Hur man dör en smula

Två kvinnor har den senaste tiden valt att ta med sina hundar till kontoret. Om detta har jag en del åsikter. Jag skulle välja att kalla dessa åsikter "starka". Medvetet har jag satt mig nära, för att på ett närmast masochistiskt sätt suga åt mig alla infantiliteter som passerar genom deras läppglansiga munnar när de pratar bebisspråk med sina hundar. Eller, förlåt "sina älsklingar". Och nej, ingen av dem har barn.

Nu är det så att jag verkligen tycker om djur. Jättemycket. I synnerhet katter. Men jag tycker inte om när man Disneyfierar sina sällskapsdjur och tillskriver dem mänskliga egenskaper och drag. Svunnen är tiden då hundar hette saker som Tussan, Fido och Svarten. Nä, nu ska det vara mer "riktiga" namn såsom Gustaf, Victor och Karl. Nuförtiden lär det till och med finnas gym och spa för hundar.

Någon form av gräns passerades när en av dessa hundkvinnor en fredag stolt deklarerade att hon hade med sig en bajspåse som var "jättefin". Den var nämligen rosa.

God natt.