England har fått en ny premiärminister

"David Cameron is 100% something. He isn't even a man; more a texture-mapped character model. There's a different kind of software at work here, some advanced alien technology projecting a passable simulation of affability; a straight-to-DVD retread of the Blair ascendancy re-enacted by androids. Like an ostensibly realistic human character in a state-of-the-art CGI cartoon, he's almost convincing – assuming you can ignore the shrieking, cavernous lack of anything approaching a soul. Which you can't."

- Charlie Brooker, Guardian 3 maj 2010

Göteborg - där skämten aldrig dör

Varje gång jag kommer till Göteborg och ska filma på offentliga plaster kan jag alltid räkna med följande:

(Obs! Citaten måste läsas på er allra bredaste göteborgska)

• Go gubbe som går förbi och pekar på kameran och vrålar "ska ni spela in porrfilm eller????". Detta följs av ett hysterisk skratt och en blick som söker bekräftelse från andra goa gubbar.
• Go gubbe som stannar till och uppmanar mig att "snacka med hans agent om gaget". Detta följs av ett skratt och ett "herre jävlar" innan han går vidare med riktning mot Masthugget.
  
• Go gubbe som frågar om vi "är från TV4 eller??", innan vi hinner svara kommer "jag kan änna vara stjärna vettu".

Söker du jobb? Ring BP.

Det finns inte jättemycket som är roligt med oljeläckan i mexikanska golfen. Men det finns åtminstone något ofrivilligt humoristiskt och världsfrånvänt i just den här historian. Som jag förstått det är, eller kanske var, BP det rikaste och mest lönsamma företaget i världen.

Så vad gör man då nu när allt gått åt helvete? Flexar de ekonomiska musklerna och skickar ut den största jävla räddningspatrullen världen någonsin sett? Sätter C-H Svanberg i världens största helikopter som hovrar över läckan så att han kan ge tuffa order via megafon? Bygger världens mest avancerade ubåt som kan dyka ner och...fixa..lite?

Nej.

BP väljer att gå ut på Facebook och värvar volontärer för att städa upp.

Smaka på den. Gratisarbete. För världens rikaste företag.

Resa med SJ (att dö en smula)

Igår hände något sällsamt. Telefonen ringde. Ingen ringer mig i vanliga fall. Jag tycker inte särskilt mycket om att prata i telefon. Det flesta vet det. Numret i displayen är 0771-757575

Jag känner omedelbart igen numret. Det är SJ.

Jaha, säger jag rakt ut i luften. Vilken service! Men varför ringer dom mig månntro?

Jag svarar. En robotaktig autogenererad röst informerar om att "samtliga linjer mellan Göteborg och Stockholm är inställda den 19 mars. Men gå gärna in på www.sj.se och boka om resan. Det är alldeles kostnadsfritt!"

Jag skriker rakt ut i ren och skär frustration och sätter mig likt en ilsken pensionär i telefonkö.

En "vänlig" röst informerar om att det är "ca 39 minuters väntetid"

Efter exakt 38 minuter bryts samtalet.

Jag tar ett djupt andetag. Går ut i köket. Blandar en gimlet. Omsorgsfullt. Spända handleder. Munnen ett streck.

Jag ringer igen. Nu är det 35 minuters väntetid.

Till slut kommer jag fram till ett callcenter. Hon har dialekt.

Hon: "Hej, jag heter Kerstin, vad kan jag hjälpa till med?"

Jag: "Det sägs att min resa är inställd. Kan du kolla upp hur vi löser detta?"

Hon: "Nej, det ser ut som att alla tåg går som det ska!"

Jag: "Men varför ringer en spökröst då och säger tvärtom?"

Hon "Det kan jag inte svara på"

Jag "Kan jag få tillbaka den senaste timman av mitt liv?"

Lucifer gästar Vasastan

Det var en gång en kvinna som dejtade en man. Det var den där sommaren då Magnus Hedman släppte in det ödesdigra målet mot Senegal. Det var väldigt passionerat mellan mannen och kvinnan och allt var härligt. Lyckan var stor och deras hjärtan bultade. Till och med hunden samtyckte. Ibland tittade de på film och lagade mat tillsammans. Ofta i hennes lilla men mysiga lägenhet i Vasastan. Det skrattades och bekräftades. Kvinnan sa "jag tror du är mannen i mitt liv".

Två månade senare skrev hon en låt.

Den hette "Lucifer"

Och den handlade inte om hunden.

Svart och sjuk humor utlovas

Fadde Darwich gör i morgon debut som ståuppkomiker på nya klubben "Maffia Comedy" på Underbara Bar.

Han kommer inte att leverera "typisk svensk humor" för den är "tråkig". Innebär det att vi vågar vi hoppas på några sköna "hej-min-mamma-har-mustasch"-skämt á la Özz Nujen? Eller något festligt om stekare på Stureplan?

Fadde känner stort förtroende för sitt egenskrivna material för han skulle bli förvånad om "ingen skrattar."

