För några år sedan gjorde jag ett jobb i Ft. Lauderdale, Florida. Sista kvällen skulle vi gå ut och "slå runt" och eftersom det var kunden som stod för notan, fick kunden välja var vi skulle gå. Vi hamnade på ett stället som hette Lulu´s Bait Shack. Det låg vägg i vägg med Hooters.Konceptet var en andrasorteringens piratkrog och serveringspersonalen hade både lapp för ögat och piratbyxor. Hovmästaren hade en pratande papegoja på axeln och jobbade hellre än bra på sin Jack Sparrow-schtick. Det hela kändes än mer risigt när man så tydligt märkte att inte ens personalen trodde på konceptet. Så var gör man? Man ger sig hän! Vi beställde in deras signaturdrink som hette Hurricane. Det var en härlig och stark blandning som per omgående gjorde oss bullriga som de pirater vi för kvällen aspirerade på att bli. Det var till och med så förträffligt att man för endast ett par dollar till fick BEHÅLLA det helfestliga glaset! Det kändes där och då som en alldeles strålande idé.
Vi hemkomst kom dock kontext och knackade på dörren och undrade lite stillsamt; varför? Det som kändes så crazy och pirathärligt i Florida kändes bara solkigt och oskönt i ett trångt kök på Ringvägen. Så glaset har stått tämligen orört i skåpet och fungerar som en sträv påminnelse att var sak har sin tid och plats. Och att priset för glädje sällan är ett par dollar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar