den 11:e december. Texten innehöll höjdpunkter som ”Hertha Müller var det tjusigaste som kommit från Rumänien sen Dracula" och att prinsessan Madeleine i sin klänning kunde ”förväxlas med en gran” samt att det såg ut som att drottning Silvia ”draperat sig i Drottningholms gardiner”. Av tio omdömen var hälften diss och hälften hiss. Säkerligen vad lärarna på Journalisthögskolan skulle ha kallat "balanserad rapportering". Men det tyckte inte DN:s nya chefredaktör Gunilla Herlitz.

Herlitz har gått ut stenhårt för att göra sig mer impopulär än Christina Jutterström. Hon uttalade sig nyligen i Medierna i P1 och ondgjorde sig över Leopolds rapportering och anklagade henne för att sakna "glimt i ögat" och "finess". Som att det handlar om det Gunilla! I och med att hon rev sönder Linda Leopolds frilanskontrakt gjorde hon väldigt klart var hennes lojalitet ligger. Där Herlitz kommer från är blått blod att betrakta som det absolut finaste som finns och att kritisera kungshuset är helt oacceptabelt. DN under Herlitz ska rätta sig i ledet och ägna sig åt precis samma hovsamma, okritiska och ryggradslösa rapportering som övrig massmedia.

I samma intervju säger hon att det absolut roligaste med det nya jobbet är att omge sig med så många "fantastiskt duktiga" medarbetare. Men hur ska DN kunna behålla sina vassa skribenter och sticka ut om man har en chefredaktör som är nere och styr på detaljnivå? Hur ska Strage, Croneman, Benke, Kjöller och Hellqvist kunna behålla sin udd om det finns ett underliggande hot att man plötsligt kan betraktas som "finesslös" och per omgående få kicken? Jag har en lösning, och det är medelmåttans tyranni. Varför inte låta typ Per Landin, Johan Esk och Georg Cederskog skriva hela tidningen så att ingen någonsin blir provocerad, upprörd eller engagerad. En sval och corporate-anpassad trivselskrift där allt är skrivet med "finess" och DN Söndag är flaggskeppet som styr armadan.

P.S. Hej SvD. Du har just värvat en ny prenumerant utan att behöva lyfta ett finger. D.S.

Om sex, droger men ingen rock

2009-12-22T08:51:00.006+01:00

Det är mycket tal om sexmissbruk i diverse mediekanaler just nu. Roger Nilsson, den gamle skepparen, "talar ut" i DN om sitt missbruk och hur han brukade ha en kvinna i varje hamn. Celebrity Rehab with Dr Drew visar C-kändisar som med skammens rodnad lämnar över sina vibratorer och porrfilmskollektioner för att sedan tampas med sina "problem". De vägleds av den myndiga Dr Drew som levererar trovärdiga analyser och det är verkligen fantastisk TV. Men är sex verkligen ett problem? Ja, kanske för vissa. Går det att klassificera som ett missbruk? Det är jag inte så säker på. Och var står Göran Hägglund i frågan?

Ordet "missbruk" är inte så lite stigmatiserande och att förknippa det med sex blir lite som att likställa heroin med dopamin. Det ena är kemiskt och inte så bra, om man inte råkar heta Keith Richards, det andra är bra för alla, inklusive Keef. Att referera till sitt missbruk kan även fungera som en smidig friskrivning för sitt beteende; "Ja, jag har varit otrogen, men det var inte jag! Det var mitt missbruk som styrde mig!". Inte helt otippat har Dr Drew gått ut i pressen och antytt att Tiger Woods "förmodligen är sexmissbrukare".

I USA är detta en het potatis och risken att man är i farozonen är ganska stor om man lyssnar till exempelvis Patrick Carnes, USA:s ledande expert på sexmissbruk. Enligt honom är man i farozonen om man någon gång genom sexuell aktivitet har "skadat någon känslomässigt", "använt sex och romantiska fantasier som en verklighetsflykt" eller "känt sig styrd av sitt sexuella begär". Med andra ord är alla som någon gång har haft en olycklig romans, tittat på porrfilm eller gått på krogen för att ragga, i farozonen. Personligen tror jag att det bara är gammal hederlig moralpanik och den religiösa högern och dess politiska företrädare Moral Majority har vädrat morgonluft och satsat allt på en kraftfull offensiv. Vi hedningar i norr kan strunta i det och bör fortsätta leva som vi alltid har gjort; enligt det Dionysiska arvet.

Men om ni känner att moralpaniken är er övermäktig bör ni kanske ändå klicka här: http://www.sexhelp.com/sast.cfm

Gissa yrket?

2009-12-21T11:48:00.002+01:00

Är mannen på bilden:

1. Astrofysiker på MIT i Boston.
x. Creative Director på DDB New York
2. Mentalpatient

Gamla Stan kl 13:43

2009-12-20T14:35:00.003+01:00

Önskas: En jul helt befriad från julklappsritualen.

Finnes: Ingen förståelse.

Konsensus råder

2009-12-18T10:44:00.002+01:00

Animal Collective har gjort årets bästa platta. Tydligen.

På riktigt? Årets bästa?

Kan det verkligen stämma? Vem kan jag prata med om det här?

Jag och Zico

2009-12-17T19:32:00.003+01:00

Att fotbollsspelare emellanåt krisar efter karriären och drabbas av existentiella (nåja) bryderier är inget nytt. Tina Nordlund valde tydligen att lyssna inåt och det resulterade i en DVD om Yogans grunder. Produkten som vi alla har väntat på. Johnny "Il Ciclone" Ekström har haft stora problem att acklimatisera sig till vardagen efter sin långa och brokiga proffskarriär. En vän till mig som var med i TV-laget berättade att Cyklonen har mojnat ganska ordentligt nu och att han numer tjänar sitt leverbröd på att sälja träningsutrustning till företag, med en kronisk livsleda som följd. Men det är mer intressant att prata om de runt om kring spelarna som hittar egna kreativa sätt att profitera på gamla stjärnors falnande stjärnglans. Ofta helt skamlöst.

När jag var i Rio för några år sen hamnade jag i en fotbollsbutik. Bakom disken stod en herre i 50-årsåldern som såg väldigt bekant ut och jag var tvungen att fråga om han var någon gammal storspelare från det glada 80-talet. Svaret var nej. Däremot berättade han att hans bror var den gamla målspottaren Zico; en av världens absolut bästa fotbollsspelare på 80-talet. Han berättade att han var såpass lik sin bror, att han för att dryga ut inkomsterna ibland jobbade som Zico-look-a-like! Detta innebar att man kan ta bilder på sig själv tillsammans med honom i rollen som "Zico", han signerar gamla foton på Zico, han berättar om "sin" tid som spelare i Italienska ligan och om sin besvikelse efter VM-fiaskot 1982. Han går alltså helt in i rollen som sin bror och alla som träffar honom i dessa sammanhang köper läget. När han agerar Zico så är han Zico. Jag har aldrig, varken före eller efter, hört talas om något liknande!

Jag är fortfarande inte helt på det klara om det bara är bortom tragiskt eller om det är en fullkomligt genialisk affärsmodell. Eller om det är både och.

Tillbaka till skolbänken

2009-12-17T13:34:00.003+01:00

http://www.roguefilmschool.com

Vad man inte får: ...will not teach anything technical related to film-making.

Vad man får: ...learn the art of lockpicking. The exhilaration of being shot at unsuccessfully. The creation of your own shooting permits. The neutralization of bureaucracy. Guerrilla tactics. Self reliance.

Hur man lär: Censorship will be enforced. There will be no talk of shamans, of yoga classes, nutritional values, herbal teas, discovering your Boundaries, and Inner Growth.

Varför fanns inte den här skolan för 11 år sen när jag började på Biskops-Arnö?

Werner, jag älskar dig av hela mitt hjärta.

Nischad produkt

2009-12-16T09:22:00.001+01:00

För män som vill ligga med Laila Bagge.

Fotoface

2009-12-15T15:53:00.003+01:00

Veronica Maggio kör med halvöppen mun och sängkammarblick. Natacha Peyre har patenterat titta-över-axeln med snett leende. Carolina af Ugglas; galen blick med vansinnesmun.

Miss Li har valt en lite annan approach på de senaste bilderna.

Folkia - cynism i sin ädlaste form

2009-12-15T09:34:00.007+01:00

Att ha makt över orden. Var det något republikanerna i USA var bra på under Dubya var det just det. Det gör att man kommer undan med att kalla arvsskatten "Death Tax". Aningen knepigt för en politiker att rösta för en skatt med ett sådant namn eller hur? De kunde även på ett slugt sätt öka kontrollen av sina medborgare med hjälp av "Patriot Act". En amerikansk politiker som är "emot" patriotism är ju lika rökt som en ål.

Ett ännu slugare exempel har vi faktiskt här i världsmästarlandet Sverige, nämligen mikrolån. Muhammed Yunus och Gramenn Bank från Bangladesh vann 2006 Nobels fredspris för sitt arbete med att låna ut små summor så att kroniskt fattiga kunde förbättra sina liv. Därmed cementerades den fundamentalt goda i begreppet mikrolån. I samma veva ploppar det upp företag i Sverige som erbjuder alla medborgare att låna pengar. Snabbt. Inga frågor. Via SMS. De kallar det mikrolån. Andra kallar det ocker.

Folkia, med "ditt stöd i vardagsekonomin" som slogan, är ett av de största SMS-låneinstituten och erbjuder en effektiv ränta på nätta 1 355% för att låna ut en tusenlapp som ska betalas tillbaka inom 30 dagar. Affärsidén funkar nog bättre vid Jack Vegas-maskinen på Bleckan än vid tvätteriet i Calcutta om man så säger. Men Folkia nöjer sig inte bara med att låna ut pengar, de vill veta mer om dig och vem just du är! På hemsidan står följande att läsa:
"Kanske har du en osannolik, rörande, rolig, eller dramatisk historia kring lånet? Men det kan också vara till något väldigt vardagligt. Skicka in din berättelse till oss! Om du vill så bifoga med en bild av dig själv eller en video som beskriver hela historien!"

Det räcker alltså inte att ha hamnat i den förödmjukande sitsen att man måste låna en tusenlapp för att ha råd att äta, man uppmanas att dela med sig av förnedringen också. Vi läser vidare: "Om vi vill lägga upp din historia på vår hemsidan, ha den med i vår reklam eller reklamfilm, så hör vi av oss till dig först". Tack Folkia. Verkligen omtänksamt. Stort hjärta.

Idiotförklaringen fortsätter: "Oväntade utgifter kan vara av alla möjliga slag. För en del av oss kommer hyran som en överraskning men för andra är det till exempel att bilen går sönder eller hunden behöver komma till veterinären.". Hyran kommer som en överraskning? För vem då?

Och när man inte tror att cynismen kan bli grövre så avslutar de med: "De fem första vi väljer att publicera på vår hemsida eller använda i andra sammanhang får även ett Folkia-kit!"

Ett Folkia-kit!! Spela in en helknasig video där du berättar om varför du står på ruinens brant! Som tack får du en musmatta, kaffekopp och en frottéhandduk med en fet Folkia-logga på.

Fuck you Folkia. Fuck you very much.

Sarah och jag

2009-12-14T14:02:00.004+01:00

Jag har fått utstå en del spott och spe från både mina vänsterorienterade kamrater samt de som är helt politiskt illitterata. Anledningen är att jag har visat en viss förståelse för att Obama tilldelats fredspriset och jag har luftat mina åsikter kring detta.
Jag tycker faktiskt att man gör det lite enkelt för sig om man raljerar kring att han gör truppförstärkningar samtidigt som han, enligt en handfull norrmän, är världsmästare i fred. Jag tittade på hans tacktal som han gav inför de vördnadsfulla norrmännen. Det var i vanlig ordning ett retoriskt mästerverk. Det var till och med så bra att Mette-Marit fällde en tår och började famla efter sin klon till makes hand. Imaginära stråkar hördes och kulturkoftorna på Mariaberget nickade i samförstånd.