Det skulle jag också bli. Men kanske inte av samma skäl som Fadde hoppas på.

Semester

Kanske rätt uppenbart, men den här bloggen tar lite tjänstledigt ett tag. Återkommer 1 mars.

Fight the fat

Ok, jag vet vad ni tänker; varför lägger han upp ett klipp på Jamie Oliver? Har vi inte fått nog av den lilla lönnfeta geezern som ett tag dök upp i varenda program plus att han satte sitt namn och nuna på varenda köksprodukt som kom hans väg?

Svar nej. Vi har inte fått nog av honom. Ta 20 minuter och kolla in det här klippet och se en man som aldrig slutar brinna för sin sak. På riktigt, kolla in det!



I morgon återgår vi till de vanliga cynismerna men idag så tror vi på Jamie och hans "hopey-changey-thing" som Sarah Palin brukar säga.

Att övervärdera sin bransch

På kontoret har vi för tillfället inte mindre än två rum som går under beteckningen "War Room". För er som inte arbetar i denna hitte-på-bransch kan jag berätta att det är ett annat ord för arbetsrum, men eftersom alla byråer drivs av män (som sällan har gjort lumpen) vill de göra tillvaron lite tuffare än vad den egentligen är.

I morgon ska vi dissekera ett annat begrepp: "Base Camp".

Ha nu en trevlig dag! Jag ska nu återgå till det krävande arbetet i vårt "War Room".

Enhörning i sikte

Besökte Hammarby Sjöstad och insåg att här är det är större chans att se en enhörning än att springa på en barnvagn med fler än tre hjul.

Din son är inte en guldklimp

Note to generic Latte-mamma som står före mig i kassan på Coop. Självbetjäningskassorna är INTE till för att din 4-åriga son ska kunna väga varje banan separat för att visa att han "kan själv".

Tack för mig.

Hej Göran, vilka fina möbler du säljer.

Profil av den genomsnittliga utställaren på Stockholms Möbelmässa:

Heter Göran och är 56 år. Bär blå skjorta och undertröja samt fotriktiga skor. Är villaägare i medelstor svensk stad. Har en årsinkomst på ca 700 000 kr. Jobbar med bärbar Dell 17 tum med Windows Vista installerat. Kör Volvo XC90 med CD-växlare. Har kaffeandedräkt och en förkärlek för rejäl husmanskost. Kollar mailen i mobilen med bluetooth i örat. Tar aldrig ketchup till varmkorven, bara senap. Dricker gärna tjeckiska starköl eller kraftiga rödviner från Sydafrika (där han även golfsemestrar.) Funderar på att sälja båten och köpa hus i Phuket. Tycker att det är viktigt att kunna bjussa på sig själv samt bruka sunt förnuft. Röstade på Ny Demokrati en gång på 90-talet men röstar nu på Moderaterna. Tycker att det är viktigt att vara hemma mellan juni och augusti eftersom ingenting går upp mot Sverige på sommaren. Läser minst en Mankell-roman om året. Tycker att det görs för få dokumentärer om Andra Världskriget. Prenumererar på både Illustrerad Vetenskap och Populär Historia.

Hur man snabbt avvecklar sin karriär i USA

John Mayer som redan tidigare framstod en av planetens mest osköna snubbar har nu verkligen trampat i klaveret. Den självutnämnda sexatleten tillika alla svanktatueringsbrudars känslolivsuttolkare gav nyligen en intervju i Playboy där han glatt meddelade att han är en oförblommerad rasist. Han hävdar bestämt att "black people love me" varpå intervjuaren frågar om han har dejtat många svarta kvinnor. Då bjuder han på följande svar:

"No, my dick is sort of like a white supremacist, I’ve got a Benetton heart and a fuckin' David Duke* cock."

Ridå.

Hej då John. Vi ses vid lilla scenen på Viking Line om några år.

* David Duke är en före detta Grand Wizard i Ku Klux Klan.

Ny oumbärlig hemsida

Nu har vi startat en ny och alldeles nödvändig hemsida där vi skriver om film och tv.

Häng med oss. Tyck om oss. Eller ännu hellre, tyck till om oss.

http://onyanserat.se/

"I´m actually losing IQ-points by just listening to her speak"

Det gamla talesättet "vi får de ledare vi förtjänar" stämmer nog väl in på Sarah Palin. Det säger även något om USA:s polarisering och om väljarnas extremt märkliga uppfattning om vad som definierar "eliten". Att George W Bush inte bara en, utan två gånger lyckades dupera befolkningen att han är "precis som dom" och inte tillhörande den absoluta eliten är ett trick som slår samtliga David Cooperfields illusioner alla dagar i veckan.

Men de har inte fått nog av dårskapet ännu. Nu ska Sarah Palin rädda republikanerna och i förlängningen nationen. Inför hennes mest hängivna supportrar i Nashville gav hon häromdagen ett bejublat tal. Där attackerade hon Obama på det mest vämjeliga, populistiska och förment folkliga sätt hon kunde komma på. Det uttalande som rev ner mest applåder var:

"Treating [terrorists] like a mere law-enforcement matter places our country at great risk because that's not how radical Islamist extremists are looking at this. They know we're at war. And to win that war we need a commander-in-chief, not a professor of law."

