Steven Tyler - min näst bästa vän

http://www.expressen.se/noje/1.1773312/nu-lamnar-steven-tyler-aerosmith

Året är 1993 och en kall decemberdag bordar jag och min kompis Dala bussen i Uddevalla med destination Göteborg. Vi ska se Aerosmith spela i Scandinavium och förväntningarna är milt uttryckt högt ställda.

Det börjar sådär när det lika tyska som erbarmliga bandet Bonfire går upp och river av sina power metal låtar. Man kan lugnt säga att den enda eld som brann i lokalen var den på deras backdrop. Vi tröttnar och går fram till kravallstaketet och slår oss i slang med en ganska härjad scenarbetare som hette Bob. Vi står och svär på amerikanska och säger coola rockgrejer på knackig skolengelska. Detta imponerar föga på Bob så han går därifrån och vi tänker inte mer på det.

Efter ett tag kommer han tillbaka och förklarar att han är tour manager och tycker att vi är "cool dudes". Han sticker till oss två backstagepass och ett par Joe Perry och Brad Whitford-plektrum och vi svimmar nästan av glädje och hänförelse! Vi ska få träffa bandet!

Så här i efterhand minns jag knappt konserten för det kändes bara som en enda lång väntan för att få träffa Aerosmith. Alla utom Brad och Eddie var trevliga. Steven var givetvis helt galen och hoppade runt i rummet iklädd leopardspandex och hajfajvade alla som ville och även dem som inte ville.

Så vi fick våra autografer och åkte sen hem till Uddevalla och livet fortsatte. Skillnaden var att vi hädanefter berättade för alla som ville höra att vi numer var "polare" med Aerosmith.

Add a caption

Kanske inte en plats per se; vi kan snarare kalla det en händelse. Året är 1993 och en kall decemberdag bordar jag och min kompis "Dala" bussen i Uddevalla med destination Göteborg. Vi ska se Aerosmith spela i Scandinavium och förväntningarna är minst sagt högt ställda. Det börjar sådär när det lika tyska som erbarmliga bandet Bonfire går upp och river av sina power metal låtar och man kan lugnt säga att den enda eld som brinner i lokalen är den på deras backdrop. Vi tröttnar och går fram till kravallstaketet och slår oss i slang med en ganska härjad scenarbetare som hette Bob. Vi står och försöker svära och säga coola grejer på knackig skolengelska och imponerar föga på Bob så han går därifrån och vi tänker inte mer på det. Efter ett tag kommer han tillbaka och förklarar att han är tour manager och tycker att vi är "cool dudes". Han sticker till oss två backstagepass och några Joe Perry och Brad Whitford-plektrum och vi svimmar nästan av glädje och hänförelse! Vi ska få träffa bandet! Så här i efterhand minns jag knappt konserten för det kändes bara som en enda lång väntan för att få träffa Aerosmith. Alla utom Brad och Eddie var trevliga och Steven var givetvis helt galen och hoppade runt i rummet klädd i leopardspandex och hajfajvade alla som ville och även dem som inte ville. Så vi fick våra autografer och åkte sen hem till Uddevalla och livet fortsatte, men med den lilla skillnaden att vi hädanefter berättade för alla som ville höra att vi numer var "polare" med Aerosmith.