Ja, då var det överstökat då. Ace Frehley live på Debaser. Jag ska verkligen inte trötta ut er med en såsig recension utan snarare en liten reflektion.Även om man "tar det för vad det är", det vill säga accepterar att han är ett 58-årigt gammalt fyllo, som sluddrar likt en gammal tungviktsboxare och rör plektrumhanden som en stelopererad pensionär, så går det inte att komma ifrån känslan av det är en freakshow. Den inneboende nostalgin och längtan efter att enbart höra gammalt material förstärker bara känslan av att man befinner sig på ett tredje klassens museum. Ett museum som dessutom luktar ganska illa. Om man dessutom håller sin publik på halster i över en och en halv timma så krävs det en leverans av....eh...astronomiska mått. Hans pigga medmusikanter, som ser ut att vara handplockade från nu-metallens bottenvegetation, spelar habilt och räddar Ace mer än en gång när han svävar ut i kosmos och spelar galet samt glömmer texten. Men det räcker ju inte ändå. Det låter inte bra. Det känns inte bra.
Kanske ska man helt enkelt släppa taget om sina gamla hjältar? Jag har en kollega som tog ett drastiskt beslut förra hösten. Han tog samtliga sina CD och sålde på loppis. Varenda en. Tvåtusen skivor. Sen tog han beslutet att i fortsättningen bara köpa ny musik. Kanske är det en bättre idé än att dryga ut gamla utslitna rockmusikers pensionskuvert?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar