Kondenserat bokslut

Nu är året till ända, nu är året slut.

En tre punkters sammanfattning:

• Ett oundvikligt haveri
• Ett grandiost misslyckande
• En lovande avslutning

Kom igen 2010. Nu kör vi så det ryker och lämnar 2009 i aska.

Roman gråter ut

Roman Polanski var citerad i gårdagens DN:

"...så hjärtevärmande det är, när man sitter inlåst i en cell, att höra detta mummel av mänskliga röster och av solidaritet i morgonposten."

För det första herr Polanski, så sitter du inte en cell. Du sitter med fotboja i din lyxvilla i Schweiz i tillfällig husarrest. Frågan är; varför har så många prominenta figurer inom kulturlivet ställt upp för Polanski? Det har skrivits under manifest, av bland andra Wes Anderson och Woody Allen, för att rentvå den åldrade regissören. Fast med tanke på Woody Allens något tveksamma inställning till väldigt unga flickor, känns det mer som en björntjänst. Till och med Frankrikes kulturminister Bernard Kouchner har gått ut och sagt att han inte tycker att Polanski har behandlats så "trevligt". Vad säger Roman själv då i sin egen självbiografi?

"I couldn´t equate what had happened that day with rape in any form"

Men vad hände då egentligen på Mullholland Drive den 10:e mars 1977 hemma hos Jack Nicholson?

Enligt Samantha Gailey, då 13 år, hände följande: Roman bjuder på champagne och lugnande droger och ber henne ta av sig naken så att han kan fotografera henne för Vouge. Samantha går med på detta. Sen vill Roman bada. Han tar av sig alla kläder och uppmanar Samantha att göra detsamma. De sätter sig båda i jacuzzin. Hon i ena änden och Roman i andra. Roman närmar sig henne och lyfter upp henne på kanten och utför oralsex på henne. Samantha säger nej. Roman hör inte detta utan fyller på hennes champagneglas. Han fortsätter sen, trots att Samantha säger nej, med att vaginalt penetrera henne. I förbifarten frågar han om hon äter p-piller. Samantha säger nej. Roman tar därför det säkra före det osäkra och övergår till analsex. Återigen säger Samantha nej. Efter några minuter går det för honom. Han kliver upp ur badet, klär på sig och lämnar rummet.

Så frågan man måste ställa till Polanski, Allen, Kouchner och alla andra som försvarar honom; exakt vad i den här historian är det som inte är våldtäkt?

Nyinspelning

Hej. Jag har varit och sett Dansar med Vargar i 3D

Den hette Avatar.

För vem?

För mangroveträsken?

Eller för "gröna" Konsums varumärke?

På Twitter är det ingen som myser

Jag hade en diskussion med min syster om Twitter vs Facebook. Nu under julen har det visat sig med all önskvärd tydlighet att allt det som en gång var roligt med folks FB-status en gång för alla ha migrerat till Twitter. Om Facebook är TV4 så är Twitter Vice TV.

De neutrala, trevliga och ibland provocerande ointressanta statusrapporterna är många. Status såsom "mys med familjen efter julklappsöppning", "nu har det fallit snö" och "mätt och belåten" är mer regel än undantag i juletid. Det är ungefär lika tråkigt som en Malou von Sivers-intervju. Så var finns den sanna skildringen av folks Norén-jular? Var kan man läsa härliga hembygdshån och bittra berättelser från middagshaverier? Twitter såklart. På Twitter vågar folk fortfarande vara subversiva och vassa eftersom det fortfarande är en typ av frizon. Den dagen man accepterar chefens och mammas friendrequest på FB begränsas ju yttrandefriheten omedelbart och varken man vill eller inte läggs en våt filt över tangentbordet. Till Twitter har de inte hittat ännu.

Så passa på. Börja Twittra. Innan det är för sent.

I think my blackness is interfering with the computer's ability to follow me,

Vem hade kunnat tro att världens största datortillverkare anställer produktutvecklare som är ogenerade rasister? Är det verkligen sanktionerat på chefsnivå att afroamerikaner ska betraktas som icke-personer av datorns hårdvara? Många frågor söker svar...



Efter att filmen blev viral kände sig H&P nödgade att gå ut med en kommuniké:

"Vi tackar Desi och alla människor som har sett och kommenterat filmen. Tekniken vi använder oss av mäter ljusskillnaden i kontrasten mellan ögon, haka och näsa. Vi tror att kameran kan ha svårt att "se" skillnaden om det är undermålig belysning av ansiktet. Vi jobbar konstant med att förbättra vår teknik och hoppas att kunna åtgärda detta."

Ett kliniskt standardsvar från ett företag med tydlig ingenjörskultur. Men problematiken kvarstår. Om ditt ansikte av en eller annan anledning är för mörkt så kommer kameran inte att se dig! Vi kan med andra ord dra slutsatsen att det egentligen inte är personalen som är rasister utan att det är hårdvaran.

Ännu ett tungt skäl att gå över till genomhyggliga Apple.

Hemvändarkväll

På kortsidan av bordet, där sitter han den snygge från Robinsson som åkte ut lite för tidigt. Han håller låda och betahanarna runt bordet suger i sig varenda ord. Åtminstone 50% av tjejerna i rummet kommer/vill/bör/måste ligga med honom. Vi går till baren och med B52, tändstickor och ansträngda leenden partar vi like it´s 1989.

Från det öppna köket ser jag min gamla klasskompis Andreas. Han viker ner sin molokna blick när han ser oss. Han låtsas ett tag, sen "upptäcker" han oss och hälsar. Numer har han en hårfärg som nog måste kallas "svart tulpan". Han har nu-metalskägg och lassar tröstlöst upp drivor med nachos och köttfärs. Han har en ylande varg tatuerad på vänster axel. Han kommer aldrig ut och hälsar. Upp för trappan syns Roger vid blackjacken. Han har druckit sen i morse. Han ser inte när han vinner, stannar aldrig vid 19 och croupiern strippar honom på varenda hundring han har. Fram kommer Jonas som flexar sitt vaxade bröst och visar upp sin AIK-tatuering och brölar att han hatar alla judar; "Det är jävla Israels fel liksom". På dansgolvet börjar två killar att slåss. Oklart varför. Det knuffas och bufflas och sen kommer en dansk skalle. Då kommer vakter som får använda både handklovar och walkie-talkie. Min kompis raggar upp en tjej som är född 1989. Hon gillar hans mustasch. Men hem till henne kan det inte gå för där bor hennes kille, så det får bli toaletten. Men han kommer snabbt tillbaka. Med skammens rodnad säger han att han fick kalla fötter när han började tänka på sin fru, så det blev "bara lite hångel". Bredvid oss finns en liten scen där en livstrött kvinna sitter med sitt förinspelade enmansband och slaktar evergreens. Ett par som förtjänar varandra fylledansar till hennes tolkning av Country Roads och de skriker att de älskar henne.

Vi dricker snabbare nu och konstaterar att 1974-tåget måste ha avgått för många år sen. 1984-loket dundrar däremot runt över våningsplanen, fyllt med Big Brother-rejects och vi känner oss som museumföremål. Kuriosa som ingen varken ser eller hör. På vägen ut ser vi att Anders har bestämt sig för att slåss med dörrvakten. Det går sådär och han dras ut på gatan och trycks ner i en snödriva av tre vakter. Anders flickvän står med sin mobil och filmar hela förloppet och skriker att hon ska anmäla "alla jävla facister" samt lägga upp filmen på youtube. Polisen kommer och packar in Anders. Snön faller och det finns inga taxibilar.

Välkommen hem. Det är hemvändarkväll.

Saker ni bör veta om Göta Kanal 3

Antal gånger Janne "Loffe" Carlsson upprepar skämtet "Här ligger en gravad hund".

Fyra.

God Jul, eller?

Att få opersonliga God Jul-hälsningar via sms, Twitter eller Facebook känns ungefär lika roligt som att få ett presentkort på en CD-skiva i julklapp.

Arne Weise - "Det är Kalle Ankas fel!"

Jeremy Stahl skriver en rolig krönika i Slate om svenska folkets besatthet av att titta på halvsekelgamla Disney-filmer på julafton. http://www.slate.com/id/2239252/pagenum/all

Traditionen är ju mer än lovligt bisarr och jag mår lika dåligt av den som jag gör av alla andra tvångsmässiga kollektiva ritualer som vi ägnar oss åt. Men det är inte det som jag fastnade för i artikeln. Det absolut roligaste är citaten från Arne Weise där han indirekt beskyller Kalle Anka för att ha orsakat hans tre skilsmässor. I och med att han "tvingades" att direktsända julhälsningen kunde han ju inte vara hemma på julen och vara "en god far och en god älskare". Han fortsätter: "jag var inte lätt att leva med, jag var på dåligt humör på grund av nervositeten innan direktsändning och väldigt trött efteråt".

Så skilsmässorna kan inte ha berott på att Arne var hyfsat glad i flaskan och lite "kramig"? Nej, skyll på Kalle Anka för all del. Vi får även veta att sista gången Arne tände ljuset i rutan, 2002, tog han stora mängder morfin på grund av tilltagande prostatabesvär.

Arne Weise: "Jag var hög som ett hus"

Klassiskt.

Aj! Jag slog i huvudet, det är så lågt i tak

Linda Leopold skrev roligt i DN om Nobelspektaklet den 11:e december. Texten innehöll höjdpunkter som ”Hertha Müller var det tjusigaste som kommit från Rumänien sen Dracula" och att prinsessan Madeleine i sin klänning kunde ”förväxlas med en gran” samt att det såg ut som att drottning Silvia ”draperat sig i Drottningholms gardiner”. Av tio omdömen var hälften diss och hälften hiss. Säkerligen vad lärarna på Journalisthögskolan skulle ha kallat "balanserad rapportering". Men det tyckte inte DN:s nya chefredaktör Gunilla Herlitz.

Herlitz har gått ut stenhårt för att göra sig mer impopulär än Christina Jutterström. Hon uttalade sig nyligen i Medierna i P1 och ondgjorde sig över Leopolds rapportering och anklagade henne för att sakna "glimt i ögat" och "finess". Som att det handlar om det Gunilla! I och med att hon rev sönder Linda Leopolds frilanskontrakt gjorde hon väldigt klart var hennes lojalitet ligger. Där Herlitz kommer från är blått blod att betrakta som det absolut finaste som finns och att kritisera kungshuset är helt oacceptabelt. DN under Herlitz ska rätta sig i ledet och ägna sig åt precis samma hovsamma, okritiska och ryggradslösa rapportering som övrig massmedia.

I samma intervju säger hon att det absolut roligaste med det nya jobbet är att omge sig med så många "fantastiskt duktiga" medarbetare. Men hur ska DN kunna behålla sina vassa skribenter och sticka ut om man har en chefredaktör som är nere och styr på detaljnivå? Hur ska Strage, Croneman, Benke, Kjöller och Hellqvist kunna behålla sin udd om det finns ett underliggande hot att man plötsligt kan betraktas som "finesslös" och per omgående få kicken? Jag har en lösning, och det är medelmåttans tyranni. Varför inte låta typ Per Landin, Johan Esk och Georg Cederskog skriva hela tidningen så att ingen någonsin blir provocerad, upprörd eller engagerad. En sval och corporate-anpassad trivselskrift där allt är skrivet med "finess" och DN Söndag är flaggskeppet som styr armadan.

P.S. Hej SvD. Du har just värvat en ny prenumerant utan att behöva lyfta ett finger. D.S.

Om sex, droger men ingen rock

Det är mycket tal om sexmissbruk i diverse mediekanaler just nu. Roger Nilsson, den gamle skepparen, "talar ut" i DN om sitt missbruk och hur han brukade ha en kvinna i varje hamn. Celebrity Rehab with Dr Drew visar C-kändisar som med skammens rodnad lämnar över sina vibratorer och porrfilmskollektioner för att sedan tampas med sina "problem". De vägleds av den myndiga Dr Drew som levererar trovärdiga analyser och det är verkligen fantastisk TV. Men är sex verkligen ett problem? Ja, kanske för vissa. Går det att klassificera som ett missbruk? Det är jag inte så säker på. Och var står Göran Hägglund i frågan?

Ordet "missbruk" är inte så lite stigmatiserande och att förknippa det med sex blir lite som att likställa heroin med dopamin. Det ena är kemiskt och inte så bra, om man inte råkar heta Keith Richards, det andra är bra för alla, inklusive Keef. Att referera till sitt missbruk kan även fungera som en smidig friskrivning för sitt beteende; "Ja, jag har varit otrogen, men det var inte jag! Det var mitt missbruk som styrde mig!". Inte helt otippat har Dr Drew gått ut i pressen och antytt att Tiger Woods "förmodligen är sexmissbrukare".

I USA är detta en het potatis och risken att man är i farozonen är ganska stor om man lyssnar till exempelvis Patrick Carnes, USA:s ledande expert på sexmissbruk. Enligt honom är man i farozonen om man någon gång genom sexuell aktivitet har "skadat någon känslomässigt", "använt sex och romantiska fantasier som en verklighetsflykt" eller "känt sig styrd av sitt sexuella begär". Med andra ord är alla som någon gång har haft en olycklig romans, tittat på porrfilm eller gått på krogen för att ragga, i farozonen. Personligen tror jag att det bara är gammal hederlig moralpanik och den religiösa högern och dess politiska företrädare Moral Majority har vädrat morgonluft och satsat allt på en kraftfull offensiv. Vi hedningar i norr kan strunta i det och bör fortsätta leva som vi alltid har gjort; enligt det Dionysiska arvet.

