England har fått en ny premiärminister

"David Cameron is 100% something. He isn't even a man; more a texture-mapped character model. There's a different kind of software at work here, some advanced alien technology projecting a passable simulation of affability; a straight-to-DVD retread of the Blair ascendancy re-enacted by androids. Like an ostensibly realistic human character in a state-of-the-art CGI cartoon, he's almost convincing – assuming you can ignore the shrieking, cavernous lack of anything approaching a soul. Which you can't."

- Charlie Brooker, Guardian 3 maj 2010

Göteborg - där skämten aldrig dör

Varje gång jag kommer till Göteborg och ska filma på offentliga plaster kan jag alltid räkna med följande:

(Obs! Citaten måste läsas på er allra bredaste göteborgska)

• Go gubbe som går förbi och pekar på kameran och vrålar "ska ni spela in porrfilm eller????". Detta följs av ett hysterisk skratt och en blick som söker bekräftelse från andra goa gubbar.
• Go gubbe som stannar till och uppmanar mig att "snacka med hans agent om gaget". Detta följs av ett skratt och ett "herre jävlar" innan han går vidare med riktning mot Masthugget.
  
• Go gubbe som frågar om vi "är från TV4 eller??", innan vi hinner svara kommer "jag kan änna vara stjärna vettu".

Söker du jobb? Ring BP.

Det finns inte jättemycket som är roligt med oljeläckan i mexikanska golfen. Men det finns åtminstone något ofrivilligt humoristiskt och världsfrånvänt i just den här historian. Som jag förstått det är, eller kanske var, BP det rikaste och mest lönsamma företaget i världen.

Så vad gör man då nu när allt gått åt helvete? Flexar de ekonomiska musklerna och skickar ut den största jävla räddningspatrullen världen någonsin sett? Sätter C-H Svanberg i världens största helikopter som hovrar över läckan så att han kan ge tuffa order via megafon? Bygger världens mest avancerade ubåt som kan dyka ner och...fixa..lite?

Nej.

BP väljer att gå ut på Facebook och värvar volontärer för att städa upp.

Smaka på den. Gratisarbete. För världens rikaste företag.

Resa med SJ (att dö en smula)

Igår hände något sällsamt. Telefonen ringde. Ingen ringer mig i vanliga fall. Jag tycker inte särskilt mycket om att prata i telefon. Det flesta vet det. Numret i displayen är 0771-757575

Jag känner omedelbart igen numret. Det är SJ.

Jaha, säger jag rakt ut i luften. Vilken service! Men varför ringer dom mig månntro?

Jag svarar. En robotaktig autogenererad röst informerar om att "samtliga linjer mellan Göteborg och Stockholm är inställda den 19 mars. Men gå gärna in på www.sj.se och boka om resan. Det är alldeles kostnadsfritt!"

Jag skriker rakt ut i ren och skär frustration och sätter mig likt en ilsken pensionär i telefonkö.

En "vänlig" röst informerar om att det är "ca 39 minuters väntetid"

Efter exakt 38 minuter bryts samtalet.

Jag tar ett djupt andetag. Går ut i köket. Blandar en gimlet. Omsorgsfullt. Spända handleder. Munnen ett streck.

Jag ringer igen. Nu är det 35 minuters väntetid.

Till slut kommer jag fram till ett callcenter. Hon har dialekt.

Hon: "Hej, jag heter Kerstin, vad kan jag hjälpa till med?"

Jag: "Det sägs att min resa är inställd. Kan du kolla upp hur vi löser detta?"

Hon: "Nej, det ser ut som att alla tåg går som det ska!"

Jag: "Men varför ringer en spökröst då och säger tvärtom?"

Hon "Det kan jag inte svara på"

Jag "Kan jag få tillbaka den senaste timman av mitt liv?"

Lucifer gästar Vasastan

Det var en gång en kvinna som dejtade en man. Det var den där sommaren då Magnus Hedman släppte in det ödesdigra målet mot Senegal. Det var väldigt passionerat mellan mannen och kvinnan och allt var härligt. Lyckan var stor och deras hjärtan bultade. Till och med hunden samtyckte. Ibland tittade de på film och lagade mat tillsammans. Ofta i hennes lilla men mysiga lägenhet i Vasastan. Det skrattades och bekräftades. Kvinnan sa "jag tror du är mannen i mitt liv".

Två månade senare skrev hon en låt.

Den hette "Lucifer"

Och den handlade inte om hunden.

Svart och sjuk humor utlovas

Fadde Darwich gör i morgon debut som ståuppkomiker på nya klubben "Maffia Comedy" på Underbara Bar.