Men nu är det dags att ompröva min inställning tror jag bestämt.

http://twitter.com/markknoller/status/6567810262
http://www.politicsdaily.com/2009/12/11/sarah-palin-praises-obamas-nobel-acceptance-speech/
http://www.realclearpolitics.com/politics_nation/2009/12/gingrich_praises_obamas_histor.html

Fiendens fiende är min vän. Eller tvärtom. Eller? Nu blev det helt plötsligt väldigt komplicerat.

Skaffa ny frisyr

2009-12-13T21:53:00.003+01:00

Kan man ens i sin allra vildaste fantasi komma på en frisyr som toppar den här? Näppeligen. Om det är något område som jag är i de närmaste stockkonservativ så är det faktiskt frisyren. Jag har med minimala avvikelser haft ungefär samma frisyr de senaste tio åren. Då väljer jag i och för sig att bortse från alla "kreativa" färgexperiment som jag har utsatt mitt hår för. Jag har bland annat sportat brunt, svart, blont, gult och..tulpan! Utan undantag har alla varianter varit fullkomliga haverier.

Men när man ser den här snubben så inser man ju att man inte ens har börjat experimentera. Allt man har tänkt och gjort bleknar ju bredvid den här ultrasköna herren.

Det stora nej.

2009-12-12T13:30:00.002+01:00

En gång i tiden tyckte jag att det här med nätdejting var spännande. Jag hade drabbats av tillfällig gubbighet och slängde mig med befängda uttryck som "det är omöjligt att träffa någon på krogen". I nätet trodde jag mig se frälsningen. Inom nätdejting finns en hel uppsättning koder och uttrycksätt som man är tvungen att lära sig för att nå framgång.

Men det allra viktigaste lärde jag mig tidigt. Inled aldrig något med folk som på frågan om favoritfilm svarar: "Det stora blå"

Produktutveckling? Nej tack?

2009-12-11T11:43:00.005+01:00

Varför tar man en i grund och botten bra produkt och gör den sämre? Ja, till och med oätlig.

Produktchefen för Daim har genom åren excellerat i dåligt omdöme och helt sorglöst krystat fram den ena varianten efter den andra. För några år sen kom "Daim Mint" som var en fullkomligt vidrig kreation som smakade som när man dricker apelsinjuice direkt efter att ha ätit kaviar. Sen kom "Daim Blåbär", en vederstygglig produkt vars smak jag likt en traumatisk olycka tack och lov har lyckats radera från mitt smaklöksminne. 2009 års "limited edition"-Daim heter "Cool Breeze" vilket innebär en kombination av apelsin och citron. Hur smakar den då?

Jag låter tummen tala sitt tydliga språk.

Inspirerande copy

2009-12-10T18:38:00.003+01:00

Den skyltansvariga i min lokala livsmedelsbutik på Östgötagatan har nu tagit det till en helt ny nivå! Jag gillar särskilt hur han/hon har valt att ge tipset en liten "etnisk" touch. Man riktigt hör hur uppmaningen hade låtit om den hade kommit från en mustig mexikansk man med trivselvikt.

Svårtolkad dröm

2009-12-10T14:47:00.007+01:00

Bland det värsta man kan utsätta sin omgivning för är att utförligt och ingående beskriva sina drömmar. Dylika skildringar är utan undantag fragmentariska, efterkonstruerade och komplett ointressanta för någon annan än en själv. Så därför tänkte jag berätta om en dröm jag hade härom natten.

Följande händer. Jag är på en åker där jag iklädd blott ett höftskynke går och drar händerna över havren likt Russel Crowe i Gladiator. Det är helt stilla och stämningen är ödesmättad. Regnet hänger i luften. Plötsligt landar en helikopter framför mig och en grupp män i stridsmundering hoppar ur och överfaller mig. Binder mig, lyfter in mig i helikoptern som lyfter. När vi landar har mitt höftskynke genomgått en metamorfos och blivit till en finkostym. En bröllopskostym får man förmoda eftersom jag har släppts av vid entrén till en kyrka där alla tittar förväntansfullt på mig. Jag går in och skrider fram mot altaret och allas ansikten är vända mot mig. Menande blickar och vänliga nickar. När jag kommer fram till prästen räcker han mig en mobiltelefon och ler vänligt. Jag för luren mot örat och i andra änden hör jag en kvinnas röst säga: "Tyvärr jag kommer inte idag."

Sen ringde klockan och det var dags att gå upp och koka ett frukostägg.

Julen presenteras i år av Djurrättsalliansen

2009-12-09T18:20:00.005+01:00

Sällan har väl en rabattkupong känts mer framstressad?

Det är ju inte utan att man blir lite sugen på det här tjusiga serveringsfatet!

Elitism

2009-12-09T11:53:00.003+01:00

En läsares reaktion på Andres Lokkos "årets bästa lista": "Girls, Memory Tapes och Real Estate? Visst, bra val - men lite för förväntat i och med att alla är pitchfork-best new music-val som varenda hipster redan har på sin hårddisk. Hade förväntat mig lite smalare tips av Lokko faktiskt..."

Skrev han och snörpte med munnen, bokade en resa till Berlin och fällde ihop sin Macbook.

Regi med förhinder

2009-12-08T14:42:00.006+01:00

Möte på Showtimes kontor i West Hollywood:

Producenten: Jag känner att vi efter fyra säsonger inte helt har lyckats med att visa Dexters multipla personligheter!

Regissören: OK...

Producenten: Vi måste bli tydligare liksom!

Regissören: Jaha..

