torsdag 29 oktober 2009

Ironisk Halloween? Nej tack.

Orkar vi med detta? Nej, det gör vi inte. För all del, gå istället all in och haka på dia de los muertos och åk snålskjuts på katolikernas kollektiva skuld. Eller sätt ett värmeljus på Cornelis grav och önska att du kunde lagt ett plektrum på Hendrix istället, om du nån gång hade orkat lämna Södermalm. Köp en pump-ljusslinga på Clas Olssons och smycka ut din kryddträdgård på balkongen om det får dig att må bra.

Men får jag nys om en till ironisk Halloween-fest av och med mustachprydda reklamare så blir det Falling Down längs hela Ringvägen.

onsdag 28 oktober 2009

Martin funderar.

Martin tycker om livets goda. Han stiger gärna upp tidigt. Äter ett äpple. Ett gott äpple. Han tuggar långsamt och tittar tankfullt ut genom fönstret. Han går ut i hallen och snörar på sig löparskorna som han köpte inför New York Marathon 2004. Löper den vanliga rundan och låter tankar komma.

Martin älskar livet. Han väljer glädjen varje dag. Alla bitar har fallit på plats. Frun finns där. Friska barn. Han känner att han äntligen hittat sin rätta scenpersonlighet. Han gillar att vara fysisk. Att det finns muskler på scen. Hundåren på Wallmans är sedan länge bakom honom. Så även schlagerfiaskot. Tidigare jobbade Martin 17-18 timmar om dagen, och brukade alltid svara "jobba mindre" när han fick frågan om framtidsplaner samt "rå om familjen" när han fick frågan om favoritsyssla.

Martin gick nyligen med i Facebook-gruppen "Vi som älskar fredagsmys". För är det något han och familjen älskar så är det kvalitetstid i soffan på fredagskvällarna framför 50"-plasman. Den var ju dessutom avdragsgill så den grävde inga större hål i plånboken.

Martin tycker det är viktigt att kunna bjuda på sig själv och därför sätter han regelbundet upp showen "Ladies Night". Det är Martins sätt att ironisera över utseendefixeringen i samhället. Han tycker inte att utseendet är någon "big deal". Han värderar den inre skönheten och den rena själen. Det är därför han sätter upp showen. År efter år. Mest som en "kul grej".

Martin anser sig även vara en "god lyssnare". Han är inte rädd för att vara fysisk med sina vänner. Män som kvinnor. Han tittar alla rakt i ögonen och ser till att tilltala personer med namn. Heller en gång för mycket än en gång för lite. Han är innerlig och känslig och faller lätt i gråt om någon berättar något som berör honom.

Martin klär sig fräscht. Luktar alltid gott. Han förstod aldrig vad "metrosexuell" betydde. Det handlar väl bara om att vara hel och ren tycker han. Inga konstigheter.

När han kommer hem från löparrundan har resten av familjen gått upp och det stojas friskt i det rymliga köket. Färskpressad apelsinjuice, caffe latte och surdegsbröd står framdukat. Och en våffla. Det är ju trots allt söndag. Bara fem dagar kvar till fredagsmys tänker Martin och kysser sin fru i pannan.

Sociala Medier = The Holy Graal

När jag började jobba inom reklam och kommunikation och nätet var vilda västern, så fanns det ett mantra som hette "content is king". Det kan ju tyckas självklart att innehåll och substans ska vara bärande komponenter när man skapar något, men saker och ting har förändrats och 2009 är inte 1999.

Nymornade marknadschefer på storföretagen yrar om sociala medier och virala kampanjer som att det är alla lösningars moder. Framför allt tror man då att man talar "kidsens" språk. Så numer har innehållet blivit sekundärt. Det primära är att det kommer ut på nätet fortast möjligt och får spridning. En bra idé i alla ära, men om vi som produktionsbolag inte kan producera den på en dag för att lägga upp den på youtube dagen efter är det bara att gå tillbaka till ritbordet.

Så här kan ett kundmöte låta (och jag har knappt ens överdrivit):

"Vi startar en blogg där målgruppen kan kommentera våra nya produkter!"
"Vad sägs om att lägga ut vår kundservice på Twitter?"
"Vi producerar en film med mobiltelefonkamera för youtube där vi visar vår nya internetbankstjänst!"
"Vad skulle hända om vår VD skapade ett Facebook-konto? Då skulle vi kunna få en bild av vilka våra kunder är!"

Det finns en övertro hos företagen att de kan styra ett nätbeteende samt ett skygglappstänk där de på fullt allvar tror att just deras produkter och tjänster är det som hela världen har väntat på.

Tyvärr kära VD. Det finns bara ett Apple.

tisdag 27 oktober 2009

Roast

Magnus Betnér desperata försök att framstå som den hårda och bittra komikern blir bara mer och mer genant att bevittna. Igår råkade jag snubbla över det grandiosa haveriet "Roast på Berns" där tuffe Magnus skulle skämta om Sofia Erikssons barn. Jag tror inte ens han själv tyckte att det gick så bra, han såg faktiskt ut att skämmas lite när han lämnade podiet.

Fenomenet "Roast" kan i sig vara ganska kul, men i och med att nästan samtliga svenska komiker saknar både känsla och finess blir det bara plumpt, elakt och oskönt.

Fast i ett land där Özz Nujen helt oemotsagd får kalla sig "satiriker" får vi nog de komiker vi förtjänar.

måndag 26 oktober 2009

Antonio, du är sämst!

Idag firar den här sidan en månad och det firar vi med att slå en i en vidöppen dörr. Låt oss diskutera fenomenet latin lover i allmänhet och Antonio Banderas i synnerhet.

Minns ni filmen Desperado som kom för några år sedan? Den där Antonio gick runt i slow motion med en hagelbrakare och där det exploderade över allt? Mitt i all kaos hann han ändå med en passionerad herdestund med Salma Hayek. Övermänniska?

Icke. Han har "latinoblod".

Denna förment kvasi-rasbiologiska förklaring som folk tar till i tid och otid för att rättfärdiga ett tölpaktigt och "eldigt" beteende måste ifrågasättas. Hur många känner man inte som ha kommit hem efter en vecka i Barcelona (som helt felaktigt av vederbörande uttalas med läspljud) och börjat svamla om att de troligen har "latinoblod" i sig? Eller ännu värre: "Jag måste varit latino/latina i ett tidigare liv". Samma människor talar helt plötsligt med yviga gester och hög volym och insisterar på att äta middag tidigast klockan 23. Man börjar även klaga på att alla svenskar är inbundna och tråkiga. Inte alls lika passionerade och carpe diem som deras nyfunna sydländska själsfränder.

Antonio Banderas är själva sinnebilden för denna arketyp. Han är alla svennebrudars våta dröm och antalet svanktatueringar per capita på en Banderas-visning överträffas endast av antalet på ett Power Meet i Västerås. Han är dessutom en i alla avseende kass skådespelare som av slappa regissörer har tillåtits bli en karikatyr av latino-mannen och med ett groteskt överspel genom hela sin karriär stulit varenda scen han varit med i. Det absolut värsta exemplet är en rulle med Stallone där de spelar konkurrerande yrkesmördare. Genom hela filmen glider Banderas runt genomsvettig och säger hårda saker på sin obegripliga rotvälska. Med jämna mellanrum får han utbrott och låter det "sydländska temperamentet" löpa amok. Det är så bedrövligt att en hel armada med skämskuddar borde ingå när man köper filmen.

Till alla utom Rafael Edholm som ser, lär och njuter.

söndag 25 oktober 2009

Lokalpatriotism á la 11661

Jag hade oturen att vara på Kvarnen samma dag som Hammarby vann SM-guld 2001. Då tvingades jag bevittna vuxna män som lommade runt och skakade på huvudet, grät hysteriskt och kramade om allt och alla som kom i deras väg. En mardröm mitt på ljusan dag och jag flydde fältet.

Idag är det dock annat ljud i skällan. En stor del av Södermalm har sorg. Hammarby IF kommer med stor sannolihet att åka ur Allsvenskan och få supportrar kommer att nynna just idag är jag stark på vägen hem till sina arbetarklassanstrukna bostadsrätter. Jag känner enbart glädje. Få saker är fånigare än lantisar likt mig själv som nyinflyttade omedelbart börjar "brinna för bajen" och gasta om "söööders bröööder". Det är samma framkrystade lokalpatriotism som skapat en uppsjö av kläder där man kan förväntas vilja ståta med vilken stadsdel man bor i.

Det finns en annan typ av lokalpatriotism som är lite mer harmlös men desto roligare. Igår hängde jag på Olssons och in släntrar ett par unga sleaze-rockare. Någon av oss sa "se där; här kommer lite sleaze rock!". Detta föll inte i god jord. Den ena av killarna lutade sig fram över oss och på bredaste dialekt brölade han "NEJ, VI ÄR FRÅN GÖTEBORRRRRRRG!!". Som att kombinationen sleazerock och Göteborg tycktes honom fullkomligt absurd.

Man måste älska Göteborgare.

lördag 24 oktober 2009

Djävulen i pennstrecksmustasch

Terry Gilliam, vars karriär verkar ha en Kennedy-aktig förbannelse vilande över sig, kommer snart med filmen som mest är känd för att Heath Ledger tog en en lite för lång sovmorgon och valde att aldrig komma tillbaka till inspelningsplats.

Men det som är mest intressant och det som gör filmen till årets första obligatoriska film är ju givetvis att Tom Waits har rollen som hin håle själv.

Utan tvekan den bästa castingen sen Johannes Brost knep rollen som Joker i Rederiet.

fredag 23 oktober 2009

Hur tänkte jag här?



Vi har alla gjort inköp som i efterhand känts sådär. Oftast händer det när föremålen tas ur sin kontext. Det är många som har burit hem gycklarmössan som kändes så rätt på Roskilde för att omedelbart hemma i Halmstad känna sig som en clown. Vem har inte glidit runt på Balis stränder med en sarong och känt sig lika skön som Beckham för att på Tofta strand bli utskrattad av oförstående medborgare?

Jag är inte på något sätt obekant med det här fenomenet. När jag kuskade runt genom Sydamerika samlade jag på mig så mycket prylar att jag lätt skulle ha kunnat utrustat en hel indianby. Ryggsäcken var till bristningsgränsen fylld med diverse blåsrör, pilbågar, panflöjtar och ponchos som efter en veckas display i hemmet diskret förpassades till skämshyllan på vinden för att aldrig mer återses.

Men är det slut på dumheterna bara för att man blivit äldre och klokare? Icke.

När jag för ett tag sen fick för mig att köpa hörlurar valde jag de som du ser på bilden. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad som hände. Tyckte jag det var lite fräsigt och ungdomligt med dödskallar på lurarna? Kändes verkligen Günthers-designen på högerluren het? Skulle namnet "Skull Candy" signalera att jag är en kille som inte gives a fuck?

Alla dessa frågor söker ännu ett svar.

torsdag 22 oktober 2009

Att jobba med ovilliga rockband

En kompis till mig som regelbundet plåtar för Sonic har berättat en och annan historia om mer eller mindre knepiga artister. De flesta är hur sköna som helst och litar fullt på hennes omdöme och det ger givetvis också bättre resultat, medan andra helt enkelt inte känner för att bli fotograferade. Hur gör man då? Redaktören nöjer ju sig inte med ett dåligt resultat bara för att artisten inte hade "feeling" just den dagen.

Allman Brothers Band var notoriskt ovilliga att låta sig fotograferas och omslagsplåtningen till "Live at Fillmore East" var inget undantag. Den rutinerade rockfotografen Jim Marshall kämpade på och försökte entusiasmera, men det var som att försöka regissera en skolklass där samtliga har ADHD. Paniken spred sig och bandet ville egentligen bara röka gräs och spela blues. Då händer följande. Duane Allman (andra från vänster) får syn på en langare som han kände. Han springer iväg och tar emot en rejäl påse kokain. På sjuttiotalet var ju som bekant droger helt ofarliga och fanns till hands för att främja kreativiteten. Följaktligen sätter han sig med påsen fullt synlig i handen och säger åt Jim att ta bilden. Jim blir väldigt skärrad och föreslår försynt att han ändå gömmer påsen. Duane hade väl en bra dag för han går med på det, och hans luriga min när han gör det får resten av bandet att släppa sargen och alla spricker upp i ett skratt.

Klick.

Låt den rätta bilden komma in



Vissa saker gör amerikanarna bara så mycket bättre än oss.

onsdag 21 oktober 2009

Friluftsfrämjande

Nu när Kung Bore en gång för alla har tagit staden i besittning är det hög tid att inhandla det tråkigaste plagget av alla.

Vinterjackan.

Två vintrar i rad har jag valt att behålla skinnjackan på och nyttja lager på lager-principen, vilket medför en Michelingubbe-look som ingen och allra minst jag är särskilt nöjd med. Så vad gör då den moderna mannen som vill vinterekipera? Styr stegen mot butiken Add Nature.

En sak är säker; någon gång från att jag var liten skogsmulle till dags dato har dramatiska förändringar skett inom friluftskonfektion. 1981 bar man Fjällräven från topp till tå och det var absolut inget som man ville synas med på offentliga platser. Att som barn vara friluftsmänniska på 80-talet var ett svårt socialt stigma.

Dagens friluftsmänniskor är av en helt annan art. De är framgångsrika och fräscha alfamänniskor med mer pengar än vett. Därför är det 2009 självklart att försäljaren står och pratar om jackor som olika "system" och den hugade köparen nickar och instämmer att 6 799 kr är fullt rimligt att betala för en jacka som "garanterat" skulle klara den strängaste Alaska-vintern. Och sannolikt även långskridskofärden i Äppelviken.

Vad blev det för mig då? Med skammens rodnad knep jag en dunjacka med ett "system" som lovade "Angel-wing movement".

Så att. Jorå.

tisdag 20 oktober 2009

Mörkrets Hjärta

Jag är på jakt efter en ny lägenhet. Orsakerna är flera men främst handlar det om byte av miljö samt ett skriande behov av balkong.

