Det flesta kan väl enas om att mimare är ett rätt störande fenomen. Det är faktiskt mer än lovligt fånigt. Jag skulle faktiskt kunna sträcka mig så långt som att påstå att det är en helt död konstform. Men att säga att man är "rädd" för mimare eller att man har "fobi" för clowner, där går gränsen för hur mycket koketteri jag klarar av. Att påstå att man lider av detta måste vara en av de mest konsensusframkallande saker man kan säga i sociala sammanhang. Hur blev det så? Varför har vi enats om att det ska vara så? Jag är mycket mer rädd för exempelvis gå genom isen, brännas levande eller att få ett slaganfall. Men är jag rädd för mimare? Inte det minsta. Tycker jag att de är lökiga bortom alla gränser? Tveklöst.Ett liknande exempel är myten om att "Staffan Westerberg förstörde min barndom". Jag vet inte om det var Schyffert eller Jonas Gardell som hasplade ur sig detta befängda påstående nån gång på 90-talet, men omedelbart upphöjdes det till absolut sanning av alla. Jag är rätt säker på att de flesta som "tycker" så inte har någon relation till Vilse i Pannkakan överhuvudtaget. Det som reagerade kraftigast var ju lustigt nog Staffan själv. Han tog väldigt illa vid sig. Kanske till viss del för att har ett fullständigt ironibefriat förhållningsätt till världen. Så det enda han kunde komma på att göra var att sätta upp en pjäs där han gjorde upp med sitt 70-tal och åka land och rike runt och predika sin gospel.
Vi får helt enkelt den underhållning vi förtjänar och därför är våra gator och torg fyllda av Peruanska panflöjtsorkestrar, "levande" statyer och försupna gatumusikanter.
Och som vanligt är allt förmodligen Henrik Schyfferts fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar