Res iväg. Och stanna där.

Vill man hamna bredvid någon som just har rest jorden runt? Det vill man inte. Jag tänker på hur outhärdlig jag själv måste varit när jag 23 år gammal kom hem efter en lång resa i USA och Sydamerika. Alla diabilder som jag tvingade folk att genomlida. Alla anekdoter om hur magiskt Macchu Picchu var och allt dravel om hur före sin tid Maya-indianerna var med sina primitiva astronomikartor och kalendrar som såg in i framtiden.

Det upphöjda lugnet hos en nyanländ resenär är nästan lika provocerande som det hos reklamare som just har fått barn. Man har sett ljuset och tar varje tillfälle i akt att påpeka att vi egentligen inte har kommit så långt i här i "väst". Att missionera på det här sättet blir en form av inverterad neokolonialism och man visar ofta en framkrystad ödmjukhet och tolerans inför det oupplysta pöbeln som hellre åker till Sunny Beach och super skallen i bitar.

Inför sådana här människor är det väldigt viktigt att skilja på att vara "resenär" och att vara "turist". Man slänger sig med uttryck som "BLP" och "ALP" (before lonely planet/after lonely planet) och pratar gärna om sina "nära vänner" i avlägsna byar. Att vänskapen explicit eller mer implicit har en monetär karaktär talar man givetvis tyst om.

Man är ju inte en simpel turist.

Man har ju sett världen. Och världen bugar ödmjukt tillbaka.