När man bläddrar genom bostadsannonserna får man ännu en gång bekräftat att vi Stockholmare är världens mest ängsliga folk. Samtliga lägenheter ser EXAKT likadana ut. Kloner. Konceptet är alltid en mix av nya "fräscha" möbler samt några "sköna" second hand-fynd. Oftast är soffan, matbordet och några lampor inhandlade från Room. Sen framhävs den "personliga" touchen i form av ett antal 60-talsobjekt. Det kan vara ett sideboard av jakaranda och det kan vara en stringhylla i mahogny. För de välbeställda har även Barcelonafåtöljen sin givna plats i den öppna planlösningen.

Så kan man bo och det är egentligen inget fel i det. Men det jag vill satsa på i mitt nästa hem är afrikansk neo-kolonialism. Tänk Kongo anno 1917. Tänk mörkt trä, vita väggar och exotiska föremål från äventyrliga plundringståg. Jag har gjort några ansatser i mitt nuvarande hem, men har ännu inte riktigt vågat löpa linan ut. En djurhud på golvet är ett självklart inslag; jag har för närvarande en ko, men det bör bytas ut mot något mer passande, kanske en zebra eller möjligen en lejon. Vapen såsom sabel och gevär är en nödvändighet och bör pryda ett flertal av väggarna. Drinkvagn på hjul, världskarta från tidigt 1900-tal, elfenbensstatyer och ebenholtsmasker. Listan kan göras lång och tricket är att väl hitta den perfekta balansen mellan museum och funktionellt hem.

En bit Afrika mitt på Södermalm. Klädd i tropikhjälm med en stadig gin & tonic i handen.

Mot Kongo mina herrar!

måndag 19 oktober 2009

Williamsburg = En del av Södermalm

Som sig bör gjorde jag en utflykt till Brooklyn och då närmare bestämt Williamsburg. Ett New York-besök är som bekant inte komplett utan en exkursion till denna lilla hipster-enklav.

Och ja, det var väldigt laid back och trevligt på alla sätt och vis, men känslan av att ha kommit hem lite för tidigt gick inte att skaka av sig. I varje café och i varje bar hör man en uppsjö av olika svenska dialekter talas. Var man än vänder sig och var man än går möts man av överdimensionerade glasögon, ironiska yacht rock-tröjor samt jobba-med-media-ambitioner. Utvandrarna styr inte längre likt Karl-Oskar kosan mot Minnesotas bördiga marker, istället odlar man sina drömmar och sina skägg betydligt längre österut.

Och se upp; snart kommer de hem och tycker att Stockholm känns "trångt"

onsdag 14 oktober 2009

Back in the New York Groove!

Nu bär det äntligen av till NYC!

Jag har inte varit där sedan 1996 då jag firade en magisk jul i Harlem. Det är ju eoner av tid med tanke på att det är en stad som man antagligen borde besöka minst en gång om året. Hur som helst kommer jag mellan torsdag-måndag att befinna mig i Greenwhich Village ("befinna" är verkligen ett ord man bara använder sig av när man vill signalera att man är utomlands.)

Ska försöka ge lite rapporter under tiden, men jag misstänker att aktiviteten på den här sidan kommer vara högst sparsam. Men man vet ju aldrig..

Hej på ett tag.

tisdag 13 oktober 2009

Checklista för amerikanska artister, på besök i Stockholm, som vill ligga efter konserten


  1. Säg "tack" efter första låten. Be publiken lära dig "tack så mycket"
  2. Berätta att du skrev nästa låt efter du blivit dumpad.
  3. Bedyra hur vansinnigt vackra alla är i den här staden.
  4. Jämför med publiken i Göteborg och säg att den var mycket sämre.
  5. Säg att du skäms över George W Bush.

Kunden har aldrig rätt.

Mad Men s.03 e.09. Titta på scenen mellan 10.30 - 10.45.

En minut och femton sekunder som på ett lysande sätt beskriver mitt yrke.

Mr. Diamanté - vän eller fiende?

Korrespondensen med Mr. Diamanté tar en ny dramatisk vändning! Jag ska tillsammans med de glada gossarna på 42Film utveckla ett långfilmsmanus som ska handla om vad som kan hända om man svarar på ett Nigeriabrev. För mer information kring det här spännande ämnet kan ni med fördel klicka på länken nedan:

http://mansmakingmillions.blogspot.com/

Filmen kommer alltså att inledas med de magiska orden: "Based on a true story"

måndag 12 oktober 2009

Uddevallas sista Ninja

När jag växte upp på 80-talet fanns det en filmgenre som stod väldigt högt i kurs hos tonåringar med kampsportsambitioner:

Ninjafilmer.

Genrens fixstjärna var Sho Kosugi. Han var världsmästare inom allt och gjorde de absolut mest spektakulära filmerna. Sho lärde oss genom filmer som exempelvis "Revenge of the Ninja" att man kunde:
  • Hoppa från en byggnad upp på en helikopter, stoppa rotorbladen med sina bara händer, hålla fast dom till helikoptern störtar i marken bara för att strax innan teleportera sig själv tillbaka upp på hustaket.
  • Använda kaststjärnor som ofta var både träffsäkrare och dödligare än maskingevär.
  • Göra sig osynlig.
  • Hypnotisera människor.
  • Besitta stora kunskaper inom magi.
Som ninja var man kort sagt en väldigt mäktig människa.

När ninjor tas ur sin kontext, som i det här fallet amerikansk C-film, blir detta om möjligt ännu mer löjeväckande och nu för tiden existerar ninjor nästan enbart i ett ironiskt sammanhang på internet.

Ironi var dock inget vi utövare av "ninjutsu" som höll till i Uddevallas skogar begagnade oss av. På 80-talet hade nämligen "alla" ett förhållningssätt till ninjor och de gjorde att charlataner som "ninjamästaren" Roger kunde lura av oss en ansenlig del av vår veckopeng. Han hävdade att han i hemlighet hade lärt sig "the way of the ninja" i slutet på 70-talet när han bodde i Japan. Vi lyssande storögt på hans historier om hur han hade drillats i närstrid av en ninjamästare och hur han hade lärt sig behärska samtliga vapen i ninjans ansenliga arsenal. Han visade oss nunchakus, olika typer av svärd och givetvis kaststjärnor (som vi i smyg tillverkade egna i träslöjden). Men det jag minns klarast var när han skulle lära ut användandet av "ninja claws"

Detta mäktiga redskap skulle göra oss smidiga som leoparder så att vi skulle kunna fly från fienden genom att snabbt klättra upp i träd och sedan prickskjuta med de dödliga kaststjärnorna.

Tänk ett gäng 13-åringar med ensiffrigt BMI.

Tänk väldigt höga träd.

Det gick sådär.

söndag 11 oktober 2009

Carpe Diem

Söndag.

Vilodagen. Dagen då vi reflekterar över helgens desperata dekadens och dess alltid lika förutsägbara förödmjukelse och det faktum att kärnfamiljen känns lika avlägsen som Haley´s komet.

För det är Patrik Isakssons liv vi strävar efter.

Han har en blond, lite busig fru som ofta kryper upp i soffan och "myser". Hon bär en lika mysig kofta och dricker gärna ur sin stora tekopp när hon bläddrar lite förstrött i Amelia. Där sitter hon och bara njuter. Blickar ut över Björknäs. Bejakar livet. Väljer glädjen.

Två härliga & spontana barn (Tim och Alex) springer runt i huset och busar. Då händer det ofta att hennes blick möter Patriks och de båda ler. De skakar lätt på huvudet i samförstånd så som bara de som har dragit högsta vinsten i genlotteriet kan göra.

Patrik kanske känner för att fånga dagen lite och släntrar ner i källaren. Han hänger på sig Martin-gitarren som han köpte för dyra dollars i Chelsea strax efter genombrottet 1999. Han filar lite på en låt som han jobbat med ett tag i hemmastudion. Den heter "Lyckan finns i dina ögon". Han tror på den. Hans fru älskar den. Den är lite rockigare än hans tidigare material. Lite mer som tidiga Tom Petty.

Framåt eftermiddagen stuvar de in sig själva och ungarna i den splitter nya Mitsubishi Pajeron som de enades om till slut. Visst, den drar kanske lite mer än förra bilen, men det finns pengar. De åker till Bauhaus i Sickla och Patrick köper en ny skruvdragare för 4 000 kr. Det är alltid bättre att satsa på kvalitet resonerar Patrik. Inget skräp från Kina.

Senare under kvällen står Patrik och skruvar upp de måttbeställda badrumsskåpen. Mahognyn matchar perfekt med den italienska sjöstenen som de importerade efter den senaste Italienresan. Han är väldigt nöjd över hur de blev. Men han är nästan ännu mer nöjd med den nya skruvdragaren. Den är perfekt tycker han.

Han tycker att livet är perfekt.

Sånt liv vill man ha.

Samt en cyanidkapsel.

lördag 10 oktober 2009

Avlyssnat backstage

Gene: Jag har en idé hur vi kan tjäna lite mer dollars.

Paul: Jag gillar vad jag hör!

Gene: Vad sägs om att spela in samtliga konserter på den kommande turnén och ge ut dom på CD?

Paul: Bra idé! Men jag har hört att folk inte köper CD-skivor längre..

Gene: Jo, förvisso..men om vi gör så här då. Vi buntar ihop alla och säljer dom i en exklusiv box. Vi gör det till ett samlarföremål för de riktiga fansen. Det är ju trots allt för fansen vi håller på med det här!

Paul: Du menar att fansen ska köpa 40 inspelningar med exakt samma låtar men från olika arenor?

Gene: Eh...ja..

Paul: Men vi måste tänka på kidsen också; vad sägs om att slänga med några såna där USB-grejer. Kidsen gillar sånt som är modernt.

Gene: Så länge vi gör det för fansen så är det helt OK.

Paul: Priset då?

Gene: Först tänkte jag typ 1295$ men det kändes lite styvt för fansen så vad sägs om....1145$?

Paul: 1145 är en rund och fin siffra. Vi kör på det.

fredag 9 oktober 2009

Fredrik Strage; min bästa vän

För ett antal år sen var det nära att jag började jobba som musikskribent på DN. Sen kom en viss Fredrik Strage och visade intresse för samma tjänst..

Så det närmaste jag kommer DN nu är den tvångsmässiga prenumerationen och den här "Hej konsument"-enkäten från På Stan.

Så här kommer facit.

Bästa promenad:
Gamla Stan på vintern.
Favoritgata: Ringvägen
Favoritdrink: Pina Colada
Äter lyxmiddag på: Le Rouge
Bästa mikromaten: Tapas
Favoritförort: Kungsholmen
Fikar gärna på: Skånegatan
Bästa lunchställe: Harrans Kolgrill
Bästa brunchen: Fåfängan
Bästa kaffet: Macchiato
Bästa konsertlokalen: Strand
Bästa baren: Snotty
Här bjuder jag mamma på middag: Mattias Dahlgren
Här bjuder jag pappa på middag: Bistro Ruby
Senaste Stockholmsupptäckt: Radissons hotellbar på Vasagatan.
Senast sedda teater-/dansföreställning: I väntan på Godot
Senast sedda utställning: Naomi Harris - America Swings
En bra gå bort-present: Åkband på Gröna Lund
Favoritlyxartikel: Gåslever
Läser just nu: Generation A av Douglas Coupland
Läser helst: Filter
Favoritråvara: Lamm
Favoritfärg: Gult
Favoritmärke: Encore
Favoritskor: Sneakers i alla dess former.
Klädkonto per månad: Snittar kanske 2 000 kr
Dricksprocent: 15%
Modeförebild: 1975 års upplaga av Bruce Springsteen
Motionerar: Springer runt Årstaviken med ojämna mellanrum
Det dyraste jag har köpt: Ringvägen 141a
Favoritprodukt på Systemet: Bollinger
Favoritprodukt på Apoteket: Allt som förhindrar smärta och kroniska sjukdomar
Bästa fyllekäket: Äter aldrig på fyllan
Lyssnar på: Allt med gitarrer
Bästa förfestmusiken: Kiss
Senast gnolade: Min senaste hit
Senast köpta skiva: En bänkskiva i valnöt
Mitt sämsta köp någonsin: Bondegatan 3B nb
Dansar helst till: Slayer
Senaste impulsköp: En resa till NYC
Senaste fyndet: Christopher Panov
Senaste secondhandfyndet: En alldeles för kort romans
Fulaste klädfärg: Khaki
I dvd-spelaren/datorn: HBO
Användbar pryl: Facebook
Mode jag aldrig vill se igen: För stora glasögon på reklamare.
Värsta huvudbonaden: Gycklarhatt
Bästa huvudbonaden: Tom Waits-hatt
Favoritaccessoar: Ipod
Bil/Transportmedel: Vespa
Återvinner: Förhoppningsvis det jag har förlorat
Hejar på/håller på: Alla lag som slår Hammarby
Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Sms

Mans om sina rädsla för kvinnor

torsdag 8 oktober 2009

Elitism är bra

Egentligen borde jag inte skriva om Nobelpriset i litteratur och jag ska förklara varför:

Även om jag har läst en och annan bok, även sådana utan bilder, är jag helt på det klara med att min åsikt om vem som bör vinna nobelpriset, i vilken kategori det än må vara, är fullständigt ointressant!

Jag känner fullt förtroende att akademins snille och smak vida överglänser min egen och att de enligt sina stadgar, regler och traditioner är fullt kapabla att fatta det beslutet utan att rådfråga vare sig mig eller aftonbladets läsare.

Så nu fick vi Herta Müller att upptäcka.

Deal with it.

Hej. Nu slår jag in en vidöppen dörr

Att amerikanarna är heltokiga tycker vi lite till mans här i Sverige. Vi älskar att påpeka vilka religiösa och vapengalna hycklare de är och vi rynkar unisont på näsan åt dödsstraff och ytlighet. Under åtta långa år fnös och förfasade vi oss över Dubya på parmiddagar där konsensus och rödvin stod på menyn. Att Sverige är världsmästare på precis allt var inget vi ens behövde diskutera.

Men det är ju faktiskt för jävla roligt att en hamburgerrestaurang i Södern en kväll fick slut på vanligt bröd och en rådig restaurangchef gick över till grannen Dunkin´Donuts och köpte upp ett par hundra munkar som ersättning.

