Saknas visioner?

Stockholm ska få en ny kongresshall, med tillhörande hotell och kontor. Visionen är storslagen och det talas om att skapa en helt ny stadsdel. Flosklerna duggar givetvis tätt på hemsidan: "Byggnaden, som har en spännande modern design, uppfyller högt ställda krav på flexibilitet och effektivitet." Fantastiskt. Helt säkert kommer allt vara hypermodernt och oklanderligt. Helt och rent. Tydligt markerade nödutgångar. Handikappanpassat. Nordiskt blond inredning. Hurtig personal som inte är rädd för att göra det "lilla extra" för just dig. För du är ju unik. För dem.

Men.

Är det spännande? Känns det inspirerande? Varför är alltid funktionalitet samt ordning och reda högsta prio i svensk arkitektur? Varför vågar man inte se bortom de simpla förvaringsaspekterna? Hur kommer det sig exempelvis att vi har fått ett alldeles eget Pleasantville i form av Hammarby Sjöstad? Vem kommer vara först med att göra en reva i den kulissen och demaskera Stockholms egen Truman Show? Och varför är vi så sjukt ängsliga att vi inte ens kan ge den nya "flexibla" stadsdelen ett svenskt namn? "Waterfront"...

Visioner, hybris och ren arkitektonisk glädje var inget som saknades när James V. Lafferty 1885 byggde "Elephantine Colossus". Byggnaden, som var både hotell och bordell, fanns på Coney Island och var fyrtio meter hög, hade sju våningar och 31 rum. Jag har nu svårt att tro att nödutgångar och rullstolsramper är särskilt prioriterade i sån här byggnation, men visst skulle man ha blivit oändligt mycket gladare om "Stockholm Waterfront" hade smällt upp en 40 meter hög älg med "flexibla och effektiva" hotellrum? De tillhörande kongresshallarna skulle kunna vara i form av en vilt skenande renflock med spa-avdelningar ute i hornen! Endast fantasin hade satt gränser. Och kanske brandsäkerheten.

Elefanten brann ner 1896.