Hon syftar alltså på att den sittande presidenten är en liberal mes som rättar sig efter lagen och kanske till och med gör något så fånigt som att läsa en bok emellanåt. Implicit säger hon att hon själv är mer lämpad för presidentämbetet. Att hon har den självbilden är i sig mer än lovligt skrämmande, men det är som är riktigt otäckt, för att inte säga pinsamt, är det som hände under "frågestunden". Jag väljer citationstecknen kring frågestunden med omsorg, för här var det inte frågan om någon grillning direkt, här var hon bland vänner. Det hon hade skrivit i handen var de frågor som hon skulle prioritera om hon blev president:

• "Energy"
• "Tax"
• "Lift American Spirits"
  
• "Budget cuts"
  

Vi har alltså att göra med en blivande presidentkandidat som inte ens kan memorera sina förmodade kärnfrågor! Hon behövde en fusklapp för att kunna svara på vilka frågor som hon tycker är viktigast! Titta här.

Kalla mig galen, men som amerikan hade i alla fall jag varit fullkomligt vettskrämd för en sådan commander-in-chief.

UPPDATERAD:

Vita Husets press-sekreterare Robert Gibbs plockar några billiga men välförtjänta poäng.

Skägg

Om ni tyckte att den manliga befolkningen på Södermalm var ovanligt renrakade igår mellan 20:00 - 23:00 så berodde det på att samtliga skägg var samlade på Debaser Medis. Där förgyllde ärkeskäggen från orkestern Midlake söndagen med en helt enastående konsert.

Fast det blev nästan parodiskt när inte mindre än tre medlemmar av bandet greppade varsin flöjt (två tvärflöjtar och en blockflöjt) för att gravallvarligt blåsa igång ännu ett flöjtintro till ännu en av deras djupt deprimerande låtar.

Flöjt verkar vara det nya helskägget.

Att resa med stil

Titta på honom. Hur han bröstar upp sig. Hur han när bilden tas känner den totala lyckan över att inte bara har snärjt den snyggaste tjejen i hela jäkla Cleveland, han är dessutom ägare till det saltaste fordonet i hela Ohio. Med stor sannolikhet är han också rejält pårökt.

Går det att hitta en mer tidstypisk bild från tidigt 1970-tal? Muskelbils-eran var på grund av oljekrisen och Nixons nya "nitiska" miljölagar på väg att ta slut och "The Van" var den naturliga arvtagaren för de som med sitt fordon ville uttrycka en frihetslängtan och en icke konform livsstil.

Endast fantasin satte gränser för hur man skräddarsydde sitt fordon. Förutom det givna såsom britsar, heltäckningsmatta från golv till tak, överdimensionerade högtalarsystem, gardiner, crazy biltutor och ölkyl var ju airbrushmotivet det absolut viktigaste. Varför inte en solnedgång, svallande vågor med en sparsamt klädd kvinna i strandbrynet? Kanske en allvarsam indianhövding med blicken riktad mot evigheten? Eller en flock vilda vargar som ylar på månen? Kanske en mäktig trollkarl som skjuter blixtar med händerna? Inga som helst konstigheter.

För en massa år sedan bilade jag från kust till kust genom södra USA. I en liten rostig vinröd Buick. Låt mig säga så här; på de bilder som togs på mig under den resan finns inte en enda bild där jag ser lika skön och nöjd ut som liraren på bilden. Men nästa gång; då ska jag resa med stil.

Frågan är bara vilken motivlackering jag ska välja.

The one who searches and destroys?

"I´m a street walking cheetah with a hand full och napalm"

Företag är alltid giriga, onda och osköna

Idag gick jag in i en butik med avsikten att inhandla ytterligare en rutig skjorta (jag har ungefär 6 000 stycken). Butiken ligger på centrala Södermalm och butiksinnehavaren var urtypen för en "skön" snubbe. I hans värld var allt "lungan" och "coolers" och "kör så det ryker". Vi hade till och med ett litet bromance moment när vi jämförde tatueringar. Det kanske låter som att jag hånar honom en smula, och till viss del ja, men hans stil kändes ändå genuin i all sin fånighet. Hade jag initierat en highfive när jag lämnade butiken hade han inte tvekat en sekund. Det kan jag lova.

Men när dylik hjärtlighet känns uttänkt och framkrystad av reklambyråer och kunder med ängsliga investerare då reser i alla fall jag ragg. Låt mig ge tre exempel:

1. Innocent Drinks

De tillverkar schyssta smoothies för "sköna" typer. Historien är att tre "sköna" snubbar från London; Richard, Jon och Adam var överens om att det var nånting med det moderna livet som gjorde det svårt att vara hälsosam. Skulle man inte kunna hjälpa folk på traven? Göra det lite enklare. Och godare. Så de köpte frukt för 500 pund och hade en smoothiefest för sina lika "sköna" polare. De bjöd på smoothies och när kvällen var till ända fick gästerna genom att rösta med lappar svara på frågan ”Tycker ni att vi ska ge upp våra jobb för att göra dessa smoothies?" Gissa hur det gick?