Resultat? En braksuccé!

Trenden har nu spridit sig över hela södra USA och folk köar för att få i sig sina 1500 kalorier!

USA är toppen och snart är jag där. Jag kommer nog tyvärr vara lite för långt norrut för att kunna testa denna anrättning, men drömmen lever!

Tills dess fortsätter jag att äta mina "fräscha" sallader till lunch.

onsdag 7 oktober 2009

Unik bild

Jag har efter flera år av sökande hittat en bild på Veronica Maggio där hon inte har öppen mun.

Klipp ut och spara.

Verklighetens Folk vs Den Radikala Eliten

Verklighetens Folk har genom Aftonbladet.se gjort sin röst hörd angående vem som bör vinna Nobelpriset i litteratur.

5076 personer har röstat.

3274 av dom har röstat på Astrid Lindgren.

294 på Jan Guillou.

106 på Camilla Läckberg.

Göran, du har inget att oroa dig för vid nästa val. Folket är med dig.

tisdag 6 oktober 2009

Istället för Anna Anka

Vem behöver svensk trash-TV när det finns HBO?

Entourage s.06:
En säsongsavslutning som var ett formidabelt feel good-fyrverkeri. Avsnittet rymde så mycket upprättelse och botgöring att man fick känslan av att det var ett definitivt serieavslut. Ari Gold slöt fred med sin gamla arbetsgivare och nemesis, övertog hans företag samt förverkligade Lloyds dröm om att bli agent. E förlovade sig med Sloane, vilket kändes väldigt otippat och förstärker bara känslan av att serien nått vägs ände. Johnny Drama, som hela tiden lidit av noll karaktärsutveckling och som de senaste säsongerna närmast börjat likna en seriefigur, kom underfund med sina neuroser och mötte tack var det en andra vår som skådespelare. Turtle hade det, tappade det, ville ha det tillbaka, lyckades inte och åkte istället och mötte upp Vince för dekadent leverne i Italien. På det stora hela måste man ändå se det som en misslyckad säsong som förhoppningsvis är den sista.

Bored to Death s.01:
Har verkligen hitta formen i och med det tredje avsnittet. Jag blev lite provocerad av den tröttsamma quirkyness som genomsyrade de två första episoderna, men nu har manusförfattaren slipat sitt gehör, regin är tight och karaktärerna börjar bli helt magiska. Ted Danson som den gräsrökande, sexmissbrukande alfahanen är sanslöst underhållande i sin kombination av aningslöshet och passiv aggressivitet. Zach Galifianakis som Jason Schwartsmans bästa kompis excellerar i komisk timing och fingertoppskänslan för birollerna är total. Avsnittet innehöll även en helt lysande cameo av Jim Jarmusch.

Curb your Enthusiasm s.07:
Världens bästa Larry är tillbaka och även här var jag aningen skeptisk till de första avsnitten. Tyckte att han hade tappat lite och gick på rutin och tomgång (kanske i och för sig säger mer om mig än om serien) Men nu med Seinfeld-plotten, kombinerat med Larrys försök att vinna tillbaka Cheryl, som sannolikt kommer löpa genom hela säsongen, känns det som konflikten är satt och att det kan bli en riktigt rolig resa även den här gången.

Tittar även pliktskyldigt på Mad Men, förväntansfullt på Dexter och vördnadsfullt på Californication.





Hur det blev.

Igår satt jag och drack med en vän som jag har känt i tjugo år och man kan väl lugnt konstatera att våra vägval i livet ser lite olika ut. Han är gift, har tre barn, villa, volvo och är anställd inom den offentliga sektorn. Jag; well...not so much.

Vi satt och självömkade, för det är vår självklara rätt som män i 30-årsåldern när timmen är sen och ölen är god. Han pratade om glädjelösa konferensromanser och ett äktenskap vars passion har falnat. Jag pratade om resor som aldrig gjordes, om saker som aldrig sades och om risker som aldrig togs. Livet kanske inte riktigt blev som nån ut av oss tänkt när vi tidigt 90-tal stod där i skolan med våra överdimensionerade kockmössor. Men när jag säger att det inte blev som vi tänkt oss menar jag det som något odelat positivt.

Den sannolikt deppigaste tiden i mitt liv var mellan 1993-1995 när jag jobbade på en lunchrestaurang i Göteborg. Jag gick upp 05:30 varje morgon för att hacka lök samt bli mobbad av en satanisk köksmästare. För detta gissel belönades jag med 10.400 kr i månaden och en stukad självkänsla. Varje morgon såg jag mig själv i spegeln och ställde frågan: varför gör jag det här? Hur hamnade jag här?

Idag hade jag ett möte hos en "fräsch" projektledartjej med hästsvans, felfria gener samt en klinisk brist på originella tankar. Där satt jag och proffslog och hävde ur mig lagom diffusa meningar för att kunna dölja det faktum att jag inte en enda gång under tre veckors tid ägnat en enda tanke åt att "krea" fram ett "tänk" åt henne. Det blev inte riktigt som hon hade tänkt sig kan man säga.