Producenten: Jag tog mig faktiskt friheten att snacka med fotografen och scenografen, hoppas att det är lugnt med dig. Vi hade ett bra snack!

Regissören: VA?

Producenten: Riktigt bra snack faktiskt!

Regissören: Så du vill alltså i en och samma bild visa att Dexter är både bror, kriminaltekniker, seriemördare och familjefar?

Producenten: Exakt!

Regissören: OK..

Producenten: OK!

Regissören: Du tycker inte att det blir lite...jag vet inte...övertydligt?

Producenten: Absolut inte. Vi kör!

Hur tänkte jag här? (del 3)

2009-12-08T11:21:00.003+01:00

I kategorin orörda impulsinköp måste nog ändå denna produkt toppa listan. Jag har fortfarande lite svårt att se hur jag tänkte. Och varför?

Lite bakgrund. Jag gick, för första och sannolikt sista gången, in på Lidl på Folkungagatan, inlockad av en braskande annons i fönstret. Hantel 249 kr! Jag slog till. Tog den sista de hade. Det hade varit en strykande åtgång berättade butiksbiträdet. När jag kom hem monterade jag ihop delarna och lyfte den några gånger och kände mig så otroligt fånig. Jag kände direkt att det här är en produkt som jag ALDRIG kommer att använda. När jag köpte den målade jag upp ett ambitiöst scenario där jag skulle ha den framme och kanske lite förstrött använda den samtidigt som jag tittade på TV. Eller kanske ha den bredvid sängen för att kunna inleda varje morgon med några resoluta lyft.

Inget av detta har hänt.

Stockholm..nu med ännu fler fakirer

2009-12-07T18:15:00.006+01:00

Från och med 1:a januari 2010 stiftas en lag om att Stockholms samtliga nöjesetablissemang måste vika minst en kväll i veckan för uppträdande av en slumpmässigt vald medlem ur Fakir-klanen.

Avsätter man mer än en kväll i veckan utlovas skattelättnader.

Innan...och efter

2009-12-07T15:51:00.004+01:00

Innan Jerry blev Seinfeld med hela världen jobbade han som AD på Forsman & Bodenfors.

10 uttryck som måste upphöra 2010

2009-12-06T10:48:00.002+01:00

1. "Finanskrisen; vad är grejen egentligen? Jag har inte märkt nånting alls!"
2. "Jag får inte ihop mitt livspussel!!"
3. "Jag måste hem och se över min surdeg. Vi ses!"
4. "Idag bär jag x för att stödja y"
5. "Jag måste skaffa Spotify Premium nu! Orkar liksom inte med reklamen!!"
6. "Stockholm känns så trångt, Berlin däremot..."
7. "Räntan MÅSTE ju gå upp snart! Bostadsmarknaden är ju HELT galen!"
8. "Mad Men är ju bara yta utan innehåll!"
9. "Skadeglädjen är den enda sanna glädjen!"
10. "Jag vet; det är ett I-landsproblem, men ändå!"

Vilka uttryck tycker du att vi klarar oss utan?

Saknas visioner?

2009-12-05T12:04:00.006+01:00

Stockholm ska få en ny kongresshall, med tillhörande hotell och kontor. Visionen är storslagen och det talas om att skapa en helt ny stadsdel. Flosklerna duggar givetvis tätt på hemsidan: "Byggnaden, som har en spännande modern design, uppfyller högt ställda krav på flexibilitet och effektivitet." Fantastiskt. Helt säkert kommer allt vara hypermodernt och oklanderligt. Helt och rent. Tydligt markerade nödutgångar. Handikappanpassat. Nordiskt blond inredning. Hurtig personal som inte är rädd för att göra det "lilla extra" för just dig. För du är ju unik. För dem.

Men.

Är det spännande? Känns det inspirerande? Varför är alltid funktionalitet samt ordning och reda högsta prio i svensk arkitektur? Varför vågar man inte se bortom de simpla förvaringsaspekterna? Hur kommer det sig exempelvis att vi har fått ett alldeles eget Pleasantville i form av Hammarby Sjöstad? Vem kommer vara först med att göra en reva i den kulissen och demaskera Stockholms egen Truman Show? Och varför är vi så sjukt ängsliga att vi inte ens kan ge den nya "flexibla" stadsdelen ett svenskt namn? "Waterfront"...

Visioner, hybris och ren arkitektonisk glädje var inget som saknades när James V. Lafferty 1885 byggde "Elephantine Colossus". Byggnaden, som var både hotell och bordell, fanns på Coney Island och var fyrtio meter hög, hade sju våningar och 31 rum. Jag har nu svårt att tro att nödutgångar och rullstolsramper är särskilt prioriterade i sån här byggnation, men visst skulle man ha blivit oändligt mycket gladare om "Stockholm Waterfront" hade smällt upp en 40 meter hög älg med "flexibla och effektiva" hotellrum? De tillhörande kongresshallarna skulle kunna vara i form av en vilt skenande renflock med spa-avdelningar ute i hornen! Endast fantasin hade satt gränser. Och kanske brandsäkerheten.

Elefanten brann ner 1896.

Den nakna sanningen

2009-12-04T18:03:00.002+01:00

Nu är det slut på veckan och dags för fredagsmys.

Extremt dålig löjtnant

2009-12-03T19:50:00.009+01:00

Mina farhågor besannades. Två timmar av mitt liv som jag aldrig får tillbaka.

Delfiner är intelligenta

2009-12-03T19:26:00.003+01:00

Börjar bli lite trött på alla som gnäller om hur ont man får i armen och hur sjuk man blir av att ta den där sprutan.

Lägg av.