Vad är det för fel med det då? Inget. Jag gillar verkligen deras smoothies, om än lite för dyra. Problemet är deras approach och tonalitet. Tonläget på hemsidan är så mycket "sköna" snubben att man baxnar. De vill liksom signalera att de är på "vår" sida trots att de numer driver ett gigantiskt företag som säljer 2 miljoner smoothies i veckan. De har till och med en "banantelefon" som man kan ringa dygnet runt och bara "typ snacka lite". Helcrazy! En banantelefon!

2. Ben & Jerry

Återigen; en alldeles strålande produkt, men problemet är att deras storytelling ringer falskare än en hel skolklass med blockflöjtister. Förertagets schtick är att Ben Cohen och Jerry Greenfield är två "sköna" hippies från Vermont som en dag bestämde sig för att börja tillverka god glass. De har de lyckats med. Inget snack om saken. På hemsidan pratas det vitt och brett om "socialt ansvar" och att vara "klimatsmart" och det är barnsliga färger á la Teletubbies och animerade kossor som bara står och softar. Det pratas dock väldigt tyst om att företaget sedan länge ägs av den allt annat än sköna livsmedelsjätten Unilever. Lite om vad de håller på med runt om i världen kan man läsa här.

3. Brewdog

Slutligen det absolut värsta exemplet: Brewdogs Punk Ale. Man ska för övrigt alltid dra öronen åt sig när företag använder "punk" i sin retorik. Det blir väldigt lätt "Staten och Kapitalet" med allsång och slipsen runt huvudet. Det här företaget försöker hur som helst vara allt annat än den "sköna" snubben. Här gäller en "punkig" attityd. På etiketten kan man läsa att de inte bryr sig om man gillar den här ölen eller inte. De vill ge intrycket att de verkligen skiter i allt och copyn är så vämjelig och "rebellisk" att man nästan känner sig tvingad att bojkotta deras brygd för all framtid. Men återigen; det är verkligen en grym produkt.

Man får väl helt enkelt stå ut med lite fånighet om man inte ska gå och bli en Unabomber på heltid.

Diktatorer vi minns del 3

Jean-Bédel Bokassa var en av de absolut skönaste diktatorerna som vandrat på denna jord, och då få vi inte glömma att konkurrensen var stenhård i Afrika på 70-talet. Den 4 december 1976 lät han utropa sig till kejsare, under namnet Bokassa I. Lämpligt nog döpte han då om landet till Centralafrikanska kejsardömet. På bilden ser vi hans kröning. Ceremonien är en EXAKT kopia av det event som Napoloeons anordnade många år tidigare. Låt gärna blicken dröja kvar en stund på den örnformade tronen. Den är i massivt guld! Enligt uppgift kostade ceremonin kring kröningen mer än halva landets BNP.

Bokassa; Folkets Kejsare!

Bonusinfo: Jean var även en synnerligen viril herre med sjutton fruar och runt femtio barn!

The Diamond strikes back?

Jag har nyligen noterat en oroväckande hög trafik på min gamla insomnade blogg: http://mansmakingmillions.blogspot.com/

Har möjligtvis min filippinska vän på omvägar funnit bloggen och lackat ur, eftersom han alltid påpekade vikten av diskretion oss emellan? Eller har Mr Diamanté på denna väg återfått sitt intresse för ett närmare samarbete? Har han kanske skickat runt länken till sina kumpaner? Behöver jag känna oro? Skaffa skyddad identitet?

Eller?

Är detta min genväg till rikedom?

Jag behöver svar och jag behöver det nu.

Sovjet 1981

Med solsken i blick och äppelkäck uppsyn gick jag med raska steg mot Systembolaget på Götgatan. Men där blev jag motad i grind! Där stod nämligen en tämligen anemisk man med basker och tveksam skäggväxt och skramlade med nyckelknippan och försökte utstråla myndighetsutövning á la Securitas.

"Vänta lite bara så att folk kan komma ut" säger den lilla mannen med den ostbågeaktiga kroppshållningen. Jag tittar in i butiken och visst det är väl lite köer men inte direkt någon anstormning. Jag tittar sen till höger och ser att det faktiskt har bildats en rätt ansenlig kö på grund av Securitas-mannens godtycke. Vi förväntas alltså stå uppradade utomhus i snöfallet som ett gäng kronalkisar och KÖA för att få köpa lite vin. Men som den kuvade löneträl jag är ställde jag mig ändå en stund. Fick dock omgående en utomkroppslig upplevelse och såg på mig själv och hur sjukt ovärdigt detta beteende var. Så vad gör man som god svensk?