Men ärligt talat, blir det någonsin det?

Öppet brev till allmänheten (alltså mina tre followers)

Hej kära läsare,

Som vi alla vet bygger allt bloggande på kontinuitet. En ändlös ström av lustigheter, sarkasmer och vardagsbetraktelser ska porla och liva upp både ens egen och andras vardag. Uppdatering ska ske minst en gång om dagen annars tappar man momentum. Just nu är det väl si och så med den varan, men som en av de första redaktörerna på The New Yorker brukade uppmana sina skribenter; "don´t get it right, get it written".

Med de orden önskar jag er en fantastisk dag.

söndag 4 oktober 2009

Bondfångeri

Annonsen lovar stort. Om du betalar 494 kr inkl. moms kommer du under ledning av glädje-evangeliets egen nestor Kay Pollak, att få "tre timmar fulla av skratt, spännande tankar och insikter". Det innebär bland annat att vi får lära oss:
  • Att se problem som möjligheter
  • Att undgå att bli offer för andra och för omständigheter
  • Att bli den styrande kraften i sitt eget liv.
Men framför allt ska vi få lära oss att "välja glädje". Motfrågan är given; tror verkligen Kay att någon aktivt väljer bort glädje? Och är verkligen filmvärldens omvittnat suraste gubbe auktoritet på ämnet? Den kväljande livsåskådning som han prackade på oss via 00-talets mest förljugna film, "Såsom i himmelen" borde räcka som svar på den frågan.

lördag 3 oktober 2009

Helgen är räddad

Tre egenskaper som värderas högt om man är svensk (eller om man är svensk och ska skriva en framgångsrik kontaktannons).

1. Att uppskatta långa promenader i naturen.
2. Att älska husmanskost.
3. Att läsa en "god bok".

Varför man måste använda sig av prefixet "god" innan är lite oklart. Finns det någon gråzon här? Finns det böcker som smakar ok, men som inte nödvändigtvis är "goda"?

Efter jag har läst den här högen ska jag återkomma till det.

fredag 2 oktober 2009

"The creepy things I`ve done..."

Säga vad man vill om det som har hänt men att det är en imponerande krishantering kan inte någon förneka. Att i sitt eget program, på sitt eget oefterhärmliga vis, göra en total pudel och därigenom delvis detronisera situationen är ett skolboksexempel på hur man gör när man bestämt sig för att inte ljuga och istället ta kontroll över situationen.

http://www.youtube.com/watch?v=nKGnzpFftKA&feature=player_embedded


Jag lägger alltså inte in någon värdering i eventuellt otrohet, ej heller gubbslemsfaktorn, jag är bara imponerad av hans "risk management" i vad som trots allt kan innebära ett väldigt ovärdigt slut på en lång och illuster karriär.

Sen är det ju närmast surrealistiskt att höra publiken både jubla och applådera för att de inte är riktigt säkra på om han skämtar eller inte.

Charader på flygplats

"Har ni tänkt på det hära med flygplansmaten liksom..asså vad är grejen med alla små förpackningarna? När jag flög häromdagen..."

Ja, ni kan resten.. Vi har ju alla hört flygplansvitsar levereras av komikernas bottenskrap och vi har alla blivit lika generade, ja nästan kränkta av deras verbala våldförelse. Men det finns en annan aspekt av flygande som retar mig mer än allt annat.

Säkerhetskontrollerna.

Att denna charad ännu fortgår i kölvattnet av 9/11 är rätt märkligt med tanke på att facit är allt annat än imponerande. Det finns ett otal exempel på reportrar som har lyckats smuggla med både bomber och granater för att påvisa säkerhetsbristerna. Så hela upplägget är ju enbart en charad iscensatt för att vi som resenärer ska känna oss säkra och fortsätta flyga. Det finns ju INGEN som på allvar tror att de nånsin kommer stöta på något av värde. Försvarare av de förnedrande kontrollerna brukar slänga sig med det trötta "har man bara rent mjöl i påsen"-argumentet men det är ju inte de det handlar om. Det handlar ju främst om värdighet och integritet.

Med andra ord; jag sprängs hellre i luften än att tvingas stå i strumplästen framför en svagbegåvad Securitasvakt.

Det finns även vissa frågetecken inför vätskerutinerna. Om nu samtliga vätskebehållare över 100 ml är potentiella massförstöreslevapen som inte under några omständigheter får medföras på planen, varför slängs då alla i en och samma korg vid säkerhetskontrollen? Borde inte faran multipliceras då? Massa farligheter på liten yta?

Eller, hemska tanke, värnar de inte om resenärernas säkerhet förrän man sitter på planet?