Antonio, du är sämst!

Idag firar den här sidan en månad och det firar vi med att slå en i en vidöppen dörr. Låt oss diskutera fenomenet latin lover i allmänhet och Antonio Banderas i synnerhet.

Minns ni filmen Desperado som kom för några år sedan? Den där Antonio gick runt i slow motion med en hagelbrakare och där det exploderade över allt? Mitt i all kaos hann han ändå med en passionerad herdestund med Salma Hayek. Övermänniska?

Icke. Han har "latinoblod".

Denna förment kvasi-rasbiologiska förklaring som folk tar till i tid och otid för att rättfärdiga ett tölpaktigt och "eldigt" beteende måste ifrågasättas. Hur många känner man inte som ha kommit hem efter en vecka i Barcelona (som helt felaktigt av vederbörande uttalas med läspljud) och börjat svamla om att de troligen har "latinoblod" i sig? Eller ännu värre: "Jag måste varit latino/latina i ett tidigare liv". Samma människor talar helt plötsligt med yviga gester och hög volym och insisterar på att äta middag tidigast klockan 23. Man börjar även klaga på att alla svenskar är inbundna och tråkiga. Inte alls lika passionerade och carpe diem som deras nyfunna sydländska själsfränder.

Antonio Banderas är själva sinnebilden för denna arketyp. Han är alla svennebrudars våta dröm och antalet svanktatueringar per capita på en Banderas-visning överträffas endast av antalet på ett Power Meet i Västerås. Han är dessutom en i alla avseende kass skådespelare som av slappa regissörer har tillåtits bli en karikatyr av latino-mannen och med ett groteskt överspel genom hela sin karriär stulit varenda scen han varit med i. Det absolut värsta exemplet är en rulle med Stallone där de spelar konkurrerande yrkesmördare. Genom hela filmen glider Banderas runt genomsvettig och säger hårda saker på sin obegripliga rotvälska. Med jämna mellanrum får han utbrott och låter det "sydländska temperamentet" löpa amok. Det är så bedrövligt att en hel armada med skämskuddar borde ingå när man köper filmen.

Till alla utom Rafael Edholm som ser, lär och njuter.