Sarah och jag

Jag har fått utstå en del spott och spe från både mina vänsterorienterade kamrater samt de som är helt politiskt illitterata. Anledningen är att jag har visat en viss förståelse för att Obama tilldelats fredspriset och jag har luftat mina åsikter kring detta.
Jag tycker faktiskt att man gör det lite enkelt för sig om man raljerar kring att han gör truppförstärkningar samtidigt som han, enligt en handfull norrmän, är världsmästare i fred. Jag tittade på hans tacktal som han gav inför de vördnadsfulla norrmännen. Det var i vanlig ordning ett retoriskt mästerverk. Det var till och med så bra att Mette-Marit fällde en tår och började famla efter sin klon till makes hand. Imaginära stråkar hördes och kulturkoftorna på Mariaberget nickade i samförstånd.

Men nu är det dags att ompröva min inställning tror jag bestämt.

http://twitter.com/markknoller/status/6567810262
http://www.politicsdaily.com/2009/12/11/sarah-palin-praises-obamas-nobel-acceptance-speech/
http://www.realclearpolitics.com/politics_nation/2009/12/gingrich_praises_obamas_histor.html

Fiendens fiende är min vän. Eller tvärtom. Eller? Nu blev det helt plötsligt väldigt komplicerat.