Men om ni känner att moralpaniken är er övermäktig bör ni kanske ändå klicka här: http://www.sexhelp.com/sast.cfm

Gissa yrket?

Är mannen på bilden:

1. Astrofysiker på MIT i Boston.
x. Creative Director på DDB New York
2. Mentalpatient

Gamla Stan kl 13:43

Önskas: En jul helt befriad från julklappsritualen.

Finnes: Ingen förståelse.

Konsensus råder

Animal Collective har gjort årets bästa platta. Tydligen.

På riktigt? Årets bästa?

Kan det verkligen stämma? Vem kan jag prata med om det här?

Jag och Zico

Att fotbollsspelare emellanåt krisar efter karriären och drabbas av existentiella (nåja) bryderier är inget nytt. Tina Nordlund valde tydligen att lyssna inåt och det resulterade i en DVD om Yogans grunder. Produkten som vi alla har väntat på. Johnny "Il Ciclone" Ekström har haft stora problem att acklimatisera sig till vardagen efter sin långa och brokiga proffskarriär. En vän till mig som var med i TV-laget berättade att Cyklonen har mojnat ganska ordentligt nu och att han numer tjänar sitt leverbröd på att sälja träningsutrustning till företag, med en kronisk livsleda som följd. Men det är mer intressant att prata om de runt om kring spelarna som hittar egna kreativa sätt att profitera på gamla stjärnors falnande stjärnglans. Ofta helt skamlöst.

När jag var i Rio för några år sen hamnade jag i en fotbollsbutik. Bakom disken stod en herre i 50-årsåldern som såg väldigt bekant ut och jag var tvungen att fråga om han var någon gammal storspelare från det glada 80-talet. Svaret var nej. Däremot berättade han att hans bror var den gamla målspottaren Zico; en av världens absolut bästa fotbollsspelare på 80-talet. Han berättade att han var såpass lik sin bror, att han för att dryga ut inkomsterna ibland jobbade som Zico-look-a-like! Detta innebar att man kan ta bilder på sig själv tillsammans med honom i rollen som "Zico", han signerar gamla foton på Zico, han berättar om "sin" tid som spelare i Italienska ligan och om sin besvikelse efter VM-fiaskot 1982. Han går alltså helt in i rollen som sin bror och alla som träffar honom i dessa sammanhang köper läget. När han agerar Zico så är han Zico. Jag har aldrig, varken före eller efter, hört talas om något liknande!

Jag är fortfarande inte helt på det klara om det bara är bortom tragiskt eller om det är en fullkomligt genialisk affärsmodell. Eller om det är både och.

Tillbaka till skolbänken

http://www.roguefilmschool.com

Vad man inte får: ...will not teach anything technical related to film-making.

Vad man får: ...learn the art of lockpicking. The exhilaration of being shot at unsuccessfully. The creation of your own shooting permits. The neutralization of bureaucracy. Guerrilla tactics. Self reliance.

Hur man lär: Censorship will be enforced. There will be no talk of shamans, of yoga classes, nutritional values, herbal teas, discovering your Boundaries, and Inner Growth.

Varför fanns inte den här skolan för 11 år sen när jag började på Biskops-Arnö?

Werner, jag älskar dig av hela mitt hjärta.

Nischad produkt

För män som vill ligga med Laila Bagge.

Fotoface

Veronica Maggio kör med halvöppen mun och sängkammarblick. Natacha Peyre har patenterat titta-över-axeln med snett leende. Carolina af Ugglas; galen blick med vansinnesmun.

Miss Li har valt en lite annan approach på de senaste bilderna.

Folkia - cynism i sin ädlaste form

Att ha makt över orden. Var det något republikanerna i USA var bra på under Dubya var det just det. Det gör att man kommer undan med att kalla arvsskatten "Death Tax". Aningen knepigt för en politiker att rösta för en skatt med ett sådant namn eller hur? De kunde även på ett slugt sätt öka kontrollen av sina medborgare med hjälp av "Patriot Act". En amerikansk politiker som är "emot" patriotism är ju lika rökt som en ål.

Ett ännu slugare exempel har vi faktiskt här i världsmästarlandet Sverige, nämligen mikrolån. Muhammed Yunus och Gramenn Bank från Bangladesh vann 2006 Nobels fredspris för sitt arbete med att låna ut små summor så att kroniskt fattiga kunde förbättra sina liv. Därmed cementerades den fundamentalt goda i begreppet mikrolån. I samma veva ploppar det upp företag i Sverige som erbjuder alla medborgare att låna pengar. Snabbt. Inga frågor. Via SMS. De kallar det mikrolån. Andra kallar det ocker.