En svensk tiger

2009-12-03T14:34:00.005+01:00

Vårt behov av att se de helgon vi själva har skapat falla är omättligt. Senast i raden: Tiger Woods. Men är någon egentligen förvånad? I tidiga intervjuer, gjorda i mer eller mindre explicita herrtidningar, gjorde han aldrig någon hemlighet av att han gillade att "jaga kvinnor" och att han gärna tog ett glas eller två. Men det här var ju innan han blev Tiger Woods Inc. Innan rekordkontrakten med Nike, Gillette och EA. Innan han transformerades till en lättsmält produkt utan vassa kanter för corporate america. Varken vitt eller svart. En Will Smith för sportvärlden. En monogam kärnfamiljsvurmare som dessutom var en vinnare och bäst i världen. Kort och gott en fläckfri Gud. Vi köpte det med hull och hår.

Så det frosseri i detaljer som nu sker i pressen är inte bara ett uttryck för vår voyeurism. Det är lika mycket resultatet av vår småaktighet och besvikelse, eller kanske rentav lättnad, för att han är precis likadan som oss andra. Samma fel och brister. Och lika väl som vi har ett behov av att skapa kungar och gudar har vi historiskt sett varit lika snabba att vilja döda dem. För att skapa nya. Gång på gång.

Vanligaste sökorden på google.se

2009-12-02T17:23:00.003+01:00

SVD publicerar en lista med de vanligaste sökorden på google.se

1. facebook

2. youtube

3. blocket

4. google

5. eniro

6. aftonbladet

7. lexikon

8. bdb (bilddagboken)

9. tradera

10. hotmail

Vad är det som har hänt? Har vi redan blivit en nation av förskrämda FRA-trälar? Vad hände med klassiker som "free sex", "britney nude", "porn", "torrents" och "natural drugs"??

Och att behöva googla "eniro" är så sjukt tragiskt att vederbörande omgående borde få permanent bredbandsförbud.

Musikvärldens trevligaste man

2009-12-02T15:02:00.003+01:00

Sitter och spisar Tom Pettys live-antologi och blir påmind om dels hur mycket jag gillar karlns musik, men också vilken genuint trevlig människa han verkar vara. Enligt samstämmiga uppgifter lär han vara branschens absolut trevligaste prick och en sån vill man ju hänga med. Alltid.

Jag kan se framför mig hur en hemmafest hos Tom skulle kunna te sig. Hur han står vid grillen i sin lummiga Laurel Canyon-trädgård och vänder stekar med en liten joint i mungipan, alltid mån om att alla mår bra. Hur han gör de bästa frozen margarita du nånsin druckit och hur han vispar ihop en guacamole att dö för. Sen anländer gästerna en efter en. Graham Nash tittar förbi med ett sexpack Coors och sin alltid lika molokna uppsyn. En tjackskadad Stephen Stills sitter och surar i bersån och plinkar på en låt som inte på något sätt kan mäta sig med hans forna storverk. David Crosby var på väg, men glömde bort var Tom bodde. Jackson Browne kommer på sin cykel och lommar sen runt i trädgården med ett glas rött i ena handen och andra handen tankfullt i skägget. Allt eftersom anländer hela 70-talets rockelit. Tom myser och lägger på biffar som det inte fanns någon morgondag.

Sen slår sig alla ner och äter, dricker och fabulerar om svunna tider. Dekadenta turnéer, skitiga hotellrum och kamrater som inte finns kvar. Skarvar gör man, för varför låta sanningen komma i vägen för en bra historia? Framför allt när man inte har en enda glasklar minnesbild sedan 1971. Festen pågår långt in på morgonen. Spriten börjar sina. Historierna lika så. Tom plockar fram sin gitarr och inför alla härjade och livströtta musiker runt bordet spelar han Alright for now. För det är precis vad det är.

Ace, not so much

2009-12-01T13:21:00.002+01:00

Ja, då var det överstökat då. Ace Frehley live på Debaser. Jag ska verkligen inte trötta ut er med en såsig recension utan snarare en liten reflektion.

Även om man "tar det för vad det är", det vill säga accepterar att han är ett 58-årigt gammalt fyllo, som sluddrar likt en gammal tungviktsboxare och rör plektrumhanden som en stelopererad pensionär, så går det inte att komma ifrån känslan av det är en freakshow. Den inneboende nostalgin och längtan efter att enbart höra gammalt material förstärker bara känslan av att man befinner sig på ett tredje klassens museum. Ett museum som dessutom luktar ganska illa. Om man dessutom håller sin publik på halster i över en och en halv timma så krävs det en leverans av....eh...astronomiska mått. Hans pigga medmusikanter, som ser ut att vara handplockade från nu-metallens bottenvegetation, spelar habilt och räddar Ace mer än en gång när han svävar ut i kosmos och spelar galet samt glömmer texten. Men det räcker ju inte ändå. Det låter inte bra. Det känns inte bra.

Kanske ska man helt enkelt släppa taget om sina gamla hjältar? Jag har en kollega som tog ett drastiskt beslut förra hösten. Han tog samtliga sina CD och sålde på loppis. Varenda en. Tvåtusen skivor. Sen tog han beslutet att i fortsättningen bara köpa ny musik. Kanske är det en bättre idé än att dryga ut gamla utslitna rockmusikers pensionskuvert?

Artistnamn

2009-11-30T10:14:00.003+01:00

I Brasilien är det kutym att som fotbollspelare skaffa sig ett artistnamn. På 80-talet var det spelare som Socrates, Falcao, Junior, Zico, Eder och Roberto Dinamite som stod för underhållningen. 90-talet bjöd bland annat på Leonardo, Bebeto, Rivaldo och Dunga. Med sådana namn kan det ju inte gå helt fel. Följ länken nedan och se vad du själv skulle få för artistnamn om du hade varit brasiliansk fotbollspelare.

http://www.midfielddynamo.com/fancythat/yourbrazilian.htm

Mitt namn: MILDO

Men vi har ju faktiskt en egen europeisk version på det här fenomenet. Jag pratar om Holländska spelare. Den stora skillnaden är att de inte ens behöver ändra sina namn! Deras namn är nämligen mäktiga nog som de är. Smaka lite på 10-i-topp-listan nedan om du tvivlar:

1. Jan Vennegoor of Hesselink, lovande forward i Hull City
2. Klaas Jaan Huntelaar, ifrågasatt forward i AC Milan
3. Giovanni van Bronckhorst, veteranmittfältare i Feyenoord
4. Servaas "Faas" Wilkes, forward på 60-talet i diverse klubbar
5. Elisa Hendrik "Beb" Bakhuys, storspelare på 1930-talet
6. Rafael Van der Vaart, spelskicklig mittfältare i Real Madrid
7. Johannes Chrishostomos "Kick" Smit, VM-hjälte på 1930-talet.
8. Wout Brama, tung mittfältare i FC Twente
9. Dirk Franciscus "Danny" Blind, backjätte i Ajax på 90-talet
10. Petrus Ferdinandus Johannes van Hooijdonk, powerforward under 2000-talet

Kallast på läktaren

2009-11-29T17:46:00.003+01:00

Sitter och tittar på Arsenal - Chelsea i väntan på El Clasico. Det fina med brittisk fotboll är när matchen blir lite saggig kan man alltid roa sig med att titta på publiken. Det är allsköns bottenskrap som fyller läktaren och mängden uppdämd frustration över livet i allmänhet och fotbollen i synnerhet tar sig alla möjliga uttryck. Oftast ser man en en enkel flipping the bird från högröda lads eller klassikern armarna i kors med seriemördarblick som ibland brister ut i ett okontrollerat öl-ursinne.. Men häromveckan hajade jag till. Då såg jag något som jag aldrig har sett tidigare.
En fullkomligt iskall snubbe står alltså och borstar tänderna samtidigt som matchen pågår. Till saken hör att det är en kvällsmatch så hans solglasögon är kanske inte alldeles nödvändiga, men är man en skön snubbe så är man!

Hur tänkte jag här? (del 2)

2009-11-28T17:23:00.003+01:00

För några år sedan gjorde jag ett jobb i Ft. Lauderdale, Florida. Sista kvällen skulle vi gå ut och "slå runt" och eftersom det var kunden som stod för notan, fick kunden välja var vi skulle gå. Vi hamnade på ett stället som hette Lulu´s Bait Shack. Det låg vägg i vägg med Hooters.

Konceptet var en andrasorteringens piratkrog och serveringspersonalen hade både lapp för ögat och piratbyxor. Hovmästaren hade en pratande papegoja på axeln och jobbade hellre än bra på sin Jack Sparrow-schtick. Det hela kändes än mer risigt när man så tydligt märkte att inte ens personalen trodde på konceptet. Så var gör man? Man ger sig hän! Vi beställde in deras signaturdrink som hette Hurricane. Det var en härlig och stark blandning som per omgående gjorde oss bullriga som de pirater vi för kvällen aspirerade på att bli. Det var till och med så förträffligt att man för endast ett par dollar till fick BEHÅLLA det helfestliga glaset! Det kändes där och då som en alldeles strålande idé.

Vi hemkomst kom dock kontext och knackade på dörren och undrade lite stillsamt; varför? Det som kändes så crazy och pirathärligt i Florida kändes bara solkigt och oskönt i ett trångt kök på Ringvägen. Så glaset har stått tämligen orört i skåpet och fungerar som en sträv påminnelse att var sak har sin tid och plats. Och att priset för glädje sällan är ett par dollar.

Tidningsvärldens slappaste jobb

2009-11-27T15:12:00.006+01:00

Finns det någon journalist som har en slappare tillvaro än Per "Biffen" Bjurman? Vad gör karln egentligen? Han är alltså anställd som USA-korrespondent för att en gång i veckan skriva en krönika om vad han har ätit på Elaine´s. Ja, ibland är förstås Springsteen på besök och då brukar han gå för att kunna skriva om hur "magisk" Jungleland var just den här gången. Och så är det ju val var fjärde år också. Och hans, enligt egen utsago "magiska", bloggande när det vankas Stanley Cup ska icke heller förringas.

Det känns som att Per har velat vara gubbe ända sen barnsben. Att han har svalt hela den självförhärligande mytologiseringen kring kvällstidningsskrået. Där man pratar sig varm om att vara "murvel" och samtliga nattchefer har epitetet "legendariska". Man raljerar om hur en stupfull Ulf "Världsreporter" Nilson ringde in nåt sent knäck från ett brinnande gatuhörn i Beirut 1978 samtidigt som han var på väg till ett Angola i kaos. Man besöker Tennstopet för att känna in hur det måste varit för Guillou/Bratt när de satt och diskuterade sina senaste avslöjanden i IB-affären. Man lommar runt i de som en gång var Klara-kvarteren och knarrar om hur det var innan "såssarna rev hela skiten va".

Och till slut hamnar man i New York.

Grattis Per. Du har lyckats.

Inte så levande

2009-11-27T10:03:00.002+01:00

"För att effektivisera och förhöja kundupplevelsen har vi på Live Nation valt att ta över biljettförsäljningen själva"

Om de inte älskade dig innan så..

2009-11-27T09:48:00.003+01:00

Anna Ankas julplaner: "Jag hyr en dvärg till barnen"

Fotboll = Do´s and Don´ts

2009-11-26T21:58:00.006+01:00

Allsvenskan är slut för i år och det är ju skönt. Tyvärr vann det mest osympatiska laget av alla, men vi kan alltid trösta oss med att några andra osköna lag åkte ut. Jag efterlyser dock lite förbättringar och förändringar hos samtliga spelare till nästa säsong. Och då menar jag inte spelmässigt. Där är det nog inte lönt att hoppas. För enkelhetens skull har jag satt ihop en lista:

1. Sluta att "vägra" jubla när du gör mål på en före detta klubb.
2. Som sekulariserad svensk, gör inte korstecknet när du springer in på planen.
3. När David Beckham skaffar ny tatuering; härma inte.
4. Börja inte göra "italienska" gester på plan bara för att ni har haft försäsongsträning i typ Genua.
5. Peka inte upp mot himlen när du har gjort mål. Gud är inte där.
6. Gör inte heller hysch-tecken mot motståndarklacken när du har gjort mål
7. När tränaren föreslår 4-3-3. Säg som det är. Vi har inte spelare för det.

