Om att tala (till sig själv) medelst undertext

Ok, nu blir det lite till om min manus-kurs. En tänkvärd sak som Robert McKee tryckte på under kursens gång var att dialog inte under några omständigheter får vara bokstavligt talad. Det vill säga en karaktär får till exempel aldrig gå in ett kök och peka på kylskåpet och säga "jag är hungrig" för att sedan plocka ut en halväten kyckling och äta sig mätt. Slut på scenen.

Nej. Generalfel.

"Jag är hungrig" måste anspela på något annat, någon undertext. Till exempel kan det betyda "jag är frustrerad på min fru som aldrig lagar mat till mig längre. Jag vill skilja mig. Kanske till och med döda henne!"

Voila! Konflikt uppstår.

Varför pratar jag om det här då?

För att det just nu ligger så nära min verklighet.