Man knyter näven i fickan och fnyser, svär lite tyst och skickar en hatisk blick mot vakthjonet, för att sedan snällt lomma hem.

Nästa gång ska jag nog hytta med näven också.

Japansk matematik

Man måste ju ha ett hjärta av sten för att inte bli lite berörd av The Cove. Filmen är oerhört dramatisk och väl uppbyggd enligt klassisk spelfilmsdramaturgi. Kan man bara bortse från ett par slowmotionsekvenser på delfiner i motljus och lite obligatoriskt dravel från aktivister med kreativa skägg om att delfiner är hyperintelligenta djur så är det en väl fungerande propagandafilm.

Men det är en sak jag inte förstår.

Kortfattat handlar filmen om att ett litet antal fiskare lurar in ca 23 000 delfiner årligen i en liten vik. Där väljs ett antal av dessa delfiner ut - oklart hur många - för att flygas vidare till delfinarier runt om i världen. Dessa djur betingar upp till 150 000$. Big business med andra ord. Vad händer då med resten av delfinerna? Släpps de tillbaka ut i havet så att de kan växa till sig och komma tillbaka nästa år för att kunna inbringa 150 000$ igen? Icke.

De slaktas på ett ganska barbariskt sätt för att sedan säljas som "valkött". Vad tjänar fiskarna då per delfin hör jag er fråga? Jag svarar: 600$.

Hade det inte varit en dokumentärfilm hade jag påpekat att detta är en ganska gigantisk lucka i manus. Att japanerna är helknasiga och annorlunda jämfört med oss, det har vi ju lärt oss i filmer som Lost in Translation, men grundläggande kunskaper i företagsekonomi borde de väl ändå ha? Någon form av samsyn på hållbar utveckling? Ska vi månne flyga över någon svensk politiker som kan lära ut hur vi gör här i världen bästa land?

För att det handlar om pengar är det väl ingen som tvivlar på?

Snabba Cash

Några tankar och frågor kring filmen Snabba Cash i allmänhet och Joel Kinnaman i synnerhet. Jag kanske bör tillägga att jag varken har läst boken eller har sett filmen men det har ju aldrig hindrat mig förrut:

• Varför görs det en stor grej av att Joel Kinnaman har umgåtts med överklassen för att kunna "komma in" i rollen? I de flesta skapande yrken är detta en självklarhet. Det kallas research och det är inget som man brukar göra någon större väsen om. Men i varenda intervju tillåts Joel orera om hur han lärt sig att "sätta sig" i en soffa på ett korrekt vis och hur man för sig och talar i dessa kretsar. Är han verkligen så bekräftelsetörstande att han vill ha beröm för att han gör lite grundläggande research?
• "Snabba Cash är den bok som jag tycker kommit närmast att beskriva verkligheten i den kriminella världen" - citatet kan inte tillskrivas någon specifik person, utan är allmänt förekommande i intervjuer med personer som är inblandade i filmarbetet. Min fråga är; hur vet man det? Sen när är filmarbetare experter på den undre världen? Och, nej det räcker inte med att ha varit med i Hammarby Ultras (Joel) eller att ha sprayat lite grafitti i Rågsved (Daniél) för att ha pondus i frågan.
• Varför gör skådisar ett stort nummer av att "vi gjorde alla våra stuntscener själva". För det första; ni är alla utan undantag sämre på att utföra stunts än de yrkesmän som är satta att utföra jobbet. För det andra, och det här gäller främst i USA, är det ytterst få försäkringsbolag och producenter som tillåter att det överhuvudtaget sker. Så oftast är det helt enkelt en lögn från skådespelarna.
• "I de första tre Johan Falk-filmerna skrev jag om all dialog" - Joel Kinnaman. Kommentar är egentligen överflödig, men med tanke på hur stinkande de filmerna är så är det ju en alldeles egen form av hybris som Joel uppvisar här.
  

Hej. Vill du har en streckkod av mig?

Jaha. Jag har fyllt år och känner därför att det är min fulla rätt att gubbgnälla lite.

Tema: det var bättre förr.

Exakt vad var bättre förr, hör jag er ropa där ute i cyberrymden?

Lite bakgrund kan vara på sin plats. Jag fick boken om Pet Sounds historia av en kär vän och började omgående att läsa den med välbehag. Lennart Persson kunde ju verkligen skriva och han målar upp en härlig bild av ett yrvaket 70-tals-Stockholm där den hetaste vinylen kom på import från USA och man fick kallt räkna med en väntetid på upp till fyra veckor för att få hem sina skivor! Inga konstigheter alls. Att vara skivbutikinnehavare på 70-talet verkar dessutom inte helt olikt den livsstil som dotcom-valparna sportade i slutet på 90-talet. Det var både Rolls Royce och att bjuda flott på Vickan som gällde. Boken skapade en akut känsla av skivbutiksnostalgi hos mig. Jag bestämde mig därför att gå och köpa ett par konsertbiljetter på just Pet Sounds, istället för att som vanligt lite glädjelöst logga in på Ticnet och sedan hämta ut biljetterna hos någon dyster tobaksnasare.

Sagt och gjort. Jag går dit och det är legenden själv Stefan som står bakom disken. Jag beställer mina biljetter och han mumlar och hummar lite och trycker och klickar lite på sin dator. Så spottar kvittoapparaten ut ett par lappar. Stefan tar upp lapparna och granskar dem noga. Vi ser båda lite snopna ut.

Stefan: "Jaha...det här är tydligen biljetterna"
Jag: "Va..?"
Stefan: "Ja, jag vet..skitfånigt"
Jag: "Ok..jaha..tack då.."
Stefan: "Lägg dem inte under lampan för då försvinner dem nog. 450 kr tack!"

Nu kanske ni tycker att det är fullkomligt irrelevant exakt hur en konsertbiljett ut men jag tycker ändå att det säger något om sakernas tillstånd när en biljett 2010 är ett sladdrigt kvitto med en trött liten streckkod på. Vad gjorde skivbolagen när det blev omöjligt att sälja CD-skivor? Jo, man tömde sina valv och gav ut exklusiva boxar med matiga häften i fyrfärgstryck. Man började pressa dyra vinyler med nyskrivna insticksblad och hög ljudkvalité. Man skapade helt enkelt ett mervärde. Det mervärde jag känner när jag tittar på mina streckkoder är obefintligt. Ge mig en biljett tryckt på tjockt papper. Ge mig hologram. Ge mig allt. Ge mig plusmenyn. Ge mig något som har lite mer värdighet en ett kvitto med en streckkod.

Behöver jag ens nämna att jag kastade lystna blickar på Johnny Cash-boxen på vägen ut.

Diktatorer vi minns del 2

Idi Amin. Ugandas starke man och utan tvekan en av de vassaste tyrannerna i historien.
Filmen Last King of Scotland ger en fingervisning, men presenterar långt ifrån hela sanningen. Exempelvis utelämnades hans icke helt blygsamma men ändå glasklara titel: "His Excellency President for Life, Field Marshal Al Hadji Doctor, Head of State, Chairman of the Defence Council, Commander-in-Chief of the armed forces, Army Chief of Staff and Chief of Air Staff".

Som med så många andra mäktiga män florerar ju mer eller mindre trovärdiga rykten. Ett av de mer färgstarka är att Idi förvarade kroppsdelar av sina fiender i kylskåpet och tog sig en tugga ibland. Kuriosa; 1984 bodde jag i samma stad som Idi Amin.

Vill man veta mer om Idi Amin (och vem vill inte det?) kan man med fördel skaffa Barbet Schroeders utmärkta dokumentär Idi Amin Dada från 1974.

Diktatorer vi minns del 1

Joseph-Désiré Mobutu var president i Zaire mellan 1965-1977. Till skillnad från många andra diktatorer var han en lärd man med smak för livets goda och han var särskilt känd för sina extravaganta matvanor. För att stilla sin hunger hade han ett flygplan som åkte skytteltrafik mellan Paris och Kinshasa med dagliga leveranser av franska delikatesser.

Men likt sina kollegor blev Mobuto mer och mer besynnerlig. 1972 lät han till exempel ändra sitt namn till Mobutu Sese Seko Koko Ngbendu Wa Za Banga som betyder: Den allsmäktige krigaren som genom sin uthållighet och oböjliga vilja att segra, går från erövring till erövring lämnande ett spår av eld efter sig.

1974 anordnades den klassiska fighten "Rumble in the Jungle" mellan Muhammed Ali och George Foreman. James Brown med flera stod för underhållningen och Zaires befolkning stod för notan.

En annan pikant detalj var att han tvingade alla TV-stationer att inleda samtliga nyhetsprogram med en sekvens där Mobuto likt en Gud svävar ner från himlen genom molnen.

Mobuto avled i exil 1997. Han var inte saknad av sina Kongolesiska landsmän.

Journalistikens bakgård - Krogrecensenterna

Vilket är det mest effektiva sättet att bli av med sin reslust? Att titta på jönsiga reportar i "Packat och klart". Vilket är det mest effektiva sättet att bli sugen på att besöka en ny krog? Ja, inte är det att läsa krogrecensioner i alla fall. Finns det överhuvudtaget någon mer tröttsam stilistik än den som man möter hos krogskribenter? Från Björn af Kleens tröttsamt ironiska grabbighet i Metro till Gourmet/Gourmands kåserande i tredje person i Mitt i löper en röd tråd av fånighet. I DN, SvD och Nöjesguiden brassar man på med det mest överlastade språk som går att krysta ur sig, och som läsare går man omgående vilse i den vildvuxna adjektivjungeln. Inte ens Plura, som verkligen kan skriva, lyckas komma undan med hedern i behåll i City. Han begagnar en mustig prosa som närmast för tankarna till Fritiof Nilsson Piraten, och det blir bara larvigt.

Jag har svårt att se att man ens skulle kunna göra en trovärdig parodi på en krogrecension eftersom det i sig självt är en parodi på journalistik.

Ett musikaliskt geni

Salem al Fakirs utvecklingskurva:

v. 2 Lär sig läsa noter
v. 4 Skriver sin första kuplett
v. 10 Komponerar ett stycke för stråkkvartett
v. 15 Skriver sin första opera
v. 23 Lär sig att spela nyckelharpa
v. 29 Bygger sin första kyrkorgel
v. 36 Salem al Fakir kommer till världen!

7 snabba inför 2010

1. Att man automatiskt kan filtrera bort allas status om väder/barn/husdjur på Facebook.
2. Att det inte kommer några fler filmer där Noomi Rapace ÄR Lisbeth Salander.
3. Att folk slutar tillbedja sina iPhones som att det vore den heliga graalen.
4. Att män på Södermalm rullar ner båda sina chinos och sina Moneybrother-mössor.
5. Att Snabba Cash floppar stenhårt så att Daniél kan börja göra "arthouse-filmer" igen.
6. Att Marcus Birro börjar skriva i samtliga tidningar, medverkar i alla TV-program, pratar i alla radioprogram, startar 10 nya bloggar och att hans medverkan i Let´s Dance verkligen hjälper mot hans tilltagande reumatism.
7. Att Hammarby IF stannar kvar i Superettan. Länge.

Det viktigaste sidan på hela www

Klicka här

Man vet att någon ljuger...

..eller vi pådyvla sin egen dåligt underbyggda åsikt när berättelsen inleds med:

1. "Jag såg en dokumentär..."
2. "Jag läste en artikel..."
3. "Enligt en undersökning..."
4. "Jag och många med mig tycker..."
5. "Det har sagts..."

Hur man dör en smula

Två kvinnor har den senaste tiden valt att ta med sina hundar till kontoret. Om detta har jag en del åsikter. Jag skulle välja att kalla dessa åsikter "starka". Medvetet har jag satt mig nära, för att på ett närmast masochistiskt sätt suga åt mig alla infantiliteter som passerar genom deras läppglansiga munnar när de pratar bebisspråk med sina hundar. Eller, förlåt "sina älsklingar". Och nej, ingen av dem har barn.

Nu är det så att jag verkligen tycker om djur. Jättemycket. I synnerhet katter. Men jag tycker inte om när man Disneyfierar sina sällskapsdjur och tillskriver dem mänskliga egenskaper och drag. Svunnen är tiden då hundar hette saker som Tussan, Fido och Svarten. Nä, nu ska det vara mer "riktiga" namn såsom Gustaf, Victor och Karl. Nuförtiden lär det till och med finnas gym och spa för hundar.

Någon form av gräns passerades när en av dessa hundkvinnor en fredag stolt deklarerade att hon hade med sig en bajspåse som var "jättefin". Den var nämligen rosa.

God natt.

Mimare förstörde min barndom

Det flesta kan väl enas om att mimare är ett rätt störande fenomen. Det är faktiskt mer än lovligt fånigt. Jag skulle faktiskt kunna sträcka mig så långt som att påstå att det är en helt död konstform. Men att säga att man är "rädd" för mimare eller att man har "fobi" för clowner, där går gränsen för hur mycket koketteri jag klarar av. Att påstå att man lider av detta måste vara en av de mest konsensusframkallande saker man kan säga i sociala sammanhang. Hur blev det så? Varför har vi enats om att det ska vara så? Jag är mycket mer rädd för exempelvis gå genom isen, brännas levande eller att få ett slaganfall. Men är jag rädd för mimare? Inte det minsta. Tycker jag att de är lökiga bortom alla gränser? Tveklöst.

Ett liknande exempel är myten om att "Staffan Westerberg förstörde min barndom". Jag vet inte om det var Schyffert eller Jonas Gardell som hasplade ur sig detta befängda påstående nån gång på 90-talet, men omedelbart upphöjdes det till absolut sanning av alla. Jag är rätt säker på att de flesta som "tycker" så inte har någon relation till Vilse i Pannkakan överhuvudtaget. Det som reagerade kraftigast var ju lustigt nog Staffan själv. Han tog väldigt illa vid sig. Kanske till viss del för att har ett fullständigt ironibefriat förhållningsätt till världen. Så det enda han kunde komma på att göra var att sätta upp en pjäs där han gjorde upp med sitt 70-tal och åka land och rike runt och predika sin gospel.

Vi får helt enkelt den underhållning vi förtjänar och därför är våra gator och torg fyllda av Peruanska panflöjtsorkestrar, "levande" statyer och försupna gatumusikanter.

Och som vanligt är allt förmodligen Henrik Schyfferts fel.