Världens mest pressade man

2009-11-26T09:33:00.004+01:00

Mike Judge (Office Space) är tillbaka med filmen Extract. Den må vara mer än lovligt ojämn, men filmer med Jason Bateman är ändå alltid sevärda. Hans karaktär är i princip en vidareutveckling av den som han spelade i Juno. Där excellerade han i sin gestaltning av den förtryckta, sexuellt frustrerade, vita medelklassmannen med politisk korrekthet som rättesnöre. Ibland blottas sprickor i fasaden. Som när han hamnar i situationer som påminner honom om en lyckligare och mer sorglös tillvaro. Då lockas sidor och personlighetsdrag fram, som han till vardags gör allt för att hålla tillbaka. Med små blickar, avhuggna repliker och ett subtilt kroppsspråk förkroppsligar han den till synes lyckliga och framgångsrika mannens inneboende frustration. Det är inte Falling Down men det finns inom räckhåll.

Jason Bateman har gett den pressade 2000-talsmannen ett ansikte.

Bonusinfo: Jason är gift med Amanda Anka. Dotter till Paul Anka. Anna Anka är alltså Jasons svärmor.

Gör om gör rätt

2009-11-25T09:40:00.005+01:00

Innan varje långfilm under festivalen visas ett reklamblock. En av filmerna är den från L´oreal nedan där Patrick Dempsey berättar om hur slitsamt hans liv är. Hur hans hud konstant utsätts för dåligt väder, förorening, stress och barn som boxar honom på kinden. Därför är det ju toppen att L´oreal tagit fram en aftershave-lotion som kan skydda Patrick mot dessa påfrestningar. Gott så.

Men.

Kände inte producenten, regissören, fotografen, sminkösen eller kanske rentav kunden att det vore toppen om Patrick faktiskt var renrakad om han ska puffa för en sån här produkt? En five o clock shade kanske funkar när han ska rädda människor i Greys men i en reklamfilm för en hudvårdsprodukt?

Not so much.

Svininfluensan förklarad

2009-11-24T20:36:00.003+01:00

Är det någon mer än jag som gör kopplingen?

Tonat skägg = Svininfluensa

Hollywood-mysterier del 3

2009-11-24T09:41:00.005+01:00

Inom genren romcom produceras mer bruksfilm än inom någon annan genre. Då bortser vi från porr. Om filmen fungerar väl lyckas den balansera romantik och komik på ett sätt som gör att tittarna mår bra med vällustiga skratt som kvitto. Romantiken brukar inte vara några större problem att få till. Här finns det en uppsjö av dramaturgiska grepp som har funkat sen Aristoteles tid. Vi har omaka par som initialt avskyr varandra för att sedan falla handlöst för varandra. Geografiska avstånd, sociala och ekonomiska skillnader är andra komponenter som man med fördel kan krydda sitt lövtunna manus med. Bitterljuva slut eller bara ljuva är valfritt. Filmen funkar precis lika bra halvsovande framför TV4 kl 21.00 en onsdag som berusad på en flight till New York.

Men komiken då? Inte lika viktig tydligen.

Hur förklarar man annars att Kate Hudson och Matthew McConaughey har blivit genrens egna affischnamn? http://www.imdb.com/title/tt0770752/

Kate har i film efter film visat sig fullkomligt tondöv när det kommer till komisk leverans av repliker. Det räcker inte att dela DNA med den i alla fall milt komiska Goldie Hawn, äpplet föll här inte bara långt från trädet utan visade sig även vara ett päron. Matthew hade det men förlorade det någonstans på vägen mot det perfekta sexpacket. Hans prestation som pårökt övervintrad småstads-loser i Dazed & Confused är och förblir hans karriärs höjdpunkt, och där var han riktigt rolig. Nu för tiden förlitar han sig helt på sin southern charm och sina blinkningar åt kameran, på ett sätt som inte ens Brad Pitt gör längre.

Vi kan alltså konstatera att Woody Allen hade rätt när han sa att "snygga människor inte kan vara roliga".

Två skådisar som definitivt ligger i riskzonen är Owen Wilson och Cameron Diaz.

Tro mig.

En mustig kväll

2009-11-23T20:31:00.002+01:00

"En sprakande rock n rollföreställning om livet, passionen och hängivenheten till konsten"

Kan det bli mustigare än så här? Med denna samling härliga livsnjutare? Nej, det kan det nog inte.

Såvida man inte flyger in Carl-Johan Vallgren och anlitar Steffo Thörnqvist som konferencier.

POETS-day

2009-11-23T11:42:00.006+01:00

För ett tag sedan jobbade jag med en engelsman som introducerade mig för ett nytt uttryck: POETS-day. Det står för "Piss Off Early, Tomorrow´s Saturday". Klarspråk; vi tar en långlunch på fredag och dricker hundra starköl för i morgon är en annan dag. För det finns en vanföreställning hos människor som inte är i "branschen" att vi tar varje chans att fira på kontoret. Med andra ord; dricka på arbetstid, bli lite "skön" och sen "krea" fram lite idéer´. Tänkbart scenario:

Projektledare: "XX mailade och tackade för offerten - det är ju i princip ett ja eller hur??"
AD: "Verkligen!"
Produktionsledare: "Har vi inte några Hof kvar i serverrummet?"
Redigerare: "Jag kollar"
VD: "Hur var det här då?"
Projektledare: "Ny kund!"
VD: "Strålande! Det måste vi fira!! För som jag brukar säga: det är alltid rätt med champagne och aldrig fel med Fernet"
CD: "Cool. Vi kör inne i CWR! (Creative War Room)

Lite tillspetsat, men med korn av sanning, för det stämmer väl till viss del att det firas ibland, i alla fall när det är goda tider. Men en myt som måste avlivas är att det beteendet på något sätt skulle främja kreativiteten. Jag har i alla fall aldrig lyckats prestera något av värde efter jag har korkat upp. Det blir på sin höjd några pliktskyldiga mail-klick och lite youtubande innan man kapitulerar och packar ihop och går hem för att prompt somna på soffan.

Klockan 15.46 på en onsdag.

Glamoröst liv.

Dagens Rolling Stone-nostalgi

2009-11-22T23:02:00.002+01:00

Sentimental söndag.

Meny Expedition Robinsson

2009-11-21T11:01:00.001+01:00

Ikväll är det premiär för ännu en säsong av Expedition Robinsson. I vanlig ordning kan vi räkna med både pakter och romanser men även det konstanta suktandet efter mat. Palmhjärta i all ära, men är det inte lite mer intressant att resonera lite kring programledarna? Helt enkelt om programledarna vore en maträtt vilken rätt skulle de vara då?

Harald Treutiger (97-98): Rostbiff och potatissallad. Enkelt och rustikt. Inga konstigheter; en rätt som alla kan tillreda och alla kan tycka om. Ja, utom vegetarianer såklart, men såna har inte Harald något tålamod med ändå. Han tycker att de ska "skärpa te" sig. Anrättningen sköljs ner med svenskt öl.

Anders Lundin (98-03): Oxfilé, potatisgratäng och aromsmör. Lite mer sofistikerat utan att för den sakens skull vara vräkigt och exkluderande. En svensk klassiker som alla fredagsmysare har vett att uppskatta. Det är ju dessutom överkomligt i pris om man köper brasilianskt naturkött. Köttet grillas med fördel på hög värme. Genomstekt får det inte vara. Vitlöken i gratängen är ett måste. Dryck? Valfri bag-in-box; men gärna en mustig och kraftig sydafrikan.

Robert Aschberg (03-04): Råbiff med klassiska tillbehör. Manlig mat. Inget tjafs helt enkelt. Fisk kommer inte på fråga då det anses vara för "fjollor". Här dricks det ale. Ju torrare desto bättre.

Linda Isacsson (09): Ugnsstekt lax med fetaost och saffransrisotto. Havets falukorv har sin givna plats. Fetaosten, som förknippas med hennes härliga ö-luff 1994, ger en syra som passar utmärkt i sammanhanget. Till fisken dricker vi en krispig Chablis.

Paolo Roberto (09): Långkok på oxkind, salsiccia och tomat. Rejäl och mustig mat som mättar i veckor. Få men goda råvaror där smakerna gifter sig på det där "neapolitanska" sättet som vi svenskar inte kan förstå, uppväxta på kalops som vi är. Som dryck finns det bara ett alternativ: en muskulös Amarone.

Varför applåderar vi?

2009-11-20T09:15:00.004+01:00

Igår såg jag en film som tävlar om Bronshästen i Stockholm Filmfestival. Det var en Viktig Film som handlade om inbördeskriget i forna Jugoslavien och om hur vanliga människor plötsligt blir bödlar. Filmen var 80 minuter lång men kändes snarare som 800 minuter. Den var helt enkelt inte särskilt bra. Men när filmen väl är slut händer det som så ofta sker på festival.

Publiken applåderar.

Varför?

Är regissören, producenten eller någon av skådisarna på plats? Nej, det är dem inte. Applåderar vi biografmaskinisten för att han lyckades så bra med skärpan? Vill vi hylla oss själva för att vi höll oss vakna? Eller är det vår egen goda smak som applåderas?

Jag har inte svaret. Men känns inte hela upplägget lite fånigt?

En bra idé är alltid en bra idé.

2009-11-19T14:33:00.004+01:00

Hur definitionen av en bra idé ändras i takt med att timmarna går:

18:00 Att åka på fest före alla andra och dricka för att tiden ska gå.
20:12 Att varva vin, sprit och öl, för att det är "roligare" så.
22:25 Att hälla vin på golvet samt skvätta lite på sin skjorta.
00:35 Att stanna kvar sist av alla och maniskt tigga cigaretter.
00:57 Att ifrågasätta om taxichauffören verkligen är från Egypten.
01:42 Att innan läggdags vägra dricka vatten.
14:30 Att önska sig ett "bra omdöme" i julklapp.

Vattenfall sjunger en sång

2009-11-18T16:22:00.001+01:00

Hur resonerar man som kommunikationsdirektör när ens företag har lite PR-problem? Jo, man löser problemet med en sång!

Dagens Nyheter kapitulerar inför Filter

2009-11-18T13:57:00.007+01:00

DN inleder ett samarbete med Filter, vilket innebär att de i samband med varje nytt nummer, publicerar utdrag ur någon av Filters huvudstorys. För maximal effekt kommer detta att ske i helgupplagan.

Är någon överraskad?

Filter är en sagolikt bra tidskrift och varje nytt nummer är en fest. Inte bara för oss vanliga läsare utan även för Sveriges samtliga journalister som går upp i simultanbrygga vid varje nytt släpp. Det är nästan häpnadsväckande hur mycket redaktionell reklam de har fått på så kort tid. I bästa fall skriver man en notis om något som har avhandlats i en längre Filter-artikel. I värsta gör man nästan en egen version av samma story utan att ange källan på ett tillfredsställande vis. I vissa fall har Filters reportageidéer blivit till en story i sig. Ofta i form av en krönika. Ja, jag pratar om dig Nicklas Wahlöf.

Det här säger en hel del om hur överlägsna Filter är på det personligt tilltalet kombinerat med en stenhård tro på det långa reportaget. Men det säger ju lika mycket om hur osannolikt trötta Dagens Nyheters journalister är.