Serier för vuxna

För ett tag sen hamnade jag ensam i en bar. I sig en rätt oskön sits, men mitt sällskap satt och åt och det var fullt på stället, så det var inte mycket att välja på. Så vad händer? Jo, som den freakmagnet jag tydligen är stiger det fram en man med närmast tvåsiffrig promillehalt och lyckas göra en redan jobbig situation ännu värre.

Han vill prata om serietidningar.

Mannen var sannolikt runt 45 år och hävdade att han var illustratör. Rätt omgående la han armen om mig och frågade med den drucknes övertygelse om jag kunde tänka mig att skriva manus till en serie som han hade "filat på en del". Till saken hör att jag tycker det är lite obehagligt med män som är serietidningsfanatiker. Och då menar jag inte på ett kokett sätt á la clown och pantomim-fobiker, för från dessa män, för det är alltid män, hörs ofta ett mästrande tonfall som påminner om det som man ibland hör ifrån nyfrälsta. Att man har missat en stor och viktig sanning i livet. Därför höll han en lång utläggning om Watchmens förträfflighet och jag ska villigt erkänna att jag aldrig förstått grejen med den serien. Vare sig i serieform eller film. När jag sa det blev stämningen omgående ganska finsk och hans ögon blev till smala springor. Plötsligt pekade han bakom bardisken på något som nog bara han själv såg och sa:

"Du...där...där uppe...glöm inte det. GLÖM ALDRIG DET!"

Han gick ut och rökte och mina vänner kom förbi och räddade situationen. Vi gick ner i källaren och lyssnade på rock och jag lyckades utöver detta komma sist i en KISS-quiz.

Och något fruktbart samarbete kring ett serietidningsmanus har jag svårt att se att det blir.

Någonsin.