Sitter och spisar Tom Pettys live-antologi och blir påmind om dels hur mycket jag gillar karlns musik, men också vilken genuint trevlig människa han verkar vara. Enligt samstämmiga uppgifter lär han vara branschens absolut trevligaste prick och en sån vill man ju hänga med. Alltid.Jag kan se framför mig hur en hemmafest hos Tom skulle kunna te sig. Hur han står vid grillen i sin lummiga Laurel Canyon-trädgård och vänder stekar med en liten joint i mungipan, alltid mån om att alla mår bra. Hur han gör de bästa frozen margarita du nånsin druckit och hur han vispar ihop en guacamole att dö för. Sen anländer gästerna en efter en. Graham Nash tittar förbi med ett sexpack Coors och sin alltid lika molokna uppsyn. En tjackskadad Stephen Stills sitter och surar i bersån och plinkar på en låt som inte på något sätt kan mäta sig med hans forna storverk. David Crosby var på väg, men glömde bort var Tom bodde. Jackson Browne kommer på sin cykel och lommar sen runt i trädgården med ett glas rött i ena handen och andra handen tankfullt i skägget. Allt eftersom anländer hela 70-talets rockelit. Tom myser och lägger på biffar som det inte fanns någon morgondag.
Sen slår sig alla ner och äter, dricker och fabulerar om svunna tider. Dekadenta turnéer, skitiga hotellrum och kamrater som inte finns kvar. Skarvar gör man, för varför låta sanningen komma i vägen för en bra historia? Framför allt när man inte har en enda glasklar minnesbild sedan 1971. Festen pågår långt in på morgonen. Spriten börjar sina. Historierna lika så. Tom plockar fram sin gitarr och inför alla härjade och livströtta musiker runt bordet spelar han Alright for now. För det är precis vad det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar