Hur det blev.

Igår satt jag och drack med en vän som jag har känt i tjugo år och man kan väl lugnt konstatera att våra vägval i livet ser lite olika ut. Han är gift, har tre barn, villa, volvo och är anställd inom den offentliga sektorn. Jag; well...not so much.

Vi satt och självömkade, för det är vår självklara rätt som män i 30-årsåldern när timmen är sen och ölen är god. Han pratade om glädjelösa konferensromanser och ett äktenskap vars passion har falnat. Jag pratade om resor som aldrig gjordes, om saker som aldrig sades och om risker som aldrig togs. Livet kanske inte riktigt blev som nån ut av oss tänkt när vi tidigt 90-tal stod där i skolan med våra överdimensionerade kockmössor. Men när jag säger att det inte blev som vi tänkt oss menar jag det som något odelat positivt.

Den sannolikt deppigaste tiden i mitt liv var mellan 1993-1995 när jag jobbade på en lunchrestaurang i Göteborg. Jag gick upp 05:30 varje morgon för att hacka lök samt bli mobbad av en satanisk köksmästare. För detta gissel belönades jag med 10.400 kr i månaden och en stukad självkänsla. Varje morgon såg jag mig själv i spegeln och ställde frågan: varför gör jag det här? Hur hamnade jag här?

Idag hade jag ett möte hos en "fräsch" projektledartjej med hästsvans, felfria gener samt en klinisk brist på originella tankar. Där satt jag och proffslog och hävde ur mig lagom diffusa meningar för att kunna dölja det faktum att jag inte en enda gång under tre veckors tid ägnat en enda tanke åt att "krea" fram ett "tänk" åt henne. Det blev inte riktigt som hon hade tänkt sig kan man säga.

Men ärligt talat, blir det någonsin det?