Folkia, med "ditt stöd i vardagsekonomin" som slogan, är ett av de största SMS-låneinstituten och erbjuder en effektiv ränta på nätta 1 355% för att låna ut en tusenlapp som ska betalas tillbaka inom 30 dagar. Affärsidén funkar nog bättre vid Jack Vegas-maskinen på Bleckan än vid tvätteriet i Calcutta om man så säger. Men Folkia nöjer sig inte bara med att låna ut pengar, de vill veta mer om dig och vem just du är! På hemsidan står följande att läsa:
"Kanske har du en osannolik, rörande, rolig, eller dramatisk historia kring lånet? Men det kan också vara till något väldigt vardagligt. Skicka in din berättelse till oss! Om du vill så bifoga med en bild av dig själv eller en video som beskriver hela historien!"

Det räcker alltså inte att ha hamnat i den förödmjukande sitsen att man måste låna en tusenlapp för att ha råd att äta, man uppmanas att dela med sig av förnedringen också. Vi läser vidare: "Om vi vill lägga upp din historia på vår hemsidan, ha den med i vår reklam eller reklamfilm, så hör vi av oss till dig först". Tack Folkia. Verkligen omtänksamt. Stort hjärta.

Idiotförklaringen fortsätter: "Oväntade utgifter kan vara av alla möjliga slag. För en del av oss kommer hyran som en överraskning men för andra är det till exempel att bilen går sönder eller hunden behöver komma till veterinären.". Hyran kommer som en överraskning? För vem då?

Och när man inte tror att cynismen kan bli grövre så avslutar de med: "De fem första vi väljer att publicera på vår hemsida eller använda i andra sammanhang får även ett Folkia-kit!"

Ett Folkia-kit!! Spela in en helknasig video där du berättar om varför du står på ruinens brant! Som tack får du en musmatta, kaffekopp och en frottéhandduk med en fet Folkia-logga på.

Fuck you Folkia. Fuck you very much.

Sarah och jag

Jag har fått utstå en del spott och spe från både mina vänsterorienterade kamrater samt de som är helt politiskt illitterata. Anledningen är att jag har visat en viss förståelse för att Obama tilldelats fredspriset och jag har luftat mina åsikter kring detta.
Jag tycker faktiskt att man gör det lite enkelt för sig om man raljerar kring att han gör truppförstärkningar samtidigt som han, enligt en handfull norrmän, är världsmästare i fred. Jag tittade på hans tacktal som han gav inför de vördnadsfulla norrmännen. Det var i vanlig ordning ett retoriskt mästerverk. Det var till och med så bra att Mette-Marit fällde en tår och började famla efter sin klon till makes hand. Imaginära stråkar hördes och kulturkoftorna på Mariaberget nickade i samförstånd.

Men nu är det dags att ompröva min inställning tror jag bestämt.

http://twitter.com/markknoller/status/6567810262
http://www.politicsdaily.com/2009/12/11/sarah-palin-praises-obamas-nobel-acceptance-speech/
http://www.realclearpolitics.com/politics_nation/2009/12/gingrich_praises_obamas_histor.html

Fiendens fiende är min vän. Eller tvärtom. Eller? Nu blev det helt plötsligt väldigt komplicerat.

Skaffa ny frisyr

Kan man ens i sin allra vildaste fantasi komma på en frisyr som toppar den här? Näppeligen. Om det är något område som jag är i de närmaste stockkonservativ så är det faktiskt frisyren. Jag har med minimala avvikelser haft ungefär samma frisyr de senaste tio åren. Då väljer jag i och för sig att bortse från alla "kreativa" färgexperiment som jag har utsatt mitt hår för. Jag har bland annat sportat brunt, svart, blont, gult och..tulpan! Utan undantag har alla varianter varit fullkomliga haverier.

Men när man ser den här snubben så inser man ju att man inte ens har börjat experimentera. Allt man har tänkt och gjort bleknar ju bredvid den här ultrasköna herren.

Det stora nej.

En gång i tiden tyckte jag att det här med nätdejting var spännande. Jag hade drabbats av tillfällig gubbighet och slängde mig med befängda uttryck som "det är omöjligt att träffa någon på krogen". I nätet trodde jag mig se frälsningen. Inom nätdejting finns en hel uppsättning koder och uttrycksätt som man är tvungen att lära sig för att nå framgång.

Men det allra viktigaste lärde jag mig tidigt. Inled aldrig något med folk som på frågan om favoritfilm svarar: "Det stora blå"

Produktutveckling? Nej tack?