Han kommer inte att leverera "typisk svensk humor" för den är "tråkig". Innebär det att vi vågar vi hoppas på några sköna "hej-min-mamma-har-mustasch"-skämt á la Özz Nujen? Eller något festligt om stekare på Stureplan?

Fadde känner stort förtroende för sitt egenskrivna material för han skulle bli förvånad om "ingen skrattar."

Det skulle jag också bli. Men kanske inte av samma skäl som Fadde hoppas på.

Semester

Kanske rätt uppenbart, men den här bloggen tar lite tjänstledigt ett tag. Återkommer 1 mars.

Fight the fat

Ok, jag vet vad ni tänker; varför lägger han upp ett klipp på Jamie Oliver? Har vi inte fått nog av den lilla lönnfeta geezern som ett tag dök upp i varenda program plus att han satte sitt namn och nuna på varenda köksprodukt som kom hans väg?

Svar nej. Vi har inte fått nog av honom. Ta 20 minuter och kolla in det här klippet och se en man som aldrig slutar brinna för sin sak. På riktigt, kolla in det!



I morgon återgår vi till de vanliga cynismerna men idag så tror vi på Jamie och hans "hopey-changey-thing" som Sarah Palin brukar säga.

Att övervärdera sin bransch

På kontoret har vi för tillfället inte mindre än två rum som går under beteckningen "War Room". För er som inte arbetar i denna hitte-på-bransch kan jag berätta att det är ett annat ord för arbetsrum, men eftersom alla byråer drivs av män (som sällan har gjort lumpen) vill de göra tillvaron lite tuffare än vad den egentligen är.

I morgon ska vi dissekera ett annat begrepp: "Base Camp".

Ha nu en trevlig dag! Jag ska nu återgå till det krävande arbetet i vårt "War Room".

Enhörning i sikte

Besökte Hammarby Sjöstad och insåg att här är det är större chans att se en enhörning än att springa på en barnvagn med fler än tre hjul.

Din son är inte en guldklimp

Note to generic Latte-mamma som står före mig i kassan på Coop. Självbetjäningskassorna är INTE till för att din 4-åriga son ska kunna väga varje banan separat för att visa att han "kan själv".

Tack för mig.

Hej Göran, vilka fina möbler du säljer.

Profil av den genomsnittliga utställaren på Stockholms Möbelmässa:

Heter Göran och är 56 år. Bär blå skjorta och undertröja samt fotriktiga skor. Är villaägare i medelstor svensk stad. Har en årsinkomst på ca 700 000 kr. Jobbar med bärbar Dell 17 tum med Windows Vista installerat. Kör Volvo XC90 med CD-växlare. Har kaffeandedräkt och en förkärlek för rejäl husmanskost. Kollar mailen i mobilen med bluetooth i örat. Tar aldrig ketchup till varmkorven, bara senap. Dricker gärna tjeckiska starköl eller kraftiga rödviner från Sydafrika (där han även golfsemestrar.) Funderar på att sälja båten och köpa hus i Phuket. Tycker att det är viktigt att kunna bjussa på sig själv samt bruka sunt förnuft. Röstade på Ny Demokrati en gång på 90-talet men röstar nu på Moderaterna. Tycker att det är viktigt att vara hemma mellan juni och augusti eftersom ingenting går upp mot Sverige på sommaren. Läser minst en Mankell-roman om året. Tycker att det görs för få dokumentärer om Andra Världskriget. Prenumererar på både Illustrerad Vetenskap och Populär Historia.

Hur man snabbt avvecklar sin karriär i USA

John Mayer som redan tidigare framstod en av planetens mest osköna snubbar har nu verkligen trampat i klaveret. Den självutnämnda sexatleten tillika alla svanktatueringsbrudars känslolivsuttolkare gav nyligen en intervju i Playboy där han glatt meddelade att han är en oförblommerad rasist. Han hävdar bestämt att "black people love me" varpå intervjuaren frågar om han har dejtat många svarta kvinnor. Då bjuder han på följande svar:

"No, my dick is sort of like a white supremacist, I’ve got a Benetton heart and a fuckin' David Duke* cock."

Ridå.

Hej då John. Vi ses vid lilla scenen på Viking Line om några år.

* David Duke är en före detta Grand Wizard i Ku Klux Klan.

Ny oumbärlig hemsida

Nu har vi startat en ny och alldeles nödvändig hemsida där vi skriver om film och tv.

Häng med oss. Tyck om oss. Eller ännu hellre, tyck till om oss.

http://onyanserat.se/

"I´m actually losing IQ-points by just listening to her speak"

Det gamla talesättet "vi får de ledare vi förtjänar" stämmer nog väl in på Sarah Palin. Det säger även något om USA:s polarisering och om väljarnas extremt märkliga uppfattning om vad som definierar "eliten". Att George W Bush inte bara en, utan två gånger lyckades dupera befolkningen att han är "precis som dom" och inte tillhörande den absoluta eliten är ett trick som slår samtliga David Cooperfields illusioner alla dagar i veckan.

Men de har inte fått nog av dårskapet ännu. Nu ska Sarah Palin rädda republikanerna och i förlängningen nationen. Inför hennes mest hängivna supportrar i Nashville gav hon häromdagen ett bejublat tal. Där attackerade hon Obama på det mest vämjeliga, populistiska och förment folkliga sätt hon kunde komma på. Det uttalande som rev ner mest applåder var:

"Treating [terrorists] like a mere law-enforcement matter places our country at great risk because that's not how radical Islamist extremists are looking at this. They know we're at war. And to win that war we need a commander-in-chief, not a professor of law."

Hon syftar alltså på att den sittande presidenten är en liberal mes som rättar sig efter lagen och kanske till och med gör något så fånigt som att läsa en bok emellanåt. Implicit säger hon att hon själv är mer lämpad för presidentämbetet. Att hon har den självbilden är i sig mer än lovligt skrämmande, men det är som är riktigt otäckt, för att inte säga pinsamt, är det som hände under "frågestunden". Jag väljer citationstecknen kring frågestunden med omsorg, för här var det inte frågan om någon grillning direkt, här var hon bland vänner. Det hon hade skrivit i handen var de frågor som hon skulle prioritera om hon blev president:

• "Energy"
• "Tax"
• "Lift American Spirits"
  
• "Budget cuts"
  

Vi har alltså att göra med en blivande presidentkandidat som inte ens kan memorera sina förmodade kärnfrågor! Hon behövde en fusklapp för att kunna svara på vilka frågor som hon tycker är viktigast! Titta här.

Kalla mig galen, men som amerikan hade i alla fall jag varit fullkomligt vettskrämd för en sådan commander-in-chief.

UPPDATERAD:

Vita Husets press-sekreterare Robert Gibbs plockar några billiga men välförtjänta poäng.

Skägg

Om ni tyckte att den manliga befolkningen på Södermalm var ovanligt renrakade igår mellan 20:00 - 23:00 så berodde det på att samtliga skägg var samlade på Debaser Medis. Där förgyllde ärkeskäggen från orkestern Midlake söndagen med en helt enastående konsert.

Fast det blev nästan parodiskt när inte mindre än tre medlemmar av bandet greppade varsin flöjt (två tvärflöjtar och en blockflöjt) för att gravallvarligt blåsa igång ännu ett flöjtintro till ännu en av deras djupt deprimerande låtar.

Flöjt verkar vara det nya helskägget.

Att resa med stil

Titta på honom. Hur han bröstar upp sig. Hur han när bilden tas känner den totala lyckan över att inte bara har snärjt den snyggaste tjejen i hela jäkla Cleveland, han är dessutom ägare till det saltaste fordonet i hela Ohio. Med stor sannolikhet är han också rejält pårökt.

Går det att hitta en mer tidstypisk bild från tidigt 1970-tal? Muskelbils-eran var på grund av oljekrisen och Nixons nya "nitiska" miljölagar på väg att ta slut och "The Van" var den naturliga arvtagaren för de som med sitt fordon ville uttrycka en frihetslängtan och en icke konform livsstil.

Endast fantasin satte gränser för hur man skräddarsydde sitt fordon. Förutom det givna såsom britsar, heltäckningsmatta från golv till tak, överdimensionerade högtalarsystem, gardiner, crazy biltutor och ölkyl var ju airbrushmotivet det absolut viktigaste. Varför inte en solnedgång, svallande vågor med en sparsamt klädd kvinna i strandbrynet? Kanske en allvarsam indianhövding med blicken riktad mot evigheten? Eller en flock vilda vargar som ylar på månen? Kanske en mäktig trollkarl som skjuter blixtar med händerna? Inga som helst konstigheter.

För en massa år sedan bilade jag från kust till kust genom södra USA. I en liten rostig vinröd Buick. Låt mig säga så här; på de bilder som togs på mig under den resan finns inte en enda bild där jag ser lika skön och nöjd ut som liraren på bilden. Men nästa gång; då ska jag resa med stil.

Frågan är bara vilken motivlackering jag ska välja.

The one who searches and destroys?

"I´m a street walking cheetah with a hand full och napalm"

Företag är alltid giriga, onda och osköna

Idag gick jag in i en butik med avsikten att inhandla ytterligare en rutig skjorta (jag har ungefär 6 000 stycken). Butiken ligger på centrala Södermalm och butiksinnehavaren var urtypen för en "skön" snubbe. I hans värld var allt "lungan" och "coolers" och "kör så det ryker". Vi hade till och med ett litet bromance moment när vi jämförde tatueringar. Det kanske låter som att jag hånar honom en smula, och till viss del ja, men hans stil kändes ändå genuin i all sin fånighet. Hade jag initierat en highfive när jag lämnade butiken hade han inte tvekat en sekund. Det kan jag lova.

Men när dylik hjärtlighet känns uttänkt och framkrystad av reklambyråer och kunder med ängsliga investerare då reser i alla fall jag ragg. Låt mig ge tre exempel:

1. Innocent Drinks

De tillverkar schyssta smoothies för "sköna" typer. Historien är att tre "sköna" snubbar från London; Richard, Jon och Adam var överens om att det var nånting med det moderna livet som gjorde det svårt att vara hälsosam. Skulle man inte kunna hjälpa folk på traven? Göra det lite enklare. Och godare. Så de köpte frukt för 500 pund och hade en smoothiefest för sina lika "sköna" polare. De bjöd på smoothies och när kvällen var till ända fick gästerna genom att rösta med lappar svara på frågan ”Tycker ni att vi ska ge upp våra jobb för att göra dessa smoothies?" Gissa hur det gick?

Vad är det för fel med det då? Inget. Jag gillar verkligen deras smoothies, om än lite för dyra. Problemet är deras approach och tonalitet. Tonläget på hemsidan är så mycket "sköna" snubben att man baxnar. De vill liksom signalera att de är på "vår" sida trots att de numer driver ett gigantiskt företag som säljer 2 miljoner smoothies i veckan. De har till och med en "banantelefon" som man kan ringa dygnet runt och bara "typ snacka lite". Helcrazy! En banantelefon!

2. Ben & Jerry

Återigen; en alldeles strålande produkt, men problemet är att deras storytelling ringer falskare än en hel skolklass med blockflöjtister. Förertagets schtick är att Ben Cohen och Jerry Greenfield är två "sköna" hippies från Vermont som en dag bestämde sig för att börja tillverka god glass. De har de lyckats med. Inget snack om saken. På hemsidan pratas det vitt och brett om "socialt ansvar" och att vara "klimatsmart" och det är barnsliga färger á la Teletubbies och animerade kossor som bara står och softar. Det pratas dock väldigt tyst om att företaget sedan länge ägs av den allt annat än sköna livsmedelsjätten Unilever. Lite om vad de håller på med runt om i världen kan man läsa här.

3. Brewdog

Slutligen det absolut värsta exemplet: Brewdogs Punk Ale. Man ska för övrigt alltid dra öronen åt sig när företag använder "punk" i sin retorik. Det blir väldigt lätt "Staten och Kapitalet" med allsång och slipsen runt huvudet. Det här företaget försöker hur som helst vara allt annat än den "sköna" snubben. Här gäller en "punkig" attityd. På etiketten kan man läsa att de inte bryr sig om man gillar den här ölen eller inte. De vill ge intrycket att de verkligen skiter i allt och copyn är så vämjelig och "rebellisk" att man nästan känner sig tvingad att bojkotta deras brygd för all framtid. Men återigen; det är verkligen en grym produkt.

Man får väl helt enkelt stå ut med lite fånighet om man inte ska gå och bli en Unabomber på heltid.

Diktatorer vi minns del 3

Jean-Bédel Bokassa var en av de absolut skönaste diktatorerna som vandrat på denna jord, och då få vi inte glömma att konkurrensen var stenhård i Afrika på 70-talet. Den 4 december 1976 lät han utropa sig till kejsare, under namnet Bokassa I. Lämpligt nog döpte han då om landet till Centralafrikanska kejsardömet. På bilden ser vi hans kröning. Ceremonien är en EXAKT kopia av det event som Napoloeons anordnade många år tidigare. Låt gärna blicken dröja kvar en stund på den örnformade tronen. Den är i massivt guld! Enligt uppgift kostade ceremonin kring kröningen mer än halva landets BNP.

Bokassa; Folkets Kejsare!

Bonusinfo: Jean var även en synnerligen viril herre med sjutton fruar och runt femtio barn!