Artistnamn

I Brasilien är det kutym att som fotbollspelare skaffa sig ett artistnamn. På 80-talet var det spelare som Socrates, Falcao, Junior, Zico, Eder och Roberto Dinamite som stod för underhållningen. 90-talet bjöd bland annat på Leonardo, Bebeto, Rivaldo och Dunga. Med sådana namn kan det ju inte gå helt fel. Följ länken nedan och se vad du själv skulle få för artistnamn om du hade varit brasiliansk fotbollspelare.

http://www.midfielddynamo.com/fancythat/yourbrazilian.htm

Mitt namn: MILDO

Men vi har ju faktiskt en egen europeisk version på det här fenomenet. Jag pratar om Holländska spelare. Den stora skillnaden är att de inte ens behöver ändra sina namn! Deras namn är nämligen mäktiga nog som de är. Smaka lite på 10-i-topp-listan nedan om du tvivlar:

1. Jan Vennegoor of Hesselink, lovande forward i Hull City
2. Klaas Jaan Huntelaar, ifrågasatt forward i AC Milan
3. Giovanni van Bronckhorst, veteranmittfältare i Feyenoord
4. Servaas "Faas" Wilkes, forward på 60-talet i diverse klubbar
5. Elisa Hendrik "Beb" Bakhuys, storspelare på 1930-talet
6. Rafael Van der Vaart, spelskicklig mittfältare i Real Madrid
7. Johannes Chrishostomos "Kick" Smit, VM-hjälte på 1930-talet.
8. Wout Brama, tung mittfältare i FC Twente
9. Dirk Franciscus "Danny" Blind, backjätte i Ajax på 90-talet
10. Petrus Ferdinandus Johannes van Hooijdonk, powerforward under 2000-talet

Kallast på läktaren

Sitter och tittar på Arsenal - Chelsea i väntan på El Clasico. Det fina med brittisk fotboll är när matchen blir lite saggig kan man alltid roa sig med att titta på publiken. Det är allsköns bottenskrap som fyller läktaren och mängden uppdämd frustration över livet i allmänhet och fotbollen i synnerhet tar sig alla möjliga uttryck. Oftast ser man en en enkel flipping the bird från högröda lads eller klassikern armarna i kors med seriemördarblick som ibland brister ut i ett okontrollerat öl-ursinne.. Men häromveckan hajade jag till. Då såg jag något som jag aldrig har sett tidigare.
En fullkomligt iskall snubbe står alltså och borstar tänderna samtidigt som matchen pågår. Till saken hör att det är en kvällsmatch så hans solglasögon är kanske inte alldeles nödvändiga, men är man en skön snubbe så är man!

Hur tänkte jag här? (del 2)

För några år sedan gjorde jag ett jobb i Ft. Lauderdale, Florida. Sista kvällen skulle vi gå ut och "slå runt" och eftersom det var kunden som stod för notan, fick kunden välja var vi skulle gå. Vi hamnade på ett stället som hette Lulu´s Bait Shack. Det låg vägg i vägg med Hooters.

Konceptet var en andrasorteringens piratkrog och serveringspersonalen hade både lapp för ögat och piratbyxor. Hovmästaren hade en pratande papegoja på axeln och jobbade hellre än bra på sin Jack Sparrow-schtick. Det hela kändes än mer risigt när man så tydligt märkte att inte ens personalen trodde på konceptet. Så var gör man? Man ger sig hän! Vi beställde in deras signaturdrink som hette Hurricane. Det var en härlig och stark blandning som per omgående gjorde oss bullriga som de pirater vi för kvällen aspirerade på att bli. Det var till och med så förträffligt att man för endast ett par dollar till fick BEHÅLLA det helfestliga glaset! Det kändes där och då som en alldeles strålande idé.

Vi hemkomst kom dock kontext och knackade på dörren och undrade lite stillsamt; varför? Det som kändes så crazy och pirathärligt i Florida kändes bara solkigt och oskönt i ett trångt kök på Ringvägen. Så glaset har stått tämligen orört i skåpet och fungerar som en sträv påminnelse att var sak har sin tid och plats. Och att priset för glädje sällan är ett par dollar.

Tidningsvärldens slappaste jobb

Finns det någon journalist som har en slappare tillvaro än Per "Biffen" Bjurman? Vad gör karln egentligen? Han är alltså anställd som USA-korrespondent för att en gång i veckan skriva en krönika om vad han har ätit på Elaine´s. Ja, ibland är förstås Springsteen på besök och då brukar han gå för att kunna skriva om hur "magisk" Jungleland var just den här gången. Och så är det ju val var fjärde år också. Och hans, enligt egen utsago "magiska", bloggande när det vankas Stanley Cup ska icke heller förringas.

Det känns som att Per har velat vara gubbe ända sen barnsben. Att han har svalt hela den självförhärligande mytologiseringen kring kvällstidningsskrået. Där man pratar sig varm om att vara "murvel" och samtliga nattchefer har epitetet "legendariska". Man raljerar om hur en stupfull Ulf "Världsreporter" Nilson ringde in nåt sent knäck från ett brinnande gatuhörn i Beirut 1978 samtidigt som han var på väg till ett Angola i kaos. Man besöker Tennstopet för att känna in hur det måste varit för Guillou/Bratt när de satt och diskuterade sina senaste avslöjanden i IB-affären. Man lommar runt i de som en gång var Klara-kvarteren och knarrar om hur det var innan "såssarna rev hela skiten va".

Och till slut hamnar man i New York.

Grattis Per. Du har lyckats.

Inte så levande

"För att effektivisera och förhöja kundupplevelsen har vi på Live Nation valt att ta över biljettförsäljningen själva"

Om de inte älskade dig innan så..

Anna Ankas julplaner: "Jag hyr en dvärg till barnen"

Fotboll = Do´s and Don´ts

Allsvenskan är slut för i år och det är ju skönt. Tyvärr vann det mest osympatiska laget av alla, men vi kan alltid trösta oss med att några andra osköna lag åkte ut. Jag efterlyser dock lite förbättringar och förändringar hos samtliga spelare till nästa säsong. Och då menar jag inte spelmässigt. Där är det nog inte lönt att hoppas. För enkelhetens skull har jag satt ihop en lista:

1. Sluta att "vägra" jubla när du gör mål på en före detta klubb.
2. Som sekulariserad svensk, gör inte korstecknet när du springer in på planen.
3. När David Beckham skaffar ny tatuering; härma inte.
4. Börja inte göra "italienska" gester på plan bara för att ni har haft försäsongsträning i typ Genua.
5. Peka inte upp mot himlen när du har gjort mål. Gud är inte där.
6. Gör inte heller hysch-tecken mot motståndarklacken när du har gjort mål
7. När tränaren föreslår 4-3-3. Säg som det är. Vi har inte spelare för det.

Världens mest pressade man

Mike Judge (Office Space) är tillbaka med filmen Extract. Den må vara mer än lovligt ojämn, men filmer med Jason Bateman är ändå alltid sevärda. Hans karaktär är i princip en vidareutveckling av den som han spelade i Juno. Där excellerade han i sin gestaltning av den förtryckta, sexuellt frustrerade, vita medelklassmannen med politisk korrekthet som rättesnöre. Ibland blottas sprickor i fasaden. Som när han hamnar i situationer som påminner honom om en lyckligare och mer sorglös tillvaro. Då lockas sidor och personlighetsdrag fram, som han till vardags gör allt för att hålla tillbaka. Med små blickar, avhuggna repliker och ett subtilt kroppsspråk förkroppsligar han den till synes lyckliga och framgångsrika mannens inneboende frustration. Det är inte Falling Down men det finns inom räckhåll.

Jason Bateman har gett den pressade 2000-talsmannen ett ansikte.

Bonusinfo: Jason är gift med Amanda Anka. Dotter till Paul Anka. Anna Anka är alltså Jasons svärmor.

Gör om gör rätt

Innan varje långfilm under festivalen visas ett reklamblock. En av filmerna är den från L´oreal nedan där Patrick Dempsey berättar om hur slitsamt hans liv är. Hur hans hud konstant utsätts för dåligt väder, förorening, stress och barn som boxar honom på kinden. Därför är det ju toppen att L´oreal tagit fram en aftershave-lotion som kan skydda Patrick mot dessa påfrestningar. Gott så.

Men.

Kände inte producenten, regissören, fotografen, sminkösen eller kanske rentav kunden att det vore toppen om Patrick faktiskt var renrakad om han ska puffa för en sån här produkt? En five o clock shade kanske funkar när han ska rädda människor i Greys men i en reklamfilm för en hudvårdsprodukt?

Not so much.

Svininfluensan förklarad

Är det någon mer än jag som gör kopplingen?

Tonat skägg = Svininfluensa

Hollywood-mysterier del 3

Inom genren romcom produceras mer bruksfilm än inom någon annan genre. Då bortser vi från porr. Om filmen fungerar väl lyckas den balansera romantik och komik på ett sätt som gör att tittarna mår bra med vällustiga skratt som kvitto. Romantiken brukar inte vara några större problem att få till. Här finns det en uppsjö av dramaturgiska grepp som har funkat sen Aristoteles tid. Vi har omaka par som initialt avskyr varandra för att sedan falla handlöst för varandra. Geografiska avstånd, sociala och ekonomiska skillnader är andra komponenter som man med fördel kan krydda sitt lövtunna manus med. Bitterljuva slut eller bara ljuva är valfritt. Filmen funkar precis lika bra halvsovande framför TV4 kl 21.00 en onsdag som berusad på en flight till New York.

Men komiken då? Inte lika viktig tydligen.

Hur förklarar man annars att Kate Hudson och Matthew McConaughey har blivit genrens egna affischnamn? http://www.imdb.com/title/tt0770752/

Kate har i film efter film visat sig fullkomligt tondöv när det kommer till komisk leverans av repliker. Det räcker inte att dela DNA med den i alla fall milt komiska Goldie Hawn, äpplet föll här inte bara långt från trädet utan visade sig även vara ett päron. Matthew hade det men förlorade det någonstans på vägen mot det perfekta sexpacket. Hans prestation som pårökt övervintrad småstads-loser i Dazed & Confused är och förblir hans karriärs höjdpunkt, och där var han riktigt rolig. Nu för tiden förlitar han sig helt på sin southern charm och sina blinkningar åt kameran, på ett sätt som inte ens Brad Pitt gör längre.

Vi kan alltså konstatera att Woody Allen hade rätt när han sa att "snygga människor inte kan vara roliga".

Två skådisar som definitivt ligger i riskzonen är Owen Wilson och Cameron Diaz.

Tro mig.

En mustig kväll

"En sprakande rock n rollföreställning om livet, passionen och hängivenheten till konsten"

Kan det bli mustigare än så här? Med denna samling härliga livsnjutare? Nej, det kan det nog inte.

Såvida man inte flyger in Carl-Johan Vallgren och anlitar Steffo Thörnqvist som konferencier.

POETS-day

För ett tag sedan jobbade jag med en engelsman som introducerade mig för ett nytt uttryck: POETS-day. Det står för "Piss Off Early, Tomorrow´s Saturday". Klarspråk; vi tar en långlunch på fredag och dricker hundra starköl för i morgon är en annan dag. För det finns en vanföreställning hos människor som inte är i "branschen" att vi tar varje chans att fira på kontoret. Med andra ord; dricka på arbetstid, bli lite "skön" och sen "krea" fram lite idéer´. Tänkbart scenario:

Projektledare: "XX mailade och tackade för offerten - det är ju i princip ett ja eller hur??"
AD: "Verkligen!"
Produktionsledare: "Har vi inte några Hof kvar i serverrummet?"
Redigerare: "Jag kollar"
VD: "Hur var det här då?"
Projektledare: "Ny kund!"
VD: "Strålande! Det måste vi fira!! För som jag brukar säga: det är alltid rätt med champagne och aldrig fel med Fernet"
CD: "Cool. Vi kör inne i CWR! (Creative War Room)

Lite tillspetsat, men med korn av sanning, för det stämmer väl till viss del att det firas ibland, i alla fall när det är goda tider. Men en myt som måste avlivas är att det beteendet på något sätt skulle främja kreativiteten. Jag har i alla fall aldrig lyckats prestera något av värde efter jag har korkat upp. Det blir på sin höjd några pliktskyldiga mail-klick och lite youtubande innan man kapitulerar och packar ihop och går hem för att prompt somna på soffan.

Klockan 15.46 på en onsdag.

Glamoröst liv.

Dagens Rolling Stone-nostalgi

Sentimental söndag.

Meny Expedition Robinsson

Ikväll är det premiär för ännu en säsong av Expedition Robinsson. I vanlig ordning kan vi räkna med både pakter och romanser men även det konstanta suktandet efter mat. Palmhjärta i all ära, men är det inte lite mer intressant att resonera lite kring programledarna? Helt enkelt om programledarna vore en maträtt vilken rätt skulle de vara då?

Harald Treutiger (97-98): Rostbiff och potatissallad. Enkelt och rustikt. Inga konstigheter; en rätt som alla kan tillreda och alla kan tycka om. Ja, utom vegetarianer såklart, men såna har inte Harald något tålamod med ändå. Han tycker att de ska "skärpa te" sig. Anrättningen sköljs ner med svenskt öl.

Anders Lundin (98-03): Oxfilé, potatisgratäng och aromsmör. Lite mer sofistikerat utan att för den sakens skull vara vräkigt och exkluderande. En svensk klassiker som alla fredagsmysare har vett att uppskatta. Det är ju dessutom överkomligt i pris om man köper brasilianskt naturkött. Köttet grillas med fördel på hög värme. Genomstekt får det inte vara. Vitlöken i gratängen är ett måste. Dryck? Valfri bag-in-box; men gärna en mustig och kraftig sydafrikan.

Robert Aschberg (03-04): Råbiff med klassiska tillbehör. Manlig mat. Inget tjafs helt enkelt. Fisk kommer inte på fråga då det anses vara för "fjollor". Här dricks det ale. Ju torrare desto bättre.

Linda Isacsson (09): Ugnsstekt lax med fetaost och saffransrisotto. Havets falukorv har sin givna plats. Fetaosten, som förknippas med hennes härliga ö-luff 1994, ger en syra som passar utmärkt i sammanhanget. Till fisken dricker vi en krispig Chablis.

Paolo Roberto (09): Långkok på oxkind, salsiccia och tomat. Rejäl och mustig mat som mättar i veckor. Få men goda råvaror där smakerna gifter sig på det där "neapolitanska" sättet som vi svenskar inte kan förstå, uppväxta på kalops som vi är. Som dryck finns det bara ett alternativ: en muskulös Amarone.

Varför applåderar vi?

Igår såg jag en film som tävlar om Bronshästen i Stockholm Filmfestival. Det var en Viktig Film som handlade om inbördeskriget i forna Jugoslavien och om hur vanliga människor plötsligt blir bödlar. Filmen var 80 minuter lång men kändes snarare som 800 minuter. Den var helt enkelt inte särskilt bra. Men när filmen väl är slut händer det som så ofta sker på festival.

Publiken applåderar.

Varför?

Är regissören, producenten eller någon av skådisarna på plats? Nej, det är dem inte. Applåderar vi biografmaskinisten för att han lyckades så bra med skärpan? Vill vi hylla oss själva för att vi höll oss vakna? Eller är det vår egen goda smak som applåderas?

Jag har inte svaret. Men känns inte hela upplägget lite fånigt?

En bra idé är alltid en bra idé.

Hur definitionen av en bra idé ändras i takt med att timmarna går:

18:00 Att åka på fest före alla andra och dricka för att tiden ska gå.
20:12 Att varva vin, sprit och öl, för att det är "roligare" så.
22:25 Att hälla vin på golvet samt skvätta lite på sin skjorta.
00:35 Att stanna kvar sist av alla och maniskt tigga cigaretter.
00:57 Att ifrågasätta om taxichauffören verkligen är från Egypten.
01:42 Att innan läggdags vägra dricka vatten.
14:30 Att önska sig ett "bra omdöme" i julklapp.

Vattenfall sjunger en sång

Hur resonerar man som kommunikationsdirektör när ens företag har lite PR-problem? Jo, man löser problemet med en sång!

Dagens Nyheter kapitulerar inför Filter

DN inleder ett samarbete med Filter, vilket innebär att de i samband med varje nytt nummer, publicerar utdrag ur någon av Filters huvudstorys. För maximal effekt kommer detta att ske i helgupplagan.

Är någon överraskad?

Filter är en sagolikt bra tidskrift och varje nytt nummer är en fest. Inte bara för oss vanliga läsare utan även för Sveriges samtliga journalister som går upp i simultanbrygga vid varje nytt släpp. Det är nästan häpnadsväckande hur mycket redaktionell reklam de har fått på så kort tid. I bästa fall skriver man en notis om något som har avhandlats i en längre Filter-artikel. I värsta gör man nästan en egen version av samma story utan att ange källan på ett tillfredsställande vis. I vissa fall har Filters reportageidéer blivit till en story i sig. Ofta i form av en krönika. Ja, jag pratar om dig Nicklas Wahlöf.

Det här säger en hel del om hur överlägsna Filter är på det personligt tilltalet kombinerat med en stenhård tro på det långa reportaget. Men det säger ju lika mycket om hur osannolikt trötta Dagens Nyheters journalister är.

Produktutveckling?

Igår hade Curb your Enthusiasm; eller Simma lugnt Larry som den så tondövt översatts till, säsongsavslutning. Den var helt fenomenal och lyckades överskugga alla de brister som övriga avsnitt har lidit av. Några höjdpunkter har dock säsongen bjudit på. I ett avsnitt får Larry en GPS som är förpackad i en sån där inbrottssäker plastförpackning som vi alla hatar så innerligt. Han håller sig lugn och sansad först, men efter en stund spårar det ur fullständigt och han går lös på förpackningen med en stor kökskniv.

I mina ögon en helt sund reaktion. För vem är den här typen av förpackning tänkt? Det måste alltså finnas produktchefer där ute som efter noggrann granskning konstaterat för sig själva att det här är en helt enastående produkt. Att det är alla förpackningars moder.

Gränsen mellan humor och tragik är ju som bekant hårfin ibland. Och jag är inte helt säker på under vilken rubrik försäljningsargumentet "less plastic" på bilden ovan bör sorteras.


UPPDATERING: Det var inte säsongsfinal. Det kommer ett avsnitt till. Skammens rodnad.

Serier för vuxna

För ett tag sen hamnade jag ensam i en bar. I sig en rätt oskön sits, men mitt sällskap satt och åt och det var fullt på stället, så det var inte mycket att välja på. Så vad händer? Jo, som den freakmagnet jag tydligen är stiger det fram en man med närmast tvåsiffrig promillehalt och lyckas göra en redan jobbig situation ännu värre.

Han vill prata om serietidningar.

Mannen var sannolikt runt 45 år och hävdade att han var illustratör. Rätt omgående la han armen om mig och frågade med den drucknes övertygelse om jag kunde tänka mig att skriva manus till en serie som han hade "filat på en del". Till saken hör att jag tycker det är lite obehagligt med män som är serietidningsfanatiker. Och då menar jag inte på ett kokett sätt á la clown och pantomim-fobiker, för från dessa män, för det är alltid män, hörs ofta ett mästrande tonfall som påminner om det som man ibland hör ifrån nyfrälsta. Att man har missat en stor och viktig sanning i livet. Därför höll han en lång utläggning om Watchmens förträfflighet och jag ska villigt erkänna att jag aldrig förstått grejen med den serien. Vare sig i serieform eller film. När jag sa det blev stämningen omgående ganska finsk och hans ögon blev till smala springor. Plötsligt pekade han bakom bardisken på något som nog bara han själv såg och sa:

"Du...där...där uppe...glöm inte det. GLÖM ALDRIG DET!"

Han gick ut och rökte och mina vänner kom förbi och räddade situationen. Vi gick ner i källaren och lyssnade på rock och jag lyckades utöver detta komma sist i en KISS-quiz.

Och något fruktbart samarbete kring ett serietidningsmanus har jag svårt att se att det blir.

Någonsin.

Markus Larsson - dagens outfit

Varför har Markus Larsson en kökshandduk runt halsen?

Yes he can; but he sure hasn´t yet

Känner mig oerhört peppad inför kvällens dokumentär på SVT om Obamas väg till makten. Jag hör till den skara människor som fortfarande tycker att han är helt fenomenal. I USA har han fått en del kritik för att han fortfarande pratar och agerar som att valrörelsen aldrig tagit slut. Men jag gillar det; det är som en trailer som aldrig tar slut. Bara höjdpunkter. Inga longörer. Eller som andra menar; mycket snack, lite verkstad. Fast det stämmer ju inte. Han har ju faktiskt uträttat en hel del.

Kanske är jag lättköpt, men jag faller varje gång för hans karisma, hans något pompösa framtoning och hans enastående retoriska skicklighet. Minns när han, strax efter tillkännagivandet att han skulle kandidera, medverkade i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Minns hur han lyhört alltid fanns sig till rätta och hur han retoriskt alltid anpassade sig till rådande program eller sammanhang. Och hur han alltid lyckades framstå som den skönaste snubbe du någonsin träffat. Det sistnämnda sades ju i och för sig även om George W Bush under hans första valrörelse.

Hur som helst. Kolla in SVT2 ikväll kl 22 om inte annat för att finslipa The O-dance

Seniorer i nattlivet

Hängde lite på Tranan igår. Där kände jag mig som mannen till vänster.

Så vi gick till Peppar istället och då kände jag mig som mannen till höger.

Lars-Ingvar Ljungman, kommunalråd i Vellinge

Lars-Ingvar Ljungman, det rikskända kommunalrådet från Vellinge har ju onekligen fått sina fiskar varma den senaste tiden. Men vad vet vi om honom egentligen?

Lars-Ingvar kom till världen den 20 april 1953. I småskolan gjorde den unge Lars-Ingvar bra ifrån sig och ska ha varit en begåvad elev, även om drag av bekvämlighet och en envishet att syssla med det han enbart hade lust med gjorde sig framträdande. Hans flit bedömdes som oregelbunden och enbart i uppförande, gymnastik samt älsklingsämnet teckning gavs omdömet "godkänt". Detta har förklarats med att landsortssonen Lars-Ingvar inte kände någon och därför genom sin personlighet kom att isoleras från andra. Den unge Lars-Ingvar avlade aldrig någon studentexamen och han fick en djupgående aversion mot allt vad skola hette. Istället tog dagdrömmarna om ett framtida konstnärsskap överhanden. Det resulterade i att han ofta klädde sig propert, ibland i hög hatt. Dessutom införskaffade han en elegant promenadkäpp med elfenbensinfattningar. Vanligen gick han på teater och opera på kvällarna.

Några år senare sökte han plats på konstakademin i Stockholm , men blev ej antagen. Då Lars-Ingvar kände sig motarbetad av en oförstående omvärld har vänner beskrivit hur han kunde drabbas av hatiska och furiösa utbrott mot allt och alla. Då han ej blev antagen som konststuderande levde han åren som följde ett kringflackande liv i Stockholm och tjänade, enligt vad han själv uppgett, sitt uppehälle som murare och målare. Under den här perioden blev han även hundägare samt hängiven vegetarian.

Verkligheten hann dock ikapp Lars-Ingvar och mot sin vilja tvingades han göra värnplikt men nådde aldrig högre rang än korpral. Den militära världen var dock det enda sociala system där han kände sig trygg. Ett beslut att lämna soldatlivet skulle ha varit detsamma som att återvända till den kringflackande värld han kom ifrån och han tog därför ett beslut: han skulle erövra politiken.

Lars-Ingvar fann omgående sin plats och deltog i debatten och imponerade på åhörare. Han blev, utan att ha blivit tillfrågad och utan att ens vara medlem i Moderaterna, invald i kommunens arbetsutskott. Han var en skicklig talare med demagogisk rutin och han hade en enastående förmåga att piska upp en näst intill hysterisk stämning under sina synnerligen välregisserade tal. Många skåningar beskriver det som att de blev "trollbundna" av att höra hans politiska tal. Många såg i Lars-Ingvar en "räddande ängel" som kunde få regionen på fötter igen och rädda Skåne från det kaos som finanskrisen inneburit.

Men Lars-Ingvar var medveten om att finanskrisen är en övergående fas. Han behövde något mer bestående att hänga upp sin retorik kring. Något yttre hot som kunde förena medborgarna. Svaret kom till honom en morgon vid frukostbordet: ensamma flyktingbarn. Det blev hans slutgiltiga lösning för att en gång för alla göra sig ett namn inom politiken.

Reaktionerna blev dock inte riktigt vad Lars-Ingvar hade tänkt sig och det sägs att han och hans fru nu har dragit sig tillbaka till den bunker som Lars-Ingvar byggde under sin tid som hemvärnsman.

Om FN var en person

Ben Kingsley är världens mest mångsidiga skådespelare. Vad har jag för grund för det påståendet?

Han har nämligen bestämt sig för att ägna sin karriär åt att spela samtliga nationaliteter och etniciteter som existerar. Och han är på god väg. Hittills har han varit nordirländare, amerikan, engelsman, indier, iranier, jude, ryss, italienare, chilenare, polack, spanjor, irländare, tjeck samt ungrare.

Ryktena säger att han snart ska medverka i en film där han ska spela somalisk piratkapten.

Facebook Frenemies

På väg till jobbet idag gick jag förbi inte mindre än två personer som enligt mitt Facebook-konto är mina vänner. När jag närmade mig den första av det två, vek hon omedelbart ner huvudet och började sms:a frenetiskt för att på så sätt undvika all form av ögonkontakt. Den andra, som jag sprang på strax därefter, körde någon form av avancerad förhörsteknik då han fäste blicken strax ovanför mitt hårfäste när han passerade mig.

Kalla mig galen, men känns inte ordet "friends" lite svårt att applicera på den här typen av relation?

Hej då Anna.

Hej då Tomas.

Att bli excentrisk på 5 minuter

Det finns som bekant många olika skeden i livet. Många händelser, tillfälligheter och mer eller mindre medvetna handlingar som gör en till den man är. Eller i alla fall den man vill verka vara. En stil eller kanske snarare personlighetstyp som en del strävar efter är excentrikern. Den där yviga, världsfrånvända men även dynamiska och väldigt livsbejakande personlighetstyp som man så lätt blir hänförd av. Ett exempel på den typen av person var Keith Floyd som så sorgligt gick bort för ett tag sen.

För ett tag sen fick jag en röd fluga, som hade varit rekvisita vid en inspelning och då kom jag att tänka på honom. Keith Floyd var nämligen alltid klädd i fluga. Excentrikerns kanske främsta attribut. Lika självklart som att han hade ett "smashing wine" i ena handen, lika självklart var flugan knuten runt hans hals. Han var aldrig rädd för djärva kombinationer. Flugorna var både prickiga, randiga och grälla. Inte sällan samtidigt. Han var äkta vara. En riktigt excentriker vars sista mål mat bestod av ostron och champagne. En helt vanlig tisdagslunch.

Jag provade den röda flugan häromdagen men blev tyvärr inte uppfylld av Floyds ande. Tvärtom kände jag mig lite fånig. Liksom hatt kräver det sin man för att bära upp denna accessoar. Det har dock inte på något sätt hindrat upprullade-chinos-männen här på ön att börja bära fluga som någon form av excentrisk markör. Men det räcker ju inte. Det blir bara sökt, tröttsamt och inte ett dugg excentriskt. En riktigt excentriker försöker aldrig vara excentrisk. Han har helt enkelt inga andra alternativ.

Hollywood-mysterier del 2

Fråga som spontant dyker upp när man ser den här trailern; hur har Nicolas Cage lyckats ha en så lång och framgångsrik karriär? Hur kan någon som har så lite ha fått så mycket?

När det kommer till överspel har Cage blott en överman och det är såklart Al Pacino. Minns monologen i "Djävulens Advokat" om ni tvivlar. En del skådespelare verkar helt enkelt omöjliga att få pli på. I den här filmen har Nicolas Cage fått regi av ingen mindre än Werner Herzog och han har ju faktiskt bevisligen lyckats tämja (nåja) den mest expressiva skådespelare som har vandrat på denna jord; Klaus Kinski.

Men inte ens Werner verkar ha fått bukt på Cage och hans galna överspel. Tre maniska skrattattacker (1.37, 2.10, 2.23) på mindre än två och en halv minut bådar inte gott.

Película de Svenne Banano

Regissör Daniél Espinosa: "Jag kommer från arthousen"

Vänta lite...är det bara jag som kommer ihåg Babylonsjukan?

Arthouse?

Guldgosse

Det är inte varje dag man springer på en äkta vinnare, men på grön linje mot Vällingby satt det en av det rätta virket! Utrustad med AIK-tröja, skinnkeps och silversnusdosa i midjehölster styr han kosan mot västerort för ett kungligt firande. I påsen finns en färdigrätt (pannbiff med lök) samt en äppeljuice.

Håller man på AIK tar festen tydligen aldrig slut.

Multifunktionell boj?

Morgonekot rapporterade om livbojar som sjunker när man använder dem. Härligt att det upptäcktes av en slump! En morgontrött matros hade lommat ut på däck och slängt i en boj som sjönk som en sten. Varför matrosen fick för sig att göra denna överslagshandling framgick inte i Ekots reportage, men att Jörgen Zachau på Transportstyrelsens sjöfartsavdelning är upprörd står bortom allt rimligt tvivel:

"Att en sådan här grej inte fungerar och att den dessutom sjunker, det är ju fullständigt oacceptabelt."

Exakt vad menar Jörgen med "att den dessutom sjunker"? Kan en boj alltså fungera även fast den sjunker? Skrämmer den bort hajar? Innehåller den proviant? Genomgår den en förvandling och blir en ubåt?

Många frågetecken så ansvarsfrågan passas vidare ner till tillverkaren i Italien:

"Den aktuella livbojen tillverkas i Italien och är av märket Veleria San Giorgio - ett företag som säljer säkerhetsutrustning till rederier runt om i hela världen. Exakt vad som är felet med livbojarna är inte helt klarlagt, just nu pågår en utredning vid den italienska tillverkaren."

Min utredning är redan klar.

Den sjunker, alltså fungerar den inte.

Hollywood-mysterier del. 1

http://www.apple.com/trailers/wb/invictus/

Snart har Clint Eastwoods nya film "Invictus" premiär. Trailern är storslagen och Clint visar att han vet var kameran ska stå och att stråkarna är trailerproducentens bästa vän. Filmen lär ju säkert haft en budget uppåt 100$ miljoner och Morgan Freeman spelar Mandela och Matt Damon spelar en rugbyspelare som förenar svarta och vita när landet stod på randen till ett inbördeskrig. Oscars-statyetten tycks given. Men vad är det som skaver?

Matt Damon pratar med Sydafrikansk dialekt.

Eller försöker i alla fall. I ungefär vartannat klipp.

Hur svårt kan det vara att hitta en röstcoach som faktiskt lyckas få skådespelare att tala med en trovärdig dialekt? Var håller de hus? Inte på inspelningsplatsen till Invictus i alla fall.

Och inte heller i "The Devils Own" när Brad Pitt spelade IRA-soldat eller i "Blood Diamond" när Leo spelade sydafrikansk legosoldat/diamantsmugglare.

Röstcoach = filmbranschens enhörning?

Steven Tyler - min näst bästa vän

http://www.expressen.se/noje/1.1773312/nu-lamnar-steven-tyler-aerosmith

Året är 1993 och en kall decemberdag bordar jag och min kompis Dala bussen i Uddevalla med destination Göteborg. Vi ska se Aerosmith spela i Scandinavium och förväntningarna är milt uttryckt högt ställda.

Det börjar sådär när det lika tyska som erbarmliga bandet Bonfire går upp och river av sina power metal låtar. Man kan lugnt säga att den enda eld som brann i lokalen var den på deras backdrop. Vi tröttnar och går fram till kravallstaketet och slår oss i slang med en ganska härjad scenarbetare som hette Bob. Vi står och svär på amerikanska och säger coola rockgrejer på knackig skolengelska. Detta imponerar föga på Bob så han går därifrån och vi tänker inte mer på det.

Efter ett tag kommer han tillbaka och förklarar att han är tour manager och tycker att vi är "cool dudes". Han sticker till oss två backstagepass och ett par Joe Perry och Brad Whitford-plektrum och vi svimmar nästan av glädje och hänförelse! Vi ska få träffa bandet!

Så här i efterhand minns jag knappt konserten för det kändes bara som en enda lång väntan för att få träffa Aerosmith. Alla utom Brad och Eddie var trevliga. Steven var givetvis helt galen och hoppade runt i rummet iklädd leopardspandex och hajfajvade alla som ville och även dem som inte ville.

Så vi fick våra autografer och åkte sen hem till Uddevalla och livet fortsatte. Skillnaden var att vi hädanefter berättade för alla som ville höra att vi numer var "polare" med Aerosmith.

Add a caption

Kanske inte en plats per se; vi kan snarare kalla det en händelse. Året är 1993 och en kall decemberdag bordar jag och min kompis "Dala" bussen i Uddevalla med destination Göteborg. Vi ska se Aerosmith spela i Scandinavium och förväntningarna är minst sagt högt ställda. Det börjar sådär när det lika tyska som erbarmliga bandet Bonfire går upp och river av sina power metal låtar och man kan lugnt säga att den enda eld som brinner i lokalen är den på deras backdrop. Vi tröttnar och går fram till kravallstaketet och slår oss i slang med en ganska härjad scenarbetare som hette Bob. Vi står och försöker svära och säga coola grejer på knackig skolengelska och imponerar föga på Bob så han går därifrån och vi tänker inte mer på det. Efter ett tag kommer han tillbaka och förklarar att han är tour manager och tycker att vi är "cool dudes". Han sticker till oss två backstagepass och några Joe Perry och Brad Whitford-plektrum och vi svimmar nästan av glädje och hänförelse! Vi ska få träffa bandet! Så här i efterhand minns jag knappt konserten för det kändes bara som en enda lång väntan för att få träffa Aerosmith. Alla utom Brad och Eddie var trevliga och Steven var givetvis helt galen och hoppade runt i rummet klädd i leopardspandex och hajfajvade alla som ville och även dem som inte ville. Så vi fick våra autografer och åkte sen hem till Uddevalla och livet fortsatte, men med den lilla skillnaden att vi hädanefter berättade för alla som ville höra att vi numer var "polare" med Aerosmith.

Den nya influensan

Jag hörde en intervju på radio i morse där en av de ansvariga för svininfluensavaccineringen i Uppsala fick stå till svars för att de hade låtit nyckelpersoner inom landstinget gå före i kön. I studion satt en professor i praktisk filosofi som ombads förklara politikernas beteende ur ett filosofiskt perspektiv och han pratade om saker som "grandios självuppfattning". Det var givetvis väldigt roligt att höra den indignerade politikern slingra sig kring professorns resonemang, och den allt annat än objektiva programledaren högg som en kobra och plockade fram skjutjärnen.

Två saker.

1. Blir vi verkligen fortfarande förvånade att privilegierade människor får förtur vad det än må vara?
2. Bryr vi oss?

Jag har svårt att blir upprörd. Är det inte lite skönt att människor som är satta att administrera ett vaccin själva är just vaccinerade?

När fredagsmyskänslorna går överstyr

Butikschefen på min lokala Konsum måste ha drabbats av väldigt intensiva fredagsmyskänslor. Tanken sa en sak och pennan sa en annan, men vi förstår ju innebörden ändå. Den stora frågan är ju trots allt; klarar vi verkligen ett HELGMYS? Nu pratar vi alltså mys både fredag, lördag och söndag.

Jag vet inte hur ni känner, men jag känner viss oro att jag faktiskt inte har så mycket mys i mig.

Men det är klart med en "Princess Stubbe" kanske man kan få till det ändå...

Byrån mår inte så bra.

Roger Åberg på feber.se la upp den här bilden på sin Twitter och jag kunde inte motstå frestelsen att låna den. Det här är ju bara för sorgligt. Bilden är tagen i ett mötesrum hos en mediabyrå. Jag vet inte om man kan kalla det kulturskymning, men något fel är det väl ändå om byråmänniskor måste påminna sig själva om att vara "överraskande"?

Det är lite som att det skulle stå "lösa brott" inne i fikarummet hos Polisen.

Res iväg. Och stanna där.

Vill man hamna bredvid någon som just har rest jorden runt? Det vill man inte. Jag tänker på hur outhärdlig jag själv måste varit när jag 23 år gammal kom hem efter en lång resa i USA och Sydamerika. Alla diabilder som jag tvingade folk att genomlida. Alla anekdoter om hur magiskt Macchu Picchu var och allt dravel om hur före sin tid Maya-indianerna var med sina primitiva astronomikartor och kalendrar som såg in i framtiden.

Det upphöjda lugnet hos en nyanländ resenär är nästan lika provocerande som det hos reklamare som just har fått barn. Man har sett ljuset och tar varje tillfälle i akt att påpeka att vi egentligen inte har kommit så långt i här i "väst". Att missionera på det här sättet blir en form av inverterad neokolonialism och man visar ofta en framkrystad ödmjukhet och tolerans inför det oupplysta pöbeln som hellre åker till Sunny Beach och super skallen i bitar.

Inför sådana här människor är det väldigt viktigt att skilja på att vara "resenär" och att vara "turist". Man slänger sig med uttryck som "BLP" och "ALP" (before lonely planet/after lonely planet) och pratar gärna om sina "nära vänner" i avlägsna byar. Att vänskapen explicit eller mer implicit har en monetär karaktär talar man givetvis tyst om.

Man är ju inte en simpel turist.

Man har ju sett världen. Och världen bugar ödmjukt tillbaka.

Känns det kallt? Saknas glädjen?

Snön faller och vi med den brukar man ju säga. Det är där Kay kommer in. Jag har skrivit om honom förr, men när en annons i dagens SvD pockade på min uppmärksamhet kunde jag inte motstå frestelsen att ännu gång puffa för Kay och hans föreläsning "som alla pratar om".

Välj glädjen.

Välj Kay.

Vi ses väl där?

Facebook-tumme på det!!