Varför tar man en i grund och botten bra produkt och gör den sämre? Ja, till och med oätlig.

Produktchefen för Daim har genom åren excellerat i dåligt omdöme och helt sorglöst krystat fram den ena varianten efter den andra. För några år sen kom "Daim Mint" som var en fullkomligt vidrig kreation som smakade som när man dricker apelsinjuice direkt efter att ha ätit kaviar. Sen kom "Daim Blåbär", en vederstygglig produkt vars smak jag likt en traumatisk olycka tack och lov har lyckats radera från mitt smaklöksminne. 2009 års "limited edition"-Daim heter "Cool Breeze" vilket innebär en kombination av apelsin och citron. Hur smakar den då?

Jag låter tummen tala sitt tydliga språk.

Inspirerande copy

Den skyltansvariga i min lokala livsmedelsbutik på Östgötagatan har nu tagit det till en helt ny nivå! Jag gillar särskilt hur han/hon har valt att ge tipset en liten "etnisk" touch. Man riktigt hör hur uppmaningen hade låtit om den hade kommit från en mustig mexikansk man med trivselvikt.

Svårtolkad dröm

Bland det värsta man kan utsätta sin omgivning för är att utförligt och ingående beskriva sina drömmar. Dylika skildringar är utan undantag fragmentariska, efterkonstruerade och komplett ointressanta för någon annan än en själv. Så därför tänkte jag berätta om en dröm jag hade härom natten.

Följande händer. Jag är på en åker där jag iklädd blott ett höftskynke går och drar händerna över havren likt Russel Crowe i Gladiator. Det är helt stilla och stämningen är ödesmättad. Regnet hänger i luften. Plötsligt landar en helikopter framför mig och en grupp män i stridsmundering hoppar ur och överfaller mig. Binder mig, lyfter in mig i helikoptern som lyfter. När vi landar har mitt höftskynke genomgått en metamorfos och blivit till en finkostym. En bröllopskostym får man förmoda eftersom jag har släppts av vid entrén till en kyrka där alla tittar förväntansfullt på mig. Jag går in och skrider fram mot altaret och allas ansikten är vända mot mig. Menande blickar och vänliga nickar. När jag kommer fram till prästen räcker han mig en mobiltelefon och ler vänligt. Jag för luren mot örat och i andra änden hör jag en kvinnas röst säga: "Tyvärr jag kommer inte idag."

Sen ringde klockan och det var dags att gå upp och koka ett frukostägg.

Julen presenteras i år av Djurrättsalliansen

Sällan har väl en rabattkupong känts mer framstressad?

Det är ju inte utan att man blir lite sugen på det här tjusiga serveringsfatet!

Elitism

En läsares reaktion på Andres Lokkos "årets bästa lista": "Girls, Memory Tapes och Real Estate? Visst, bra val - men lite för förväntat i och med att alla är pitchfork-best new music-val som varenda hipster redan har på sin hårddisk. Hade förväntat mig lite smalare tips av Lokko faktiskt..."

Skrev han och snörpte med munnen, bokade en resa till Berlin och fällde ihop sin Macbook.

Regi med förhinder

Möte på Showtimes kontor i West Hollywood:

Producenten: Jag känner att vi efter fyra säsonger inte helt har lyckats med att visa Dexters multipla personligheter!

Regissören: OK...

Producenten: Vi måste bli tydligare liksom!

Regissören: Jaha..

Producenten: Jag tog mig faktiskt friheten att snacka med fotografen och scenografen, hoppas att det är lugnt med dig. Vi hade ett bra snack!

Regissören: VA?

Producenten: Riktigt bra snack faktiskt!

Regissören: Så du vill alltså i en och samma bild visa att Dexter är både bror, kriminaltekniker, seriemördare och familjefar?

Producenten: Exakt!

Regissören: OK..

Producenten: OK!

Regissören: Du tycker inte att det blir lite...jag vet inte...övertydligt?

Producenten: Absolut inte. Vi kör!

Hur tänkte jag här? (del 3)

I kategorin orörda impulsinköp måste nog ändå denna produkt toppa listan. Jag har fortfarande lite svårt att se hur jag tänkte. Och varför?

Lite bakgrund. Jag gick, för första och sannolikt sista gången, in på Lidl på Folkungagatan, inlockad av en braskande annons i fönstret. Hantel 249 kr! Jag slog till. Tog den sista de hade. Det hade varit en strykande åtgång berättade butiksbiträdet. När jag kom hem monterade jag ihop delarna och lyfte den några gånger och kände mig så otroligt fånig. Jag kände direkt att det här är en produkt som jag ALDRIG kommer att använda. När jag köpte den målade jag upp ett ambitiöst scenario där jag skulle ha den framme och kanske lite förstrött använda den samtidigt som jag tittade på TV. Eller kanske ha den bredvid sängen för att kunna inleda varje morgon med några resoluta lyft.

Inget av detta har hänt.

Stockholm..nu med ännu fler fakirer

Från och med 1:a januari 2010 stiftas en lag om att Stockholms samtliga nöjesetablissemang måste vika minst en kväll i veckan för uppträdande av en slumpmässigt vald medlem ur Fakir-klanen.

Avsätter man mer än en kväll i veckan utlovas skattelättnader.

Innan...och efter

Innan Jerry blev Seinfeld med hela världen jobbade han som AD på Forsman & Bodenfors.

10 uttryck som måste upphöra 2010

1. "Finanskrisen; vad är grejen egentligen? Jag har inte märkt nånting alls!"
2. "Jag får inte ihop mitt livspussel!!"
3. "Jag måste hem och se över min surdeg. Vi ses!"
4. "Idag bär jag x för att stödja y"
5. "Jag måste skaffa Spotify Premium nu! Orkar liksom inte med reklamen!!"
6. "Stockholm känns så trångt, Berlin däremot..."
7. "Räntan MÅSTE ju gå upp snart! Bostadsmarknaden är ju HELT galen!"
8. "Mad Men är ju bara yta utan innehåll!"
9. "Skadeglädjen är den enda sanna glädjen!"
10. "Jag vet; det är ett I-landsproblem, men ändå!"

Vilka uttryck tycker du att vi klarar oss utan?

Saknas visioner?

Stockholm ska få en ny kongresshall, med tillhörande hotell och kontor. Visionen är storslagen och det talas om att skapa en helt ny stadsdel. Flosklerna duggar givetvis tätt på hemsidan: "Byggnaden, som har en spännande modern design, uppfyller högt ställda krav på flexibilitet och effektivitet." Fantastiskt. Helt säkert kommer allt vara hypermodernt och oklanderligt. Helt och rent. Tydligt markerade nödutgångar. Handikappanpassat. Nordiskt blond inredning. Hurtig personal som inte är rädd för att göra det "lilla extra" för just dig. För du är ju unik. För dem.

Men.

Är det spännande? Känns det inspirerande? Varför är alltid funktionalitet samt ordning och reda högsta prio i svensk arkitektur? Varför vågar man inte se bortom de simpla förvaringsaspekterna? Hur kommer det sig exempelvis att vi har fått ett alldeles eget Pleasantville i form av Hammarby Sjöstad? Vem kommer vara först med att göra en reva i den kulissen och demaskera Stockholms egen Truman Show? Och varför är vi så sjukt ängsliga att vi inte ens kan ge den nya "flexibla" stadsdelen ett svenskt namn? "Waterfront"...

Visioner, hybris och ren arkitektonisk glädje var inget som saknades när James V. Lafferty 1885 byggde "Elephantine Colossus". Byggnaden, som var både hotell och bordell, fanns på Coney Island och var fyrtio meter hög, hade sju våningar och 31 rum. Jag har nu svårt att tro att nödutgångar och rullstolsramper är särskilt prioriterade i sån här byggnation, men visst skulle man ha blivit oändligt mycket gladare om "Stockholm Waterfront" hade smällt upp en 40 meter hög älg med "flexibla och effektiva" hotellrum? De tillhörande kongresshallarna skulle kunna vara i form av en vilt skenande renflock med spa-avdelningar ute i hornen! Endast fantasin hade satt gränser. Och kanske brandsäkerheten.

Elefanten brann ner 1896.

Den nakna sanningen

Nu är det slut på veckan och dags för fredagsmys.

Extremt dålig löjtnant

Mina farhågor besannades. Två timmar av mitt liv som jag aldrig får tillbaka.

Delfiner är intelligenta

Börjar bli lite trött på alla som gnäller om hur ont man får i armen och hur sjuk man blir av att ta den där sprutan.

Lägg av.

En svensk tiger

Vårt behov av att se de helgon vi själva har skapat falla är omättligt. Senast i raden: Tiger Woods. Men är någon egentligen förvånad? I tidiga intervjuer, gjorda i mer eller mindre explicita herrtidningar, gjorde han aldrig någon hemlighet av att han gillade att "jaga kvinnor" och att han gärna tog ett glas eller två. Men det här var ju innan han blev Tiger Woods Inc. Innan rekordkontrakten med Nike, Gillette och EA. Innan han transformerades till en lättsmält produkt utan vassa kanter för corporate america. Varken vitt eller svart. En Will Smith för sportvärlden. En monogam kärnfamiljsvurmare som dessutom var en vinnare och bäst i världen. Kort och gott en fläckfri Gud. Vi köpte det med hull och hår.

Så det frosseri i detaljer som nu sker i pressen är inte bara ett uttryck för vår voyeurism. Det är lika mycket resultatet av vår småaktighet och besvikelse, eller kanske rentav lättnad, för att han är precis likadan som oss andra. Samma fel och brister. Och lika väl som vi har ett behov av att skapa kungar och gudar har vi historiskt sett varit lika snabba att vilja döda dem. För att skapa nya. Gång på gång.

Vanligaste sökorden på google.se

SVD publicerar en lista med de vanligaste sökorden på google.se

1. facebook

2. youtube

3. blocket

4. google

5. eniro

6. aftonbladet

7. lexikon

8. bdb (bilddagboken)

9. tradera

10. hotmail

Vad är det som har hänt? Har vi redan blivit en nation av förskrämda FRA-trälar? Vad hände med klassiker som "free sex", "britney nude", "porn", "torrents" och "natural drugs"??

Och att behöva googla "eniro" är så sjukt tragiskt att vederbörande omgående borde få permanent bredbandsförbud.

Musikvärldens trevligaste man

Sitter och spisar Tom Pettys live-antologi och blir påmind om dels hur mycket jag gillar karlns musik, men också vilken genuint trevlig människa han verkar vara. Enligt samstämmiga uppgifter lär han vara branschens absolut trevligaste prick och en sån vill man ju hänga med. Alltid.

Jag kan se framför mig hur en hemmafest hos Tom skulle kunna te sig. Hur han står vid grillen i sin lummiga Laurel Canyon-trädgård och vänder stekar med en liten joint i mungipan, alltid mån om att alla mår bra. Hur han gör de bästa frozen margarita du nånsin druckit och hur han vispar ihop en guacamole att dö för. Sen anländer gästerna en efter en. Graham Nash tittar förbi med ett sexpack Coors och sin alltid lika molokna uppsyn. En tjackskadad Stephen Stills sitter och surar i bersån och plinkar på en låt som inte på något sätt kan mäta sig med hans forna storverk. David Crosby var på väg, men glömde bort var Tom bodde. Jackson Browne kommer på sin cykel och lommar sen runt i trädgården med ett glas rött i ena handen och andra handen tankfullt i skägget. Allt eftersom anländer hela 70-talets rockelit. Tom myser och lägger på biffar som det inte fanns någon morgondag.

Sen slår sig alla ner och äter, dricker och fabulerar om svunna tider. Dekadenta turnéer, skitiga hotellrum och kamrater som inte finns kvar. Skarvar gör man, för varför låta sanningen komma i vägen för en bra historia? Framför allt när man inte har en enda glasklar minnesbild sedan 1971. Festen pågår långt in på morgonen. Spriten börjar sina. Historierna lika så. Tom plockar fram sin gitarr och inför alla härjade och livströtta musiker runt bordet spelar han Alright for now. För det är precis vad det är.

Ace, not so much

Ja, då var det överstökat då. Ace Frehley live på Debaser. Jag ska verkligen inte trötta ut er med en såsig recension utan snarare en liten reflektion.

Även om man "tar det för vad det är", det vill säga accepterar att han är ett 58-årigt gammalt fyllo, som sluddrar likt en gammal tungviktsboxare och rör plektrumhanden som en stelopererad pensionär, så går det inte att komma ifrån känslan av det är en freakshow. Den inneboende nostalgin och längtan efter att enbart höra gammalt material förstärker bara känslan av att man befinner sig på ett tredje klassens museum. Ett museum som dessutom luktar ganska illa. Om man dessutom håller sin publik på halster i över en och en halv timma så krävs det en leverans av....eh...astronomiska mått. Hans pigga medmusikanter, som ser ut att vara handplockade från nu-metallens bottenvegetation, spelar habilt och räddar Ace mer än en gång när han svävar ut i kosmos och spelar galet samt glömmer texten. Men det räcker ju inte ändå. Det låter inte bra. Det känns inte bra.

Kanske ska man helt enkelt släppa taget om sina gamla hjältar? Jag har en kollega som tog ett drastiskt beslut förra hösten. Han tog samtliga sina CD och sålde på loppis. Varenda en. Tvåtusen skivor. Sen tog han beslutet att i fortsättningen bara köpa ny musik. Kanske är det en bättre idé än att dryga ut gamla utslitna rockmusikers pensionskuvert?