När djuret blir ett problem

Djur har ju en tendens att engagera. Den pågående vargslakten eller skyddsjakten beroende på vem du frågar, är ju ett tydligt exempel på det. Jag bara väntar på att någon ska uppmana oss att "skynka". Gråa lakan vore väl ganska lämpligt? Eller varför inte en protestkampanj som vi kan kalla "idag är vi alla vargar", så går vi klädda i grått och bär gula kontaktlinser för en dag? Visa vårt stöd liksom. Det gick ju verkligen toppen när vi klädde oss i rött för att stödja Burmas munkar. Militärjuntan sitter nog fortfarande och skakar av rädsla för vreden som vi uppvisade då.

Ett av de bästa exemplet på hur ett djur kan provocera hörde jag igår. Den franska provokatören, anarkisten, sångaren och kompositören Léo Ferré skaffade sig en schimpans som han döpte till Pépeé. Léo och Pépeé blev väldigt fästa vid varandra och umgicks nära nog jämt. Léo såg apan som en typ av musa och han komponerade storverk efter storverk. Det fanns dock en tredje part som inte riktigt uppskattade Pépeés inverkan på Léo. Det var Léos fru. Hon tröttnade på att apan var en ständig följeslagare och hon utvecklade en nästan manisk svartsjuka. En sen natt kom hon hem efter en osedvanligt blöt afton. Hon fann i vanlig ordning Léo i sängen med Pépeé. Rasande gick hon ner i källaren och hämtade en hagelbössa och avlossade båda skotten i apan från nära håll.

Léo Ferre blev utom sig av sorg och skrev en låt som lämpligt nog hette "Pépeé". Det blev en massiv hit i Frankrike.

Så inget ont som inte för något gott med sig.

Ironisk tisdag #2

Som sagt...

Ironisk tisdag

Det är med EU som det är med Nordkorea. Man behöver egentligen inte tillföra några lustiga bildtexter, kommentarer eller kontext. Alla dörrar står redan vidöppna och verklighetsförankringen är noll.

Som den här bilden. Fanns det verkligen ingen som stannade upp och sa...nä...det var nog inte.

Israels sista zebra

Att utföra sina arbetsuppgifter

Ponera följande, jag köper en tjänst av ett företag som är väldigt tydlig och lätt att förstå sig på. Eller närmare bestämt, jag tecknar en prenumeration på Dagens Nyheter för att varje morgon kunna läsa sanningen samt adoptera liberalt tankegods för att på så sätt kunna bibehålla min medelklassiga liknöjdhet. Upplägget för att jag dagligen ska kunna läska mig från denna kunskapens källa är relativt enkelt:

Redaktörerna dra upp riktlinjerna för tidningens innehåll, reportrarna skriver, fotograferna tar bilder, layoutarna sätter formen, tidningstryckerierna trycker tidningen, budbilar kör ut tidningen och slutligen tar tidningsbudet varje morgon en bunt under armen och trycker in tidningen genom brevinkastet.

Men på min adress, Ringvägen 141a, har tidningsbudet antingen helt missförstått sina arbetsuppgifter alternativt fått en väldigt vag arbetsbeskrivning. För sedan två veckor tillbaka lägger han glad i hågen en hög tidningar alldeles innanför porten. Vi förväntas alltså hasa ner för trapporna och hämta tidningen själva om vi vill läsa den till morgonkaffet.

Vad är det som händer, undrar jag lite försiktigt? Är det en tyst protest mot något misshagligt? Har hans chef tagit bort kaffemaskinen? Måste han bekosta sitt kulsäte för egna pengar? Jag har väldigt svårt att svara på det eftersom telefonkön till DN:s prenumerationsservice är lika snabb och effektiv som om man hade kombinerat Ticnets biljettservice med Comhems bredbandssupport.

90-talet, 90-talet, vad kunde gå snett, vad kunde gå galet?

En pågående trend just nu i diverse sociala medier är att tävla i hur mycket man tycker 00-talet sög i allmänhet och hur stinkande 2009 var i synnerhet. Jag är inte på något sätt oskyldig i den här klagosången utan har stämt upp med både hög och klar stämma här och i det så kallade verkliga livet. Men nu börjar jag ledsna lite. Droppen var när jag i ett flertal bloggar läst helt oreserverade hyllningar till 90-talet! Som om att 90-talet är en måttstock för det ljuva livet?

Låt oss backa bandet en aning..hmm...Lasermannen, Ny Demokrati, MC-hammerbyxan, Teletubbies, Rollerblades, mobiltelefonhölster, Carl Bildt som statsminister, bostadskraschen, 500 % i ränta, Daniel Fridells samtliga filmer, Badrock och Rocktåget, ironiska generation tar mediasverige i besittning, Olle Nordin och fotbolls-VM 1990, rökning på flygplan förbjuds, Balkan-kriget, Magic Johnson får HIV, Rodney King, Eric Clapton startar en unplugged-trend, folkmord i Rwanda, Windows 95, Ebola, Tupac mördad, Hanson-bröderna, Cool Brittania, Pokemon, Pojkbands-invasionen, George W Bush bestämmer sig för att ställa upp i presidentvalet.

Jag väljer 00-talet alla dar i veckan.