Jag har blivit en kundtjänst

Kommer ni ihåg när företagen började gömma undan sina telefonnummer på sina hemsidor? Om man mot förmodan lyckas hitta numret hamnar man numera prompt i telefonkö. Väl där fortsätter förnedringen och en entonig röst uppmanar oss att hellre gå in på www eller kontakta via @. Telefonkön är givetvis bara en chimär för att man som konsument ska ge upp så att personalen kan återgå till sina mazariner och vetelängder.

Jag har full förståelse för detta beteende.

Röstsamtal har enligt mig nästan helt spelat ut sin roll. Min motvilja att svara när telefonen ringer är närmast monumental. Helst av allt skulle jag vilja koppla bort röstfunktionen helt och hållet. Det förnämaste kommunikationsverktyget är enligt mig sms. 140 tecken tvingar oss att vara stringenta och utrymmet för verbal anarki är obefintligt. Det är koncist och direkt. Som kommunikation ska vara.

Kommunikationsmedel som jag föredrar:

1. SMS
2. Facebook-chat
3. Mail
4. Twitter
5. Skype (måste dock vara med videofunktion!)
6. Fax
7. Brev
8. Morsekod
9. Telegram
10. Röksignaler
11. Telefonsamtal
    

Sympati-gravid?

Att bekräftelsebehovet på Facebook är omättligt är ju inte direkt något scoop. Så fort en bild laddas upp ska det hyllas och bekräftas in absurdum. Att hacka ner på narcissism samtidigt som man skriver en blogg är kanske aningen förmätet, men jag tar mig ändå friheten att uppmärksamma och ifrågasätta en aspekt av se-mig-älska-mig-kulturen.

Bilder på gravida magar.

Varför blir det fullkomlig hysteri i kommentarsfältet när bilder på gravida magar läggs ut? Kan man inte hålla igen till barnet har tittat ut i alla fall? Eller är det verkligen så fantastiskt med en mage? Har jag helt enkelt inte fattat grejen?

Följande citat är autentiska:

• Ååååååååh gullemage så fiiiiin

• Snygg!!!!

• Åh underbaraste magen!!!!

• Fin så fin!!!

• Vackraste kvinnan!!!!!!!!!!!!

Jag vet inte. Någon får gärna förklara. Bara jag slipper höra det tröttaste av argument: "Du kommer att förstå när det händer dig".

Newsmill - barnledig redaktör?

På vägen till jobbet idag mötte jag Leo Lagercrantz som i vanlig ordning kom lufsande med sin barnvagn. Leo har inte bara barn lite här och var på Södermalm, han är även en av två redaktörer på Newsmill. Eller är han det?

http://www.newsmill.se/artikel/2009/10/27/revolutionen-mot-evolutionen

Artikeln är en del av ett mycket väl genomfört practical joke och http://mullbergaskolan.se/ existerar inte i verkligheten. "Leif Waldemark" och hans huvudlösa funderingar kring kreationism är bara väldigt rolig copy från några anonyma kreatörer. Detta har uppenbarligen undgått hjärntrusten på Newsmill liksom de ilskna människorna som har kommenterat artikeln.

Jag väntar med spänning på motreaktionen. Få saker roar mig så mycket som intellektuell indignation.

Intellektuell fåfänga

I Pocket Shops skyltfönster på Götgatan finns en tygpåse med trycket "Jag är obegripligt intellektuell". Jag stör mig oerhört mycket på den påsen.

Till vem är den tänkt? Vem kan rakryggad gå runt på stan med en sådan påse i handen? Det är precis lika fånigt att göra en stor sak av vad och hur mycket man läser, som att göra en "Tomas Brolinare" och raljera om att man aldrig kommer att bli så sjuk att man skulle få för sig att läsa en bok.

Således handlar det om ironi. Vilket nästan gör det ännu värre. För intellektuella har sällan varken humor eller distans och då blir det mest nudge, nudge, wink, wink över det hela. Det luktar helt enkelt studentspex och Blandaren lång väg.

Jag läste en enkät som gjordes på Södermalm angående läsvanor. Att läsa böcker på originalspråk ansågs enligt den här undersökningen vara det mest statusfyllda man kunde göra.

Att bo på en ö där folk reflekterar mer över vilka böcker som ger hög status än vilka böcker som ger hög läsupplevelse gör att Unabombern i mig vädrar morgonluft.

På tal om romantik..

http://youcarebecauseido.blogspot.com/

Jag älskar den här bloggen. Så välskriven. Så vass.

Så omöjlig att skriva som man.

Al säger som det är.

Jag hamnade framför filmen "Frankie & Johnny" och konstaterade att det är en rejält underskattad romantisk film. Välskriven och känslig dialog med fina, lite trasiga karaktärer och en för en gångs skull nedtonad Al Pacino.

En scen som jag inte kan släppa är när Al försöker övertala en motvillig Michelle Pfieffer att det är meningen att dem ska vara tillsammans. Att det är det rätta och att han bara vill henne väl. Repliken lyder ungefär "Man måste ta chansen när den kommer, för om kan inte gör det, försvinner den. För alltid. Man får inte så många chanser i livet att faktiskt träffa rätt person"

Och det får man ju faktiskt inte. Det är en av anledningarna att jag inte tror på att "göra ett nytt försök" efter att ett förhållande har tagit slut. Eller att när man träffar någon ny, vänta, se och känna efter till "ett bättre tillfälle". När nu det skulle vara.

Jag tror bara att man får en chans. Tar man inte den så dör magin och som varje illusionist kan intyga, man lyckas bara genomföra tricket en gång inför